Om sociala medier och kommunikation

För oss som är födda på 1940-60 talet känns själva företeelsen ”sociala medier” lite konstlat och konstigt. Ta till exempel Twitter där man ska skriva något bra och viktigt – på 140 tecken!

När jag skriver: ”Det här är hur mycket bakgrundsmaterial, fakta och information liksom vad man tycker, menar och vill, som ryms i begreppet twitter. Man hinner knappt peta sig i näsan, så har tecknen tagit slut”. Så blir det mer än vad som ryms i twitters begreppsvärld. Det blir ingen roman av tegelstenskaraktär som ryms i dessa max 140 tecken utan tramsigheter och liknande. ”One liners” kallar de som gillar företeelsen, med korta kärnfulla budskap och uttalanden. ”Det är inte värt att skriva om det inte ryms på twitter” sa en annan aningslös.

Jag tänker på att det krävs flera sidor i en roman för att beskriva alla nyanser av en kärleksakt. På twitter blir det väl; ”vi knulla å sen såg vi på TV”. Inga grammatikaliska spetsfundigheter där inte – utan pang på rödbetan.

Jag kan förstå att politiker använder twitter som marknadsplats för sina budskap och tankar – de behöver inte kunna få ihop mer än en rad av icke sammansatta ord så är deras politiska plattform klar.

Ungdomar passar twitter också bra för, jag menar de har ju alltid svarat twittrigt.

Pappa frågar; -Hur gick det i skolan idag?  Svar från sonen: -uhuh bra

Pappa frågar; -Sa läraren något om vad ni ska ta med er imorgon? Svar från sonen: -eeh, nä.

För femton år sedan betraktades man av omgivningen som en tokskalle om man gick och pratade för sig själv. Nu gör var och varannan det, det vill säga man pratar med någon i mobiltelefon, konstant och om personliga saker som jag som bredvidstående eller sittande person absolut inte vill veta något om. Inte konstigt att så få värnar privatlivets helgd när så många är beredda att sitta ”på torget” och orera om den senaste killens förtjänster och tillkortakommanden. Samma gäller för bilförarna som man möter eller kör om/blir omkörd av, på väg till och från jobbet. Man skulle kunna tro att de lever i illusionen att de har 8 armar för en håller i mobiltelefonen och den andra försöker styra bilen samtidigt som de gestikulerar med den eller sitter och skriver ett sms.

Nä, mitt politiska budskap och motto ska bli;  Fram för mobilfria zoner där det är förbjudet att använda mobilen. -Men, så kommer jag på att det gäller ju redan på stora delar av Sveriges landsbygd. När såg ni senast en Vitå-bo gå och tala i mobilen på byn? Nä just det.  Men orsaken är inte avhållsamhet, utan stavas Telia, Tele2, Telenor, 3, mfl kommunikationsbolag.

I våra hem vill vi gärna ha möjlighet att kommunicera med andra via telefon och bredband men tele-bolagen påminner där mest om munkar (inte såna man äter); Allt det de uttrycker sägs basera sig på löften uppifrån – de lovar en himmelriket,bara man tecknar ett abonnemang, ett löfte som det snart visar sig att de har ganska dålig täckning för. Huvudsaken verkar, precis som munkens tonsur, vara att skapa illusionen om en fullödig täckning när man kikar lite på avstånd på det hela, men synar man det hela lite närmare så är det bara en mindre del som är täckt.

Trafikljus – i vår by!

Så har det då hänt, storstans behov av trafikkontroll har tillfälligtvis, hoppas jag, fått sitt inträde i byn. Vägtrumman över ”Bodisundet” måste bytas ut eller repareras, oklart vilket, så man har gjort vinterväg bredvid och börjat gräva. Eftersom det inte ryms mer än en bil åt gången på den nya tillfälliga vägen så har man satt upp trafikljus med tidsintervall för att reglera trafiken. Och, precis som i stan, så händer det ofta att man sitter där och tittar och väntar på att ljuset ska slå om till grönt. Oftast finns det inte en bil på andra sidan eller i antågande, vilket man kan se. Och man våndas med sitt samvete och laglydighet. Ska man strunta i den röda signalen för det finns inte en bil på en kilometers avstånd eller…?

Hittills verkar det som om alla sitter snällt och lydigt och väntar på den gröna signalen. Undrar hur det skulle se ut om man hade anordnat trafikljus på liknande sätt och med samma förutsättningar i övrigt i ett annat sydeuropeiskt land. Skulle alla ha suttit i sin bil och väntat, väntat och väntat. Eller, skulle man exempelvis i Frankrike sagt ”Merde” och farit förbi rödljuset? Ja, vem vet. Men man kan dock konstatera att vi är ett lättlett folk och vi tror att alla andra är på samma sätt.

Älgfest i stora lagets regi – en fest över generationsgränserna

Lördag den 9 mars 2013 blev en festlig dag för många i byn. Det bjöds upp till älgfest, dvs det som dukades upp var grisfilé med potatis och tillbehör för byns älgjägare med familjer liksom alla bybor som så önskade.

