Alla inlägg av admin

Är asylrätten till Sverige oinskränkt?

Det hävdas ju ofta, som ett försvar från bl.a. Regeringen, att vi inte kan göra något åt människors rätt att söka asyl – det är en mänsklig rättighet, sägs det.

Men, om man tittar på den lagliga verkligheten som gäller för Sverige såsom varande ett EU-land, så fanns vid tiden för Sveriges inträde i EU i jan 1995 en konvention som reglerar asylrätt och procedur för denna som heter Dublinkonventionen som tillskapades 15 juni 1990. I och med vårt inträde i unionen så inkorporerades denna i svensk lagstiftning. Senare ersattes den av den s.k. Dublinförordningen EU nr 604/2013.

Vad gäller då enligt dessa konventioner/förordningar?

Jo, asylrätten är oinskränkt, MEN asyl ska sökas vid EUs yttre gräns. Det vill säga att alla de båtflyktingar från Afrika och Syrien/Afghanistan/Irak för att ta några aktuella exempel, alla dessa ska söka asyl i Grekland/Italien/Spanien dvs där båtarna landar.  Att färdas genom hela EU fram till Sverige innebär att de också förlorar rätten att söka asyl i Sverige. Den enda lagliga asylsökande rätt som återstår vad gäller Sverige är de som kommer från Finland/Norge/Danmark dvs länder som gränsar mot Sverige alternativt att man i båt rundat hela sydeuropa mellaneuropa och brittiska öarna för att via Nordsjön anlända till svenskt territorium, då kvarstår eventuellt alltjämt asylrätt i Sverige. Om man på färden varit in och bunkrat i något EU-land så ska asylen sökas i detta land.

Vad innebär då detta?

Jo, Sverige och die Dumme Schweden, har alltså tagit på sig kostnader och möda för att härbärgera hundratusentals/miljontals människor, där kostnaden rätteligen borde delas mellan alla i EU. Men, är man social stormakt så är man tycks Stefan L anse och sprätter lite disträ på hängselstropparna i spenderbyxorna.

I sken av den nu löpande Coronakrisen ser man hur det växer fram ett liknande statligt handlingsmönster utan krav på mottagaren (som vanligt) och där effekten på ett mycket tydligt sätt påminner om hur pengar som under årtionden tidigare på ett oansvarigt sätt slösats ut för att bibehålla bilden av Sverige som välkomnande, nu grävs fram ur statens sedeltryckerier, denna gång för att stötta storföretag som i panik(!?) , säger upp personal samtidigt som de delar ut mångmiljardvinster till aktieägarna. Återigen saknas en ansvarsfull plan för hur, när och till vem stöd ska utgå.

Lägger man så dessa nya kostnader för det allmänna så förstår man hur mycket detta har kostat och kommer kosta oss alla när Coronan passerat, men som kommer att manifestera sig i form av avsaknad av framtidsberedskap liksom behövlig  lagerhållning, samt  ytterligare nerdragningar inom skola, vård och omsorg.

Ingen blomstrande framtid som skymtar runt hörnet precis.

 

Därför är jag förbannad på sossarna

 

En personlig reflexion såhär på fredagsförmiddagen handlar om dagens politik och mer specifikt den socialdemokratiska realpolitiken av idag.

Idag pratar politiker i (S) i hela kedjan från kommunal- till rikspolitiken om pengar. När jag var ung och aktiv pratade vi om SOLIDARITET, idag är ordet för dagen SOLIDITET. Efter nästa besparingsvåg blir det väl inte kvar mer än SOLD (och för alla ni lite äldre som ännu inte anammat engelska uttryck så betyder det ”såld”).

När jag var ung så pratade man alltjämt och agerade man alltjämt som att man ville förverkliga de ideal som en gång byggde och skapade det starka socialaldemokratiska partiet, ett land där alla bidrog efter förmåga och där begåvning och fallenhet betydde mer än pappas plånbok för möjligheterna att nå dit man ville.

