månadsarkiv: augusti 2013

Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Påskjuten älg – vad göra?

Har tagit del av den diskussion som pågår kring hur man ska förfara efter det att en älg blivit påskjuten.

Som jag ser det så finns det följande alternativ;

1. Kulan fick en bra träff och älgen dör mer eller mindre på fläcken. Det förhoppningsvis bästa utfallet av avlossat skott.

2. Kulan träffar men älgen drar iväg till skogs. Då är man skyldig att genomföra ett eftersök syftande till att den skadskjutna älgen påträffas och kan avlivas. Regler finns för hur man förfar om älgen fallit på intilliggande JVO/VVO.

3. Kulan avlossas men ger ingen synbar träff. Eftersök ger inte heller något.

Bör man i detta läge fastlägga att det var en bom och jaga vidare utifrån samma förutsättningar som rådde innan skottet vad gäller tilldelning och antal skjutna djur?
Läser man på nätet i lämpliga källor får man egentligen ingen klarhet, anser jag. Ulf Kallin, Riksviltvårdskonsulent – Jakt och Viltvårdsfrågor på Jägarnas Riksförbund, skriver ungefär så att: ”nytt för i år är att en påskjuten älg alltid ska räknas som träffad så länge man inte kan fastställa att den inte träffades, dvs man ska hitta kulhål i tallen intill där älgen stod eller liknande oomkullrunkeliga fakta för att räkna påskjutningen som en bom.

Mot detta resonemang och tolkning protesterar en del.

För min del känns Herr Kallins utsaga som självklar utifrån en etisk aspekt. Om varje jägare vet att påskjutning kommer att resultera i att laget får räkna bort den påskjutna älgen i nästan samtliga fall, så kommer varje skytt att undvika att ”kasta iväg ett skott” – åtminstone de seriösa jägarna. Man hoppas att alla jägare som deltar på älgjakten gör det för alla andra skäl, än att enbart försöka se till att ”frysboxen ska fyllas”.

Dessutom, kan man tänka sig att de andra i jaktlaget i så fall kommer att ta skjutglada Rambos i tukt och herrans förmaning, i och med att slarviga skott innebär att laget förlorar i storleksordningen 150-200 kilo kött. Om man räknar om vad ett sådant ”släng iväg skott” har för ekonomiska konsekvenser kan man titta i kyldiskarna på Coop och ICA där älgkött betingar ett pris på mer än 100 kr/kilo. Ett tapp för jaktlaget på 15-20.000 kronor om man ser det på det sättet.

Slutsats: Låt oss alla vid varje tillfälle vara så säkra vi någonsin kan vara på att få en ren träff, innan vi avlossar skottet – allt annat är väldigt oetiskt agerande.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

I väntan på vadå?

Nu i dagarna putsas och fejas det på dyrgriparna som fått vila nästan ett år. Bössor av kaliber 8×57, 30-06, 306W eller den gamla hederliga 6,5×55 tas fram ur sina vapenskåp. Själv har jag ett lätt ombyggt prickskyttegevär av märket CarlGustaf 63. Några med bössor av grövre kaliber fnyser lite överlägset och menar att ”den puttefnask bössan” är inte mycket att ha. Då invänder några äldre, erfarna jägare mot dessa Rambo-typers syn. ”Vi som är skyttar gör det med precision, ni andra använder massverkans lag”. Det må vara hur det nu är med den saken, men alla stora pojkar har börjat fantisera om den kommande jakten.

Att det närmar sig jakt kan man också se på ett annat sätt. Jämthundar och Gråhundar, som tillbringat större delen av tiden från föregående års jakt i en hundgård ska plötsligt ut och motioneras inför den kommande jakten, liksom deras hussar och i några fall mattar. Husse sitter på cykel och försöker hålla kontroll över hunden därifrån medan matte vanligtvis kommer gående och med hunden i lina. Tänk att den stundande älgjakten har den positiva verkan. Annars, på icke älgjaktstid är det mestadels kvinnor som ensamma eller tillsammans med någon likasinnad kommer vandrande längs vägen, motionerande sig själva och familjens hund. Är det två kvinnor som promenerar, så hör man dem på nästan en halv kilometers håll, för de uppfyller verkligen det gamla ordspråket att kvinnor kan göra två saker samtidigt – prata och gå  😉 .

