Ordet ”Anonym” kommer från grekiskan med betydelsen ”utan namn” eller ”utan lag” och sammanfattar ganska bra såväl identitet som intentioner hos de som använder denna titel/namngivning av sig själva.

Längtan efter att få häva ur sig sin själs svarta innehåll utan konsekvenser för det egna jaget utgör uppenbarligen en stor lockelse för en del svaga själar. De fyller tidningarnas debattsidor och websidor med sina uppkastningar, där de tar heder och ära av snart sagt alla. Själv har jag under de år som jag drev produktionsverksamhet (laglig) av jästa och destillerade drycker stött på ett antal av dessa ”skvallerkärringar”, avundsjuka, missunnande och allmänt missbelåtna livsåskådare, för rädda att kliva fram och visa sig och ta en plats på banan.

Nu senast drabbade en sådan anonym skvallerkärring mig i form av en enkel mening/anonym kommentar på en lokal förenings hemsida, där man tar in och tillåter att allt möjligt skitsnack, felaktigheter och halvlögner oredigerat skrivs och publiceras under anonymitetens täckmantel. Inte en stavelse är korrekt i utsagan som skrivs, det står ”VJVFs språkrör är det sämsta som hänt i vitån någonsin”.
Alldeles uppenbart är den anonyma skvallerkärringen ute i ogjort väder, när hen släpper sitt väder. Såvitt jag vet har Vitå Jaktvårdsförening ( korrekt förkortad blir det VJF inte VJVF) inte något språkrör. Termen språkrör förekommer utanför Vitå i det svenska vardagslivet bara hos miljöpartiet, där deras ledare kallas språkrör. I min jaktförening, VJF, har vi en ordförande och en styrelse som ansvarar inför medlemmar och allmänhet.

Här i Vitå har några illvilliga, okunniga och oinformerade personer utmålat mig såsom varande ”språkrör” för sagda förening, vilket är fel. Motivet för detta och det faktum att de fortsätter försöka kleta fast den termen på mig är flerfaldig. Den mest uppenbara orsaken tror jag kommer sig av det faktum att jag valt att granska ”sällskapet” och deras beteende i första hand eftersom det är de som i snart sagt alla media anklagar den andra föreningen för allt möjligt och omöjligt. Till yttermera visso har den andra föreningen, VJF, valt att vända andra kinden till och agerat utifrån för oss alla kända riktlinjer – inget baktalande. Sådana fakta bryr man sig inte om när man i ”sällskapet” är ute för att sprida sin ”öppenhet och demokrati” som vanligtvis betyder att man ska sprida sina illvilligheter från dessa anonyma, och för all del även namngivande kommentarspersoner. De fyller det egna jaktsällskapets hemsida med sina verbala exkrementer och utfall på alla som inte tycker som de.
Dessutom, vilket kanske är allvarligast, när de utnämner mig till språkrör, är att i det nämnda citatet anges jag som det sämsta – någonsin- som har hänt byn och dess innevånare. Spontant tänker jag då att det om inte annat visar på den avsaknad av perspektiv denne person har. (Tidigare text som varit infört här, med en hänvisning till en händelse och dess konsekvenser har jag strukit av hänsyn till de drabbade).För den som bor i vitå och som på grund av recessionen mist sitt jobb är kanske det det sämsta som hänt i vitå någonsin. Listan kan göras lång, men kärnpunkten är menar jag, att det är inte den geografiska plats för en händelse utan händelsens betydelse för den enskilda människan i Vitå, som avgör dignitet och magnituden på händelsen.
När jag, oftast i kåserande form, vänder skvallerspegeln tillbaks på vissa personers utsagor väcker det uppenbarligen hos vissa ett stort misshag, för de vill helst få slänga ur sig sina påståenden och upenbara lögner om andra utan att bli motsagda eller överbevisade om utsagornas konsekvens eller felaktighet.

Det faktum att någon utnämner mig, för det måste nog betraktas som en utnämning, till det sämsta som hänt vitå någonsin säger allt om denne person och ingenting om mig.

På väg till barn och barnbarn för att fira en jul med dessa färdades jag med flyg, vår eget svenska SAS. Första delen mellan Luleå och Arlanda gick som en dans och efter en knapp timmes väntan steg vi på det avslutande flyget till Landvetter.
Flygplanet brummade sin entoniga sång och så knastrade det till i högtalarna och kaptenen meddelade att nu var vi på väg mot landningen. Sista minutrarna när vi sjönk ner mot flygplatsen kändes plötsligt allt helt fel, planet ryckte från sida till sida och for slänggunga i en uppenbarligen turbulent atmosfär. Så plötsligt såg man landningsljusen och väntade på dunsen från landningen, men istället drog plötsligt kapetenen på för fulla muggar och planet steg i en brant vinkel, som vid start. Efter att vi nått något tusental meter upp i luften igen fick vi information om att sidvindarna i kombination med snövädret bedömdes innebära för stora risker. Vi sätter ”säkerheten först” sa han i högtalarna så vi cirklar en stund och inväntar att snöröjningen röjt landningsbanan och sedan gör vi ett nytt försök. Om det då inte går så får vi åka tillbaks till Arlanda.

Det kändes naturligtvis pyrt att tänka sig att sitta hela natten mot julafton på en buss eller ett tåg, men samtidigt fylldes jag av stor tillit för den man som inte tummade på säkerheten. Inför nästa försök var spänningen tät i kabinen, ingen sa något utan var och en satt nog och begrundade den situation vi befann oss i.
Nog gungade det och hoppade även andra försöket, men när hjulen tog mark och kaptenen reverserade motorerna och gav full motorbroms utbröt en spontan applåd i kabinen, alla var lättade.
När vi sedan gick ut stod han där, kaptenen, redo att möta var och en som lämnade planet. -Snygg nedtagning, sa jag och hans barska ansikte sprack upp i ett leende. Tack, sa han och jag hastade vidare mot mina kära.
Hur man hanterar händelser och incidenter hos vårt Nordiska flygbolag är en orsak till att jag, när det är möjligt, försöker flyga SAS, de är inte beredda att kompromissa med säkerheten. I stunder som den passerade inser man livets bräcklighet och dess värde, låt oss ta vara på det.