Under det halva århundrade som gått sedan dess har det forna stora socialdemokratiska partiet succesivt minskat, vittrat sönder och gradvis anpassat sig till och även själva aktivt genomfört ”reformer” som till sin verkan inte varit av godo för det svenska folkdjupet.

Nu är det ju inte bara ”sossarna” som styrt Sverige under dessa 50-år, så ansvar ska naturligtvis även läggas de borgerliga partierna till last. Men, om man ser det utifrån de ”små” människornas perspektiv så blir man kanske inte lika upprörda när borgarna lägger fram och genomför den transformeringspolitik som gynnar de redan ”mätta” medan man blir saligt förbannad när man ser att de som säger sig stå på sin sida, sviker och ylar med i den borgerliga kören.

Den, som det visat sig, ansvarslösa politiken, som ”i namn av solidaritet”, kommit att leda till att 15-20% av Sveriges befolkning, i första eller andra generationen, har andra länder som sin födelseplats skulle kunna vara helt okay om det hade varit så att man, i likhet med tidigare invandringsvågor, i Sverige avpassat mottagandet till volymer och på sånt sätt att vi kunnat hantera och integrera de som vi bedömer ha motiv för att få stanna. Idag tär denna frånvaro av invandringspolitik hårt på våra gemensamma resurser utan att människor som vill komma in och bidra till välståndet ges rätta verktyg för det. Och, de som inte vare sig vill eller kan tvingas (socioekonomiska invandrare och kriminella), står samhället handfallna inför och enda svaret man verkar ha är att betala ut försörjningsstöd utan motkrav liksom att ropa med i den borgerliga kören av krav på fler poliser för att hantera strukturkriminaliteten.

När man sedan som enskild person tycker sig se att fler poliser inte betyder mer eller bättre brottsbekämpning, utan bara fler personer i uniform som befolkar skrivbord och vars huvudsakliga arbete syns vara att avskriva inkomna brottsärenden med motivering att ”brott inte kan styrkas”, utan att man gjort någon egentlig brottsutredning. Där vidare domstolarna som till slut dömer de kriminella ser mer till den kriminelles och dennes advokats bevekelsegrunder, än till traumatiserade brottsoffers och samhällets behov av lag och ordning, trygghet för folk. Och, där i förekommande fall förövaren är asylsökande eller redan fått uppehållstillstånd, inte kan utvisas med hänvisning till den ”risk” denne i så fall skulle löpa i hemlandet, leder till att brottsoffren, rånade och våldtagna, efter några månader i frivården för brottslingen, riskerar att stöta ihop med förövaren/förövarna i sin egen vardag.

Det jag befarar är att människor som fråntagits sin grundtrygghet, i brist på samhälleligt stöd, börjar inte bara som nu, REAGERA genom att stödja SD, utan även börjar AGERA genom att skapa medborgargarden för att komma tillrätta med otryggheten.

Många socialdemokratiska väljare, såväl svenskfödda som invandrare som integrerats i samhället och lever som medelsvenssons, har ledsnat på att knyta näven i fickan lämnat (S) och börjat aktivt uttrycka sitt stöd för Sverigedemokraterna. Samma väljare är i många fall också de som inte har sådan ekonomi att de kan ”rösta med fötterna”, dvs välja sitt boende långt från problemhärdarna.

Om Socialdemokraterna ska kunna återta sina kärnväljare och fortsätta att efter valet 2022 vara en politisk faktor i svensk politik, måste man sluta prata gallimatias och börja åtgärda problemen i samhället, kraftfullt, konsekvent och utifrån de lagar som redan finns på plats.

Några nödrim så här i Juletid

Lyckliga satar

Lyckliga satar skriver inga dikter
De bara ler fånigt och inåtvänt
Lyckliga själar bygger inga broar
De bara använder dem, som
vi med brutna hjärtan byggt

 

Fiskar

Fiskar vill inte ha någon temperaturförändring av sitt livsvatten
I alla fall inga hastiga svängar, som orsakar obehagliga tryckförändringar
Om betet verkar för bra – ja då är det väl det, så då låter man bli
Endast de starka hannarna simmar motströms ända upp till lekhålorna i älvens källsprång
Där väntar de starka, visa och utmanande honorna

 

Stenbock

Som Stenbock vet man att det är rädslan för språnget som är farligast, riskerar att lämna en kvar på klipphyllan att frysa till döds – en frusen själ, så vacker men så onödigt.

