Läser med visst vemod det kommentarsutbrott som åter blossat upp på Vitå jaktsällskaps hemsida. I bakgrunden ligger, som alltid, oförmågan hos vuxna män och kvinnor att kommunicera med andra direkt ansikte mot ansikte. Det förefaller för mig som inflyttad och relativt nyetablerad älgjägare hända ett antal bisarra händelser och incidenter, som lätt skulle kunna undvikas bara den goda viljan, och inte illviljan, fick råda. Som det nu är så känner flera jägare i mitt lag ett, rätt eller fel, berättigat misstroende mot några av det lilla lagets jägare. Man upplever att de tummar på såväl jaktregler (skrivna och oskrivna) som jaktetiken, i sin iver att fälla sina tilldelade älgar. Från lilla laget har man, i likhet med tidigare, återigen använt hemsidan som ett klotterplank för att torgföra sina upplevda problem med några ur mitt lags jägare. Till skillnad mot tidigare har man nu på sällskapets hemsida även tagit in kritiska synpunkter på det skrivna varav en del säkert härrör från medlemmar i ”mitt lag”. En förbättring kan tyckas, men egentligen inte. Jag och många, många människor anser inte att en förenings hemsida ska vara ett fönster för att torgföra alla åsikter och manifestera alla oförrätter man anser sig vara utsatt för från en angränsande förening.

Ett klart mycket mognare  steg vore att istället kontakta och diskutera upplevda problem med respektive lags jaktledare. Sedan vill jag gärna se att jaktledarna kan träffa sådana överenskommelser som om de överträds, leder till att medlemmar som bryter mot dessa kan uteslutas av sin förening från vidare jakt den säsongen. För,  i likhet med fotbollshuliganerna har sådana ”jägare” inte sitt huvudsakliga intresse i jakten, utan trivs med att jävlas och söka bråk.

Det känns som om man i ”sällskapet” tror att om man skriker först och högst om saker man tycker är fel hos den andra parten så kommer man att upplevas som den förfördelade sidan av andra Vitåbor och folk i ens omvärld. Man försöker leda i bevis att den andra sidan består av gamla surkusar och knäppgökar, som dessutom, trots ett långt livs tillvaro på de egna hemmarkerna, inte vet var markgränser finns. En retorisk fråga; -Tror någon verkligen på allvar att man skapar en bra grogrund för samtal med den andra parten och en ökad förståelse och sympati i omvärlden (byn, kommunen, regionen) genom att skriva om fel som man anser det andra laget begått? Utifrån den verklighet jag levt och lever i så är mitt tveklösa svar -NEJ. Istället för att bygga broar så gräver man bara diken och skyttegravar. Men, med tanke på professionen hos en tongivande medlem i ”lilla laget” så kanske det är det mest naturliga  😉 .

Alltnog, jag ska avstå från vidare lustifikationer.

I det här inlägget vill jag torgföra ett enkelt förslag från min sida, som jag skulle vilja se implementerat (satt i funktion). Detta innan många jägare ur båda lagen  lämnat respektive lag, för de står inte ut med att höra och läsa om allt meningslöst bråk som förekommer. Jag tror att det finns en överväldigande majorritet inom respektive förening som i likhet med mig tycker att älgjakt är ett lagspel där man under jaktledarens ledning har en gemenskap, jaktglädje, rekreation mm mm). Låt oss återupprätta detta synsätt.

Tänk om vi alla kunde leva efter följande enkla regel, så tror jag att snart sagt allt bråk skulle ebba ut;

Inför respektive dags älgjakt kontaktar jaktledarna i respektive lag varandra och pratar om hur respektive förening tänker lägga upp nästa dags jakt, hur och var på respektive lags marker de avser jaga. På så sätt slipper man förhoppningsvis alla störningar lagen emellan. Eventuella frågor kan avhandlas, som om man vid behov får ta väg över det andra lagets marker, släppa eller inte släppa hundar och var, hur hantera om det ena lagets hundar går in på det andra lagets marker. Tveksamheter och incidenter kan tas upp och beslut fatts mellan jaktledarna om lämpliga påföljder eller handlingssätt.