Vi var många som hälsades välkomna av Uno och sedan tog Olle över som ”ceremonimästare/lekledare”. Efter den goda maten blev det sedvanligt kaffe med godbit till.

Så kom kvällens höjdpunkter. Först visade Olle ett bildspel från den gångna höstens älgjakt och berättade bland annat om hur man åldersbestämmer en älg. Jocke berättade om sina idéer hur man kan utveckla jakt- och naturinformation liksom föreningens hemsida.

Så kom då kvällens höjdpunkt – skyttetävlingen.

Under Olles ledarskap, där han höll en säkerhetsgenomgång, laddade och förde protokoll fick fem skyttar tävla om vem som skulle bli mästaren. Åldermannen Holger inledde med att träffa älgfiguren med provskottet men hade sedan sämre precision med de ”skarpa” skotten. Efter de två omgångarna kunde ingen mästare koras – det gick till särskjutning mellan Holger, Gunnar och Mats.

Det visade sig att till slut var det Gunnar som höll nerverna i styr och vann knappt över sina medtävlare -under massornas jubel. Han förärades ett diplom för prestationen och ett graverat glas till minne och som bevis på sin skicklighet.

Nu invänder vän av ordning och andra oinformerade personer att ska man verkligen blanda ihop fest och vapen?
Svaret i allmänhet är naturligtvis ett kraftfullt – NEJ. Men,”vapnets” beskaffenhet och tävlingens genomförande i det här fallet är sådant att det mycket väl låter sig göras. Utan att avslöja alltför många av bössans konstruktionsdetaljer (den är ännu inte patentsökt) kan jag säga att ”vapnet” var laddat med en ammunition bestående av gummiband och det var möjligt att ”avfyra” två gummiband per laddning.

Slutet gott allting gott och allteftersom natten föll på tömdes långsamt festlokalen på deltagare. Med oss hade vi en tanke om att det här måste bli en återkommande händelse varje år.

Tack VJF för ett fint initiativ – nästa år tycker jag vi avsätter en del av älgköttet som vi får vid jakten till att tillaga och förtära på älgfesten.

Tankar kring Internationella kvinnodagen 8 mars – en dag för jämlikhet och rättvisa?

Så här på nämnda dag slår det mig att vi män inte har någon speciell dag. Då säger närstående kvinnor att -Ni har ju alla andra dagar på året.

Men, det är fel, för någon dag är semmeldagen, en annan mors dag, ytterligare andra är Romernas dag, Samernas dag och så går det på, dag efter dag, alltid något tema men aldrig männens dag.        -Jamen, invänder då en kvinna, ni har ju fars dag.

Men, alla de män som inte fått förmånen att bli far, ska inte också de få sin egen dag?

-Så löser någon den Gordiska knuten genom att påpeka att 28 december, ”menlösa barns dag”, är ju egentligen alla mäns dag. Den dag då Herodes lät mörda alla gossebarn av rädsla för att inte siarens profetia skulle gå i uppfyllelse och för att förhindra ”att en frälsare skulle födas”. Denna dag har funnits sedan 400-talet – för oss alla män i vardande.

Dessutom känns dagen alltjämt aktuell, trots att maktstrukturer ändrats och kyrkan känns alltmer alienerad från oss vanliga människor där de sitter i sina kjolar ovanpå högarna av guld och förmögenheter likt medeltidens sagodrake. Ibland känns det svårare än annars att bli måltavla för bl.a feminsters anklagelser på oss som kollektiv. Snart sagt allt ont som händer här i världen anklagas vi som manskollektiv för.

Jag hörde en av feminismens härförare, Gudrun Schyman, på TV igår där hon påpekade att några manliga sverigedemokrater i fyllan utanför den krog de varit på,  kallat några i närheten stående kvinnor för ”jävla horor”, när de kom ut från krogen. Det är självklart ett språkbruk som man önskar att ingen människa ska hemfalla till. Men, att en kvinnlig SSU-ordförande för några år sedan använde ett liknande vokabulär om sina medmänniskor, i en annan krogkö, och som en följd av detta blev av med uppdraget, hade nog Gudrun glömt (för det stämde ju liksom dåligt med Gudruns allmänt mansfientliga budskap).

Vad är då poängen med detta? Jo, jag tror inte att det är könstillhörigheten som orsakar övertrampen och kränkningarna av andra, utan makten som vederbörande person man eller kvinna besitter och om det kryddas med att omdömet är fördunklat av alkohol, eller som i andra fall, berusad av makten själv, så kan vilka grodor som helst hoppa ut.

Jag tror inte att en kvinna med makt ser på andra människor på något annorlunda sätt än vad en man i motsvarande maktposition gör. Jag tror inte att vissa föds onda och andra goda.

Jag tror/vet att det är makt/vanmakt  som skapar handlingsmönster, som kan vara både goda och onda. Sedan kan ju de som har makt mildra eller undkomma konsekvenserna av sina handlingar, medan de vanmäktiga inte har den möjligheten.

