månadsarkiv: september 2014

Filosofi, Etik och Samhälle

De marginaliserades protest

Sverige är ett land byggt på demokrati, som är inskriven i grundlagen. Var 4:e år utövar vi vår demokratiska rätt till att rösta på ett parti i Riksdags-, Landstings- och Kommunalval. Röstningen är hemlig på så sätt att ingen äger rätt att efterfråga eller tvinga dig till att uppge vilket parti du röstat på i respektive delval – den s.k. valhemligheten.

I år var valdeltagandet sedvanligt högt ca 80+ % som deltog. De traditionella partierna, dvs alla utom Sverigedemokraterna (SD) och Feministiskt initiativ (FI), förlorade eller i bästa fall behöll sin bas av röster. Feministiskt initiativ fick ca 3% av rösterna och kom inte in i Riksdagen medan Sverigedemokraterna fick ca 13% och blev det tredje största partiet i Riksdagen.

Vad blev då reaktionen i media och från det politiska etablissemangets sida, av detta demokratiska utslag?
– Jo beklaganden!
För FI’s del för att de inte kom in i Riksdagen och i SD’s fall för att man både kom in och blev ca dubbelt så stor som föregående val år 2010.

FI har, något förenklat, sina kärnväljare i storstädernas 30-50 år gamla kvinnor med en högre teoretisk utbildning i botten och ett ofta välbetalt jobb i vardagen. När det gäller FI’s valresultat så är min något förenklade förklaring därmed att detta enfrågeparti attraherar företrädesvis välbeställda och redan jämställda kvinnor. Av alla väljare så valde 97% av svenska folket andra än FI att företräda dem.

De kvinnor som inte befinner sig i denna situation, dvs de som i vardagen inte har något stort överskott på bankkontot att falla tillbaks på, valde i stora stycken de olika traditionella partierna eller SD.

Om vi då tittar på ”fenomenet” Sverigedemokraterna så visar analyser av valresultatet att de, bortsett från en och annan gammal nazist, har väljare som tidigare valt någon av de traditionella partierna, men nu valde SD istället.

Är då alla de som röstat på SD främlingsfientliga och presumtiva nazistsympatisörer?

Svaret måste självfallet bli ett rungande NEJ! Att framställa SDs valmanskår på ett sådant sätt är inte bara djupt orättvist mot dem, det är dessutom oerhört kränkande. Kränkande både mot demokratin och även mot valresultatet.

I en textrad i en gammal progglåt sjunger man;

”Om ni tycker att folket sviker när folket trycker på, så skaffa er då ett nytt folk som ni kan lita på”

Just nu känns det som texten ovan passar in på  många tyckare i media, bland förlorande politiker och etablerade valanalytiker.

 

Vi minns väl alla sagan om ”Kejsarens nya kläder”, där det till slut avslöjades den bluff som hade iscensatts av några skräddare.

Så här började den;

”KEJSARENS NYA KLÄDER

För många år sedan levde en kejsare, som tyckte så ofantligt mycket om vackra nya kläder, att han slösade alla sina pengar för att bli riktigt fin och grann. Han brydde sig inte om sina soldater, brydde sig inte om teatern eller att åka omkring på promenaderna om det inte var för att få visa sina nya kläder. Han bytte rock varje timme på dagen. Om andra kungar sade man ofta att de satt i rådslag. Om denna så sade man alltid: kejsaren är i garderoben.

 I den stora staden, där han bodde, gick det mycket livligt till. Varje dag kom många främlingar. En dag kom två bedragare. De gav sig ut för att vara vävare och sade, att de kunde väva det vackraste tyg  som man kunde tänka sig. Inte nog med att färgerna och mönstret var ovanligt vackert, de kläder, som syddes av tyget, hade även den underbara egenskapen, att de var osynliga för de människor, som misskötte sitt arbete eller dum….”