 

Riddarens bön
Du som kan, ge mig modet att våga,
styrkan att orka
och tålamod – att härda ut.

Funderingar i Juletid

Så här någon dag före julafton kan man fundera över hur religiösa vi i Sverige egentligen är. Jag menar, vi sätter upp en julstjärna (eller flera) i fönstret som en åminnelse om stjärnan som ledde de tre vise männen Caspar, Melchior och Baltasar till stallet i Betlehem där enligt legenden den nyfödde Jesus vistades med sina föräldrar.  Efter att ha utsatts för religionskunskap under hela skoltiden så landar mina funderingar i att det vi kallar för Kristendom nog är den religion som tilltalar mig allra mest. Inte för att jag är så där över sig religiös, men jag gillar budskapet att man ska visa förståelse och ge förlåtelse till de som uppriktigt ångrar sina gärningar. Inte heller är jag sådär över sig undergiven eller så att jag går runt och ”prisar herren”, snarare är det ett pågående samtal oss emellan som förs ordlöst för det mesta och där jag känner mig jämlik i dess bästa bemärkelse med min följeslagare. Ibland, när jag brusat upp eller uttryckt mig på ett sätt som jag kan ångra eller rent av skämmas för, så känns det som en hand vänligt läggs på min axel och jag tycker mig känna en förståelse och förlåtelse från….. ja vad kallar man sin följeslagare? Samvete – kanske. I alla händelser så känns det för mig som om det finns en påtaglig följeslagare som varsamt leder mig vidare i livet.

Ibland, ganska ofta, kan jag reta mig vansinnigt på alla dessa politiker som verkar leva i en alldeles egen räkmackevärld, långt från var och ens vardag och vardagsbekymmer, som verkar tro att statens/kommunens inkomster är deras egna att fritt förfoga över och använda på sätt som de finner gott. Man kan se hur de verkar ha glömt sitt primära uppdrag – att tillse att statens/kommunens invånare ska få en bra och trygg skolgång, att man vid sjukdom ska få  tillgång till en bra vård och att man i sin ålderdom efter avslutat arbetsliv ska kunna ha ett gott liv som man gjort rätt för genom sitt arbetsliv. Jag har svårt att uttrycka förståelse eller ge förlåtelse till dessa politiker  vars vanligaste ursäkt verkar vara ”vi har varit naiva” eller ”vi såg inte det komma”, när det för de allra flesta sunda människor i övrigt varit fullkomligt uppenbart att det skulle gå åt ….

Alltnog, vi närmar oss julbordet och dess läckerheter som idoga, mestadels kvinnor, i vår omgivning ställt i ordning. Snart kan vi sitta till bords, efter att ha sett Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på TV.  

Se gärna ”Kan du vissla Johanna” som brukar visas under juldagarna och som handlar om hur en av två kompisar som är i 10 årsåldern som saknar en morfar väljer ut en man på ett äldreboende som sin morfar (Per Oscarsson i en underbar rollgestaltning) och de äventyr de har tillsammans innan  ”morfar”  avlider. En riktigt fin skildring av livet i sina bästa dagar, för som jag brukar tänka (när jag glömt någon dag eller nåt som hänt) – livet är inte de dagar som gått utan de man minns. Av dessa så väljer hjärnan att sortera fram de riktigt fina stunderna och (tyvärr även) de pinsamma, tråkiga eller hemska, men sånt är livet som Anita Lindblom en gång sjöng.

Med detta sagt vill jag önska alla stora som små en riktigt GOD JUL och hoppas att du/ni får just den efterlängtade klappen, vare sig den är ett biljardbord (som i Karl Bertil Jonssons film) eller en innerlig klapp på kinden av någon som bryr sig och som du bryr dig om.