Titta bara på den senaste mediala händelsen, där ett antal anställda på ett stort företag regelmässigt hade  missbrukat det förtroende man fått, vilket uppdagades. Alla dessa anställda fick beskedet att de skulle återbetala vade de tillskansat sig och dessutom sparken med motiveringen att de grovt missbrukat sitt förtroende. I samhället kring dessa syndare (många med familjer som rimligtvis var oskyldiga) jublade man för de hade ju förverkat bolagets förtroende. Klart att de skulle få sparken kan man tycka.  Att deras familjer nu också drabbaas är någonting som man menar att ”det borde de ha tänkt på när de höll på och fifflade”.

Själv skulle jag hellre ha sett en lösning där dessa fått behålla anställningen, de var ju trots allt yrkesskickliga, men där de, de första 2-3 timmarna på varje skift, skulle få arbeta med att arbeta av skulden. Därutöver skulle de inte få någon bonus eller andra löneförhöjande förmåner innan skulden var till fullo återbetald. På så sätt skulle de förhoppningsvis genom sina handlingar kunna återställa förtroendet för sig hos arbetsgivaren. För förtroende är ju inte något man får, utan något man förtjänar. Deras familjer skulle rimligtvis inte heller drabbas lika hårt som de nu gör. Det skulle ha blivit en sorts moralisk boja runt foten.

Vårt samhälle är inte jämlikt/rättvist – inte heller när det kommer till påföljder.

I ett annat stort företag, i försäkringsbranschen, blev några direktörer för några år sedan påkomna med nävarna i syltburken, eller ska man kanske säga ”med grävskopor” nere i syltburken. För, där handlade det om att de, som det senare visade sig, de hade moraliskt och etiskt djupt missbrukat alla vi pensionssparande människors förtroende och tillskansat sig miljarder ( mer än tusen miljoner kronor!!!) av våra pengar. Dessutom hade de gjort det på sånt sätt att det inte gick att lagföra eller återkräva pengarna. De enda som tjänade något på det var, bortsett från tjuvarna, advokater och kvällstidningarna. Vi vanliga pensionssparare fick inte tillbaks de svindlande summor de svindlat bort.

Vad blir då slutklämmen av dagens betraktelse?

Jo, alldeles oavsett hur många dagar vi får i kalendern för att skapa balans och jämlikhet mellan alla människor, så håller det jämlika och solidariska samhälle som en del politiker pratat om, och de svenska arbetarna nästan lyckades skapa, på att erodera.

 

Ur led är tiden, ve att jag är den,
Som föddes att vrida den rätt igen.

Shakespeare: Hamlet

Om förändringar – styrka och påverkan

I fredags i förra veckan liksom i måndags denna vecka var postlådan en tom tunna som skramlade. Jag skrev ett ilsket mail till Tidningsgtjänst om saken och följande dag, på tisdag, kom såväl fredags som måndagstidningarna, utan någon vidare kommentar, tillsammans med tisdagens morgontidning. Under någon av de närmaste dagarna före, eller möjligen samma dag, hade man på radion diskuterat hur länge den tryckta morgontidningen kan tänkas finnas kvar, med tanke på alla kostnader att trycka o distribuera.

När jag tittar mig omkring såväl hemma som på jobbet så ser jag idel datorläsande personer som läser allehanda tidningar, som än så länge tillhandahålls gratis av tidningarnas ägare. Hur länge kan detta tänkas finnas kvar? Personligen föredrar jag den tryckta varianten – den ger en mycket bättre överblick och är bekant. Men, för sonen känns det mycket naturligare att söka kunskap och läsa om intressanta saker på nätet. Kanske är jag en bakåtsträvare i det fallet, men i såfall står jag för det och skäms inte heller för det.

Hur ska då mina behov av ett tryckt alster -morgontidning – kunna tillgodoses framledes? Ja, själv har jag en tanke kring detta: -Låt prenumeranterna få tillgång till en kod som möjliggör en utskrift av tidningen på A4-format, om man så önskar utan alla dessa annonser, och där kringmaterial om de olika artiklarna finns för läsning och utskrift. På så sätt får man lite mer än gratisläsarna och betalar efter detta.

Eftersom tidningar är, eller borde vara, värnare av demokratin, så är tillgången till dessa viktiga även i framtiden. vi behöver dom för att i bästa mening värna demokratin, att ge en annan bild än den ”verklighet” vi möter via informationsflod som sköljer över oss alla i form av TV-kanaler i hundratal, specialtidningar om navelhårets betydelse och alla andra udda eller populära aktiviteter. Sedan kan man ju undra hur demokratin i praktiken kan värnas när en substantiell del av det uppväxande släktet inte är intresserade av andra ”issues” (ung. saker) än sådana som kan göra dem stormrika utan arbetsinsats eller skapa kändisar av dem, alldeles oavsett i vad.