När jag idag, efter att ha blivit uppmärksammad av några personer om detta, gick in och kikade på VJS hemsida, läste jag till min bedrövelse att nu var åtminstone en namngiven person igång igen. Inte ens på julafton kan vissa personer lämna groll och upplevda motgångar bakom sig och njuta av julens tanke och julens matbord.

Jag skottar själv skit varje dag -efter mina fyrbenta vänner. Min uppmaning och mitt förslag till dig som känner ett så trängande behov att slänga skit ikring dig är – skaffa dig några livdjur så får du ditt skitkastarbehov väl tillgodosett.

GOD JUL
Önskar Braennaren

Läste precis två senkomna inlägg på ”sällskapets” hemsida, båda var undertecknade med namn, som manade till sans och måtta – Äntligen dristar jag mig att utbrista. Signifikant var att det var två personer som, i likhet med undertecknad, inte har några släktled i byn utan flyttat in på senare tid.

Ibland kan man få en känsla att jaktkonflikten ser sina rötter i händelser som timat för länge sedan men som bärs av parterna genom åren och generationer.

Vi som inte har dessa knytningar eller arvegods med oss ser, tror jag, yttringarna som de är utan att ana att de har en förhistoria.

Tänk vilket gyllene tillfälle vi har att lämna allt gammalt skit bakom oss, titta varandra i ansiktet och sträcka fram näven, gräva ner stridsyxan istället för att eskalera konflikten.

Heder åt er Viktor och Fredrik med ert senaste inlägg på hemsidan. Gå vidare efter den väg ni börjat gå, låt inte gammalt groll och skit förstöra alla dessa fina jaktupplevelser vi kan ha i respekt för att grannen och andra i byn valt en annan klubb för att utöva sitt jagande. Först då, när vi seriöst börjar tala med varandra utan att framföra eller försöka hitta dolda budskap och jävligheter i det framförda, kan en läkningsprocess inledas.

Jag ser fram emot att läsa och lyssna till synpunkter och inlägg, när alla personligen står med namn för det vi framför och tycker. I min blogg, vill jag gärna framhålla, finns angivet såväl mitt namn (under ”Om mig”) som en kort presentation av mig själv. Jag har sålunda aldrig framfört några åsikter under anonymitetens mantel och så avser jag även arbeta framledes. Kanske kommer någon även i framtiden att uppfatta mina synpunkter som blodtryckshöjare, men det är fördelen med öppenhet att den inte alltid behagar den som läser det skrivna, men man vet alltid vem som tycker så och kan, om man tycker personen ifråga har fel, lägga ner energi på att övertyga eller efter en inre prövning medge att inlägget bär sanningens prägel.

Kanske kan det ändå bli en fröjdefull jul
Hoppas Braennaren.

Detta gamla uttryck speglar alldeles för väl de stämningar och skeenden som pågår på Lilla Lagets sida.

Det är konstigt, tycker jag, att man i samma andetag som man tar heder och ära av andra och undertecknad, blir upprörd och känslig över att ”språkröret” placerar en spegel framför denne och speglar tillbaks och visar på tveksamheter kring de uttalanden som framförs och dessutom tillåter sig tvivla på de enkla ”sanningar” som uttalas och skrivs på Lilla Lagets hemsida.

Sedan beklagar man sig över att ”språkröret” minsann inte vill bidra till att dessa anonyma fegisars påståenden ska få ytterligare spridning.

Jodå, det är enkelt att yla med vargarna, då känner man sig trygg och blir bekräftad av de andra vargarna, som tycker likadant.

Men, om det skulle vara så att någon/några av vargarna har helt andra motiv än de ädla som man visar upp inför andra! Då kommer man efterhand att bli varse det – hoppas jag.

Jag är alldeles övertygad om att om styrelsen/ordförande i Lilla Laget börjar kräva att alla dessa anonyma tyckare ska skriva under sina alster med eget namn så skulle floden snabbt krympa ihop och bli till en rännil. Det är som bekant väldigt enkelt att anonymt skriva skit om andra människor, men om man måste redovisa sina synpunkter så att alla kan se vem som tycker – då kommer vi få se att dessa personer med delad tunga, snabbt kryper ner under den sten de kom fram från.

Heder åt dig Miranda som undertecknar dina alster. Jag delar inte din syn eller verklighetsbeskrivning men respekterar din rätt att framföra den.

Varför tillåter jag inte, på motsvarande sätt, alla dessa anonyma tyckare att presentera sina synpunkter på min blogg?

Svaret är enkelt; -Jag är inget språkrör för någon sammanslutning eller jaktförening. Min blogg är , precis som de som gitter läsa  vad jag skriver under fliken ”Målsättning/Spelregler för min blogg” förstår att det är mina egna funderingar, tankar och slutsatser som speglas.  Jag förstår att det kan vara svårt att ta till sig för flera/många av de som använder Lilla Lagets hemsida som någon sorts verbal latrin, men så är det trots allt.

Ni kanske har noterat att ingen i styrelsen från vare sig  ”Jaktvårdsföreningen” eller ”Jaktsällskapet” har fått utrymme på min sida. I själva verket har ingen annan än jag själv  (med undantag för några kommentarer på några enskilda dagsbloggar) fått utrymme på min blogg.