I Sverige har vi under många år matats med Kejsarens nya kläder i så motto att den styrande klassen, oavsett partifärg bland de traditionella partierna, hela tiden har hävdat att alla de asylsökande som anlänt till Sverige är en god affär för samhället och om man inte kunde se det så var man rasist eller främlingsfientlig. samtidigt har det var uppenbart för alla som bor i de samhällen dit asylsökande placerats att förvisso kostar dessa en hel del. Husrum ska uppbringas, möbler ska anskaffas till deras behov, mat har de fått hämta ut på livsmedelsaffären, sjuk- och tandvård måste i många fall till osv. Listan kan göras lång. Men, för var och en som bor i samma samhälle som de asylsökande och som måste betala de egna utgifterna med pengar från den egna börsen, så framstår det som självklart att visst kostar det på på det svenska samhället att bedriva en frikostig -obegränsad- flyktingpolitik. Man inser självklart att de kostnader som den svenska staten står för när det gäller dessa flyktingar inte kan snytas ur luften utan härrör från de skatter som vi alla arbetande betalar in efter inkomststorlek och förmåga. Man inser självklart att i den egna familjeekonomin innebär konsekvensen av att prioritera en semesterresa under sommaren, att man minimera kostnaderna för levnad och andra utgifter under andra delar av året.

På samma sätt borde det vara självklart vad gäller de gemensamma utgifterna i statens regi. Tar man på sig kostnader i form av en ständigt ökande ström av asylsökande så får det konsekvenser för hela statens ekonomi – skola, äldrevård och kommunala och landstingsåtaganden etc.

Jag hörde en Professor i Nationalekonomi häromdagen som uttryckte sig som så att: ”Det finns inte någon ekonom som påstår att den nuvarande invandringen till Sverige är en god affär, åtminstone om man ser det på 1-2 generationers sikt”. Såvitt jag kan förstå behöver man inte vara vare sig ekonom eller Professor för att inse detta. För hundratusentals, ja förmodligen miljontals och majoriteten av den svenska befolkningen, inklusive de integrerade invandrare som lever här, framstår detta som ”klart som korvspad” – men inte för politiker.

Vad pratar vi då om för kostnader för hela den s.k. flyktingpolitiken? Några nämner 80 miljarder per år andra säger att det rör sig om mer än 100 miljarder  (100 000 000 000 kr) per år. Även de mest försiktiga beräkningar talar då för att det handlar om många procent av den svenska årliga budgeten på knappt 900 miljarder!

I Tidningen Affärsvärlden konstaterar Erik Hörstadius i sin artikel den 24 juni 2014 att;

Vad som är värst, att ledande politiker och medier ljuger eller att de är ointelligenta, är förstås en smaksak. Men i båda fallen undergrävs såväl det demokratiska samtalet som relevansen i det politiska beslutsunderlaget.

Vad kostar då invandringen? Alltså den aktuella, politiskt påverkbara flykting- och anhöriginvandringen, och inte de sydeuropéer och finländare som en gång befolkade våra fabriker?

På lång sikt är det svårt att bedöma, förstås. Hur blir arbetskraftsdeltagandet? Vad vinner vi på pluralism, nya perspektiv? Vad förlorar vi på kulturkonflikter och eventuellt minskad tillit?

Hur som helst, den länge Sverigeledande forskaren på området, professor Jan Ekberg, menade att plus vändes till minus runt 1980 och att den statsfinansiella kostnaden 2006, före den arabiska våren alltså, var cirka 1,5 procent av BNP, i runda slängar 50 miljarder. Ekonomen Jan Tullberg ger i sin faktadigra bokLåsningen en klart högre siffra. Totalt ett par hundra miljarder när också undanträngningseffekter på jobb och bostäder beaktas.

 

Min bestämda uppfattning är att Sverige är inte främlingsfientligt, alla de som röstade på SD är inte främlingsfientliga utan de representerar en växande del av den svenska befolkningen som är oroade över sig själva och deras  familjs framtid och ekonomi. Vi här i Sverige har genom årtionden/århundraden varit öppna och mottagande vad gäller såväl flyktingar som invandring. I modern tid har det samtidigt såvitt jag förstått aldrig förekommit sådan massinvandring till Sverige som det sker nu och gjort de senaste 15-20 åren.

