För oss som är födda på 1940-60 talet känns själva företeelsen ”sociala medier” lite konstlat och konstigt. Ta till exempel Twitter där man ska skriva något bra och viktigt – på 140 tecken!
När jag skriver: ”Det här är hur mycket bakgrundsmaterial, fakta och information liksom vad man tycker, menar och vill, som ryms i begreppet twitter. Man hinner knappt peta sig i näsan, så har tecknen tagit slut”. Så blir det mer än vad som ryms i twitters begreppsvärld. Det blir ingen roman av tegelstenskaraktär som ryms i dessa max 140 tecken utan tramsigheter och liknande. ”One liners” kallar de som gillar företeelsen, med korta kärnfulla budskap och uttalanden. ”Det är inte värt att skriva om det inte ryms på twitter” sa en annan aningslös.
Jag tänker på att det krävs flera sidor i en roman för att beskriva alla nyanser av en kärleksakt. På twitter blir det väl; ”vi knulla å sen såg vi på TV”. Inga grammatikaliska spetsfundigheter där inte – utan pang på rödbetan.
Jag kan förstå att politiker använder twitter som marknadsplats för sina budskap och tankar – de behöver inte kunna få ihop mer än en rad av icke sammansatta ord så är deras politiska plattform klar.
Ungdomar passar twitter också bra för, jag menar de har ju alltid svarat twittrigt.
Pappa frågar; -Hur gick det i skolan idag? Svar från sonen: -uhuh bra
Pappa frågar; -Sa läraren något om vad ni ska ta med er imorgon? Svar från sonen: -eeh, nä.
För femton år sedan betraktades man av omgivningen som en tokskalle om man gick och pratade för sig själv. Nu gör var och varannan det, det vill säga man pratar med någon i mobiltelefon, konstant och om personliga saker som jag som bredvidstående eller sittande person absolut inte vill veta något om. Inte konstigt att så få värnar privatlivets helgd när så många är beredda att sitta ”på torget” och orera om den senaste killens förtjänster och tillkortakommanden. Samma gäller för bilförarna som man möter eller kör om/blir omkörd av, på väg till och från jobbet. Man skulle kunna tro att de lever i illusionen att de har 8 armar för en håller i mobiltelefonen och den andra försöker styra bilen samtidigt som de gestikulerar med den eller sitter och skriver ett sms.
Nä, mitt politiska budskap och motto ska bli; Fram för mobilfria zoner där det är förbjudet att använda mobilen. -Men, så kommer jag på att det gäller ju redan på stora delar av Sveriges landsbygd. När såg ni senast en Vitå-bo gå och tala i mobilen på byn? Nä just det. Men orsaken är inte avhållsamhet, utan stavas Telia, Tele2, Telenor, 3, mfl kommunikationsbolag.
I våra hem vill vi gärna ha möjlighet att kommunicera med andra via telefon och bredband men tele-bolagen påminner där mest om munkar (inte såna man äter); Allt det de uttrycker sägs basera sig på löften uppifrån – de lovar en himmelriket,bara man tecknar ett abonnemang, ett löfte som det snart visar sig att de har ganska dålig täckning för. Huvudsaken verkar, precis som munkens tonsur, vara att skapa illusionen om en fullödig täckning när man kikar lite på avstånd på det hela, men synar man det hela lite närmare så är det bara en mindre del som är täckt.