Vid första morgonens samling på fjolårets jakt utbrast en av deltagarna att ”jag har inte sovit en blund utan bara legat och väntat på att det ska bli morgon”. Riktigt så upphetsad måste jag tillstå att jag inte var, snarare ännu lite trött och inte så värst uppspelt.

Nu hoppas jag att det blir en trivsam jakt och att inga olyckshändelser eller skadskjutningar av viltet ska behöva ske, att våra ”jaktgrannar” i alla riktningar ska få samma upplevelse och jaktglädje samt att friden ska åter lägra sig över Vitådalen och Vitå.

God Jakt!

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle

Naturens skönhet – och grymhet

Vi människor är oftast alltför upptagna med att se det stora och missar då skönhet och det fantastiska som visar sig i det lilla, det mikroskopiska. Vi trampar på efter väl upptrampade stigar och noterar ibland lite perifert att ”det verkar gå en myrstig över vägen”. Sedan går vi vidare. Men, om vi tar oss tid att böja oss ner och kika på alla dessa små skalbaggar och flygfän kan vi få en skönhetsupplevelse som inte går av för hackor. Okay, jag erkänner en iiiiiande mygga som söker ens blod är inte direkt någon skönhetsupplevelse, snarare en källa till förstörd nattsömn. Men ändå uppmanar jag dig att någon gång då och då kika på de små idoga insekterna som befolkar vår planet i långt större antal än vi ca 7 miljarder människor utgör och dessutom lever de i harmoni (vad man nu menar med det) med den resterande naturen. God födoämnestillgång medför många av arten, medan dålig dito innebär uteblivna årskullar av efterföljare.

 

Häromdagen uppmärksammades jag på att en tall som stod på en gård här i byn invaderats av stekel larver. Det var larver av den Röda tallstekeln (Neodiprion sertifer). Stekel larverna lever i ”familjegrupper” om 10-20 st larver. Larverna jobbar parvis med att äta tallens barr och kan vissa år orsaka stora skador, men oftast överlever tallen deras angrepp men det blir ingen tillväxt det året om skadorna varit omfattande.

Snabbt ilade jag dit medförande min Nikon med ett 105 mm’s makro objektiv (ett som ger en möjlighet att ta riktiga närbilder).

Larver2liten
Larver av Röd Tallstekel (copyright: Lars Nilsson 2013)

Jodå, mycket riktigt det krälades och åts på tallens barr. Jag fascinerades av att se att larverna jobbade två och två, dvs stod på varsin sida om barret och sedan åt de varsin halva av barret medan de sakta flyttade sig neråt. Påminde lite grann om hur man äter en glasspinne från toppen neråt och i slutänden återstår bara en pinne. Gott verkade det också vara att döma av den frenesi de ägnade varje barr. Det påminde mig om mänskligt glassätande exempelvis en Magnum Classic -men då delar man ju sällan på samma glasspinne med någon annan – åtminstone inte samtidigt!

Tittar man på larverna lagom nära så verkar de mest som en krälande massa av små sovsäckskorvar som rör sig i samma riktning. Tittar man lite närmare ser man hur otroligt vackra de är samtidigt som de fortfarande påminner om yrvakna fjällvandrare som, alltjämt i sovsäcken efter nattens sömn, intar sin frukost i det gröna.

Foto: Lars Nilsson 2013
Foto: Lars Nilsson 2013

 

Det svarta/brunröda huvudet (olika beroende på vilken vinkel man tittar från) domineras av ögon och en stor käke, den bylsiga kroppen har ett otal benpar som håller larven kvar på barret. Färgteckningen ger på lite avstånd ett grågrönt intryck men på nära håll ser man de små svarta fläckarna och den vackra mönsterteckningen.

Inuti pågår en förvandlingsprocess – en mognad. När de ätit klart så förflyttar de sig ner på marken där de förpuppas och mognar färdigt under sommaren. När hösten anländer så kryper de färdigbildade steklarna ut ur sin kokong och parar sig. De befruktade äggen vilar till vårens ankomst och sedan börjar det om på nytt.

Filosofi, Etik och Samhälle

Om beslutsfattare i elfenbenstorn

Ett statligt gruvföretag som är verksam i länet har varje år de senaste 5-10 åren förstärkt den svenska statskassan med 5-10 miljarder (5.000.000.000-10.000.000.000 kr) varje år. Läste i dagens tidning att överklagandet från några myndigheter med Stockholmsk utsikt överklagat att gruvföretaget ska få komma igång och utöka verksamheten med en ny gruva (i Mertainen). I denna bröt på 1960-talet dåvarande statliga NJA, (numera aktiv under namnet SSAB), en del magnetit för sin ståltillverkning, men brytningen var olönsam och lades ner. Idag står det statliga bolaget LKAB berett att starta brytning på nytt och vill anställa några hundra nya för detta.
Vad händer då? Jo, man jublar naturligtvis i Regeringsbyggnaden Rosenbad.
Samtidigt, några kvarter därifrån på Valhallavägen, sitter ett antal tjänstemän, vars löner bl.a. betalas av LKAB-vinster och ägarutdelning, i sina elfenbenstorn och tycker att ”fy vad de ska smutsa ner, såhär kan de inte få göra”. Man lägger in protester och anför besvär att miljön ska drabbas.

Som privatperson och boende i Norrbotten tar man sig för pannan och undrar vilken planet dessa tjänstemän bor på?

I mer än hundra år har gruvdrift i större skala bedrivits i Malmberget och i Kiruna. Under ett antal år var också gruvan i Leveäniemi (Svappavaara) aktiv, men lades i malpåse i samband med att världskonjunkturerna framtvingade detta. Nu håller man på att i sakta mak tömma den sjö som bildats i det gamla dagbrottet i Leveäniemi-gruvan för att återuppta driften och utvinningen av järnmalm. Allt fortskrider enligt plan och i anslutning till detta har provbrytning skett i Gruvberget (en fyndighet som ligger precis i anslutning till leveäniemigruvan och där man för flera hundra år sedan utvann koppar) liksom i närliggande Mertainen. Moderna provborrningar har visat att åtskilliga miljoner ton järnmalm döljer sig under marken på dessa fyndighetsplatser, som i sin tur kan generera arbeten och inkomster för staten i mångmiljardklassen.

Så nu jobbar LKAB enligt sina planer, målmedvetet för att skapa en tredje produktionsaxel utöver Malmberget och Kiruna. Snart sagt alla, om inte jublar så, ser med positivt intresse på LKABs planer och hoppas att de ska realiseras i denna landsända som plågats av arbetslöshet och utflyttning under flera decennier.

Då vaknar någon yrvaket på Valhallavägen, någon av medarbetarna på Naturvårdsverket har läst i morgontidningen att det statliga LKAB ska skapa nya arbeten och utöka gruvverksamheten i Norrbotten. Vid fredagskaffet i lunchrummet pratar man om detta och plötsligt är det någon som utbrister att ”va fan jag ska ju upp till Påsk och åka skidor i Lappandsfjällen, jag vill ju inte ha några smutsiga gruvor som stör min själsfrid”. Någon annan invänder att ”men vi har ju jättedålig miljö här i Stockholm – borde vi inte börja i den änden?”. -Trams säger avdelningschefen, miljön här kan vi ju inte göra nåt åt, det vet vi ju alla, men där uppe i ”Norrland” där kan vi sätta ner klackarna och visa vår makt.