Att människor söker sig från krig och svält har jag all förståelse för men frågan är om det känns bra och integrerat att vi håller på att skapa en ny underklass bestående av illitterata och från arbetsmarknaden utestängda människor som bor i ghettolikande bostadsområden dit ambulanser och brandkår behöver poliseskort för att överhuvudtaget köra in?

Mina funderingar utgår från att vi allra först måste seriöst och sanningsfyllt föra upp asylproblematiken på agendan. Vi är många som vill se en plan för hur vi ska få till stånd en integrering av de asylsökande som vi ger uppehållstillstånd, en plan för hur de ska bli en del av den svenska befolkningen.

Jag ser valresultatet från valet nu i september som en ”de marginaliserades protest” mot det tabu som de facto existerar, nämligen att prata om problem i samband med den stora invandringen till Sverige, kostnader, utanförskap – människor som snart sagt aldrig kommer in i det svenska samhället utan fortsätter i sin lägenhet titta på sitt forna hemlands satellitsända kanaler, språkliga problem, vissa kulturers upplevda behandling av flickor/kvinnor som en andra klassens människa, problem med analfabetism och okunnighet,som avspeglar sig i bl.a. den nyligen redovisade PISA undersökningen där Sverige fallit substantiellt vad gäller skolelevers i den svenska skolan kunskaper gentemot övriga Europas.

Vi alla har rätt till detta innan man ber oss ”öppna våra hjärtan” för att ta emot fler asylsökande/invandrare. Är det konstigt att vanliga människor oroar sig för framtiden, för om deras barn ska få jobb, om det kommer att finnas en fri och god sjukvård tillgänglig för alla, om det kommer att finnas pengar till deras pensioner mm mm ?

 

På alla frågepunkter måste vi, som svenska medborgare och del av en stark demokrati, få svar och en klar och ärlig redovisning , liksom en öppen och förutsättningslös debatt, Idag. behandlas frågande medborgare i frågor som rör invandring och flyktingpolitik av etablissemanget på samma sätt. De marginaliseras eller kallas ”främlingsfientlig” och liknande epitet, istället för att få sakliga svar på sina frågor.

Förresten, varför pratar man i det politiska etablissemanget inte längre om ”problem”?  Detta ord har i media och bland politiker liksom av många företrrädare för industrin ersatts av ordet ”utmaning”, som förvisso låter bättre.

Låt mig avsluta min fundering med att citera Tage Danielsson, 1900-talets stora verbala geni kopplat med en stor portion humanism i sitt sinne.

”Utan tvivel är man inte riktigt klok”.

Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

In flagrante delicto – en aktuell jakthistoria.

På ett Jaktsällskaps hemsida har man den 11 september utmålat mig på nedanstående sätt, apropå en av mig skriven blogg om min skadskjutning av en älg, som avlöpte bra på så sätt att djuret ganska snabbt kunde fällas, av en passkytt i vårt jaktlag;

”I vilket fall så bevisade Braennaren ännu en gång sina förhållandevis bristande kunskaper i ämnet älgjakt, men bjöd å andra sidan på en underhållande historia med ett lyckligt slut.” (VJS.nu)

Nu ska jag bjuda på en annan dagsaktuell jakthistoria, med ett slut som knappast kan anses underhållande, åtminstone inte för den ena parten.

”In flagrante delicto” är latin och för dig som inte har studerat detta ämne så kan jag berätta att det översatt till ett modernt svenskt språkbruk betyder att ”någon blir tagen på bar gärning” eller som man också säger med hänsyftning till ett annat mänskligt område ”påkommen med byxorna nere”.

Du ska själv få avgöra det eventuellt roliga, och rimlig påföljd för den ena personen i min historia.

En jägare i ett Vitå Jaktvårdsförening, vi kan kalla honom Nisse, hör fyra skott avlossas inte långt från där han sitter på sitt pass. Han tycker att riktningen skotten kommer ifrån eventuellt kan komma från det egna jaktlagets marker och bestämmer sig för att gå en bit längs en stig som löper inom hans jaktlags marker. Två av det andra jaktlagets lössläppta hundar har under en stund uppehållit sig vid honom och finns alltjämt i direkt närhet till honom. I samband med det tycker han sig höra att någon kommer snabbt gående längs stigen mot honom. Eftersom han vet det egna lagets jägares position, och med de senaste årens tvister med ett angränsande lag om överträdelser på den egna marken i färskt minne, går han lite åt sidan och avvaktar.  På stigen kommer då en jägare från den andra jaktföreningen  med vapen på axeln. Nisse stiger då fram och konfronterar den andre mannen, vi kan kalla honom BoG (medlem i Vitå Jaktsällskap), vad han gör här såpass långt från sina jaktmarker. BoG blir honom svaret skyldig och Nisse fortsätter med frågan om vapnet är laddat vilket BoG tvingas erkänna att så är fallet. Nisse begär då att han ska plundra geväret vilket BoG gör. Sedan uppmanar Nisse BoG att ta ut slutstycket, vilket BoG också gör. Därefter begär Nisse att BoG ska överlämna vapnet till honom, vilket BoG vägrar. Nisse begär åter att BoG ska överlämna det. BoG kvarstår i sin vägran. Nisse känner sig lite osäker om vad som lagligt gäller i detta fall och BoG som kopplat den ena av hundarna, sin hund, tar tillfället i akt och springer tillsammans med hunden raskt därifrån båda ”med svansen mellan bena”.

Om vi nu går till Svensk Jaktlag så handlade Nisse helt rätt.

Vi befinner oss just nu i skarven mellan en paragraf som är på väg att löpa ut 2015-01-01 och ersättas av en annan. Så här står det i 47§;

47 § /Upphör att gälla U:2015-01-01/ Ertappas någon på bar gärning då han begår jaktbrott, får vilt och sådan egendom som enligt49 § kan antas bli förverkad eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet tas i beslag av jakträttshavaren eller av någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer därtill förordnade jakttillsynsmän samt därtill behöriga tjänstemän vid kustbevakningen och tullverkets gränsbevakning.
   Har egendom tagits i beslag, skall anmälan om detta skyndsamt göras till polis- eller åklagarmyndigheten. Den som tar emot anmälan skall förfara som om han själv gjort beslaget.
   För att undvika att vilt som har tagits i beslag förstörs, får djuret efter värdering säljas på lämpligt sätt. Lag (1988:435).

47 § /Träder i kraft I:2015-01-01/ Påträffas någon på bar gärning då han eller hon begår jaktbrott, får vilt och sådan egendom som enligt 49 § kan antas bli förverkad eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet tas i beslag av jakträttshavaren eller av någon som företräder honom eller henne. Samma befogenhet har särskilt förordnade jakttillsynsmän och behöriga tjänstemän vid Kustbevakningen och Tullverket.
   Har egendom tagits i beslag, ska anmälan om detta skyndsamt göras till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten. Den polisman eller åklagare som tar emot en sådan anmälan om beslag ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv gjort beslaget.
   För att undvika att vilt som har tagits i beslag förstörs, får djuret efter värdering säljas på lämpligt sätt. Lag (2014:698).

Således skiljer i sak 47§ nu och efter nyår sig åt bara vad gäller orden ”Påträffas” och ”Ertappas”.

Som icke jurist, men van att läsa svenskt lag-/byråkratspråk,  skulle jag kunna tänka mig att vad som avses i gällande lagstiftning så måste man, för att få ta vapnet av honom, ta skytten på bar gärning när han skjuter/just skjutit. Från den 1 januari 2015 räcker det med att han påträffas inne på felaktiga jaktmarker med laddat gevär.  I så fall en skärpning av nuvarande lagstiftning efter nyår.

Vad gäller olovlig jakt säger lagen;

35 § Utan medgivande av jakträttshavaren är det inte tillåtet att med fångstredskap eller vapen som kan användas för jakt ta vägen över annans jaktområde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten och även annars, om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs, skall den hållas kopplad.