Sagt och gjort, hastigt plitar man ihop en besvärsskrivelse och tar flyget upp till Luleå, hyrbil vidare till Svappavaara, där miljödomstolen har sammanträde angående den ansökan LKAB lämnat in. Byråkraterna från Naturvårdsverket kliver ur hyrbilen, lägger sin skrivelse på Domstolens bord och sedan tågar delegationen ut, sätter sig i hyrbilen och far tillbaks till Kallax/Luleå och flyger sonika tillbaks till Stockholm.

Om vi nu stannar upp där för ett ögonblick och tittar på hur många ton koldioxid deras snabbresa bidrog med i form av miljöbelastning. Flygplanet de nyttjar släpper ut många ton på sin resa till Luleå och tillbaks till Stockholm, partiklar, kolväten och koldioxid som hyrbilen släpper ut i den jungrueliga naturen är inte heller i linje med Naturvårdsverkets intentioner. Listan över negativ miljöpåverkan kan göras längre, men dessa exempel räcker för att visa det ”smarta” i Naturvårdsverkets agerande.

På sin egen hemsida prisar man sin egen makt och myndighetsutövande. Man slutar prisandet av sig själv med att påstå: ”I vårt uppdrag uppfattas vi som lyhörda, professionella och offensiva”. Snacka om en Narcissistisk vrångbild.

Om Naturvårdsverket verkligen menar något med sina högtravande floskler om att värna miljön, så är mitt förslag; -Förbjud all motoriserad trafik inklusive bussar i och kring Stockholm, speciellt då innerstan. Förbjud tunnelbanan nyttjar/drivs av elektricitet som utvunnits genom att förstöra/bygga ut de norrbottniska älvarna. Återinför cykelåkning till arbetet i Stockholm. Naturligtvis ska alla byråkrater på Naturvårdsverket föregå med gott exempel. Generaldirektören kan ju bli först i raden med nyinköpt cykelhjälm. -Men då invänder en vän till mig med ett gammalt norrbottniskt talesätt ”tomma lador behöver inget tak”, så han kan nog skippa hjälmen.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Snart jaktdags – sjöfågeljakt på Vitåfjärden

Vid en extrastämma beslöt man att tillåta jakt på byns vatten i enlighet med det förslag som de båda jaktföreningarna i byn enats om. Får lust att (i likhet med Gert Fylking som har för vana att på den årliga Nobelpresentationen av Litteraturpristagaren) utbrista i ”Äntligen”. Det har känts trist och meningslöst att motsättningar mellan jaktföreningarna har lett till att sjöfågeljakten omöjliggjorts tidigare.
Alltnog, nu råder consensus och vi får alla rusta oss för denna jakt, dvs vi som uppfyller kravet att tillhöra någon av kategorierna; 1. Markägare i Vitå, 2. Fast boende i byn 3. innehavare av giltligt arrende. Om jag minns kravspecifikationen rätt, så tillåts ingen gästjakt på byns mark o vatten.
Avtalet gäller för ett år och skall omprövas inför nästa års ordinarie årsstämma.

Under byastämman framlades ett tilläggsförslag,som antogs enhälligt, och innebärande att alla jägare ska kunna begära att få se andra jägares jaktkort och licenser i samband med jakt på byns vatten. Bra, på så sätt slipper någon gå och snegla misstänksamt på andra som tillhör den andra föreningen eller som man inte känner igen.

Nu hoppas undertecknad i all ödmjukhet att årets jakt i alla genrer (älg, sjöfågel, bäver, skogsfågel etc) ska kunna ske under iakttagande av ömsesidig respekt mellan alla deltagare, så kan vi kanske i vinter minnas den gångna höstens jakt med stort behag istället för med stort obehag.

Dessutom, det är mindre än fem månader till julafton med julklappar och glögg. Så låt oss tända ett ljus, istället för att förbanna det långsamt påsmygande mörkret.