När det gäller frågan med det andra lagets lösspringande hundar, så är jaktlagen lika tydlig;

32 § Jakt med drivande hund får inte ske på ett område som är så beskaffat att det kan förutses att drevet huvudsakligen kommer att gå fram över annans jaktområde.

Vän av ordning invänder då att älghundar räknas som ställande hundar. Men, om man släpper hunden på så små områden att hunden med stor sannolikhet kommer att bedriva huvuddelen av sitt sök inom annans jaktområde, så är detta att jämföra med drev och faller därmed under 32§.

Slutsatsen av det ovanstående resonemanget är enligt jaktlagens olika paragrafer ovan ett solklart fall av olovlig jak från BoG’s sida.  Han har vapnet laddat och förflyttar sig på annans jaktmark utan tillstånd. Efter en dom riskerar han således både att förlora vapnet (alla vapenlicenser!) och dömas till ett fängelsestraff.

Nu kommer vi till en fråga som de senaste dagarna har ältats av älgjägare i Vitå Jaktsällskap och dess anonyma kommentatorer på VJS hemsida – min eventuella jaktkunskap, speciellt med avseende på älgjakt,  i sken av min blogghistoria.

Jag väljer att vidarebefordra frågorna till dig som läsare;

-Är BoG att betrakta som en seriös, laglydig och kunnig jägare?
Bevisligen har BoG jagat älg under många fler år än jag gjort.
-Vem av mig och BoG var det som visade sina förhållandevis bristande kunskaper och etik i ämnet älgjakt?

Min jakthistoria fick ett lyckligt slut.

-Vad kommer omdömet om BoG att bli?

Jag tycker att vi alla ska rikta en eloge till Nisse i min historia, som visade civilkurage i sitt handlande i situationen. Dessutom visade han ett mycket gott omdöme och jaktkunskap.

Förslag till dig anonyme kommentator på VJS hemsida:
Ta skyndsamt på din balaclava så att du  under anonymitetens täcke kan fortsätta använda dina krafter och dina giftpennor till att kommentera mannen, som jag kallar BoG, och hans sätt att bedriva älgjakt.

PS: Slutligen vill jag påpeka att;
Den älg som förmodligen var ansvarig för rivningen av  ett fårstängsel, samma dag som min skadskjutning av ett annat djur, var en älgko med kalv som iakttogs av en i Vitå boende kvinna och enligt henne sprang kon och kalven i riktning mot det träde, där fåren finns. Kon hade enligt uppgift inga synliga skador och åtföljdes som sagt av en kalv. Således inte den älg jag skadskjutit.

 

Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Om historieförvanskning och -förfalskning

Vissa verkar sätta en ära i att illvilligt utmåla andra.

På Vitå Jaktsällskap skriver man idag på följande sätt om den av mig tidigare relaterade älgskjutningen som jag skrev om för en vecka sedan och där jag skadsköt en älg. Skottet hade träffat i översta delen av älgens högra framben/bogdelen.

I rubriken till sitt inlägg skriver VJS;  ”Ett stort tack och en prejudicerande dom”.

Tacket är riktat till Mats, en av Vitå Jaktvårdsförenings medlemmar för han och hundens lyckade ansträngningar att spåra och fälla en skadad älgkalv. Bravo säger även jag. Andra delen av deras rubrik syftar på den ändring av praxis som Vitå Jaktvårdsförening i år gjort och där man bestämt att alla djur som faller på föreningens marker omhändertas av föreningen. Detta är ingen ”Prejudicerande dom – för sådant krävs en lagsatt dom i Högsta Domstolen eller åtminstone i Hovrätten. Och, så långt vill ni väl inte påstå att Vitå Jaktvårdsförenings maktutövning sträcker sig – eller?

Nedan följer ett centralt utdrag ur deras inlägg (deras blogginlägg i lila italiserad text och mina kommentarer till vad de skriver i svart text);

”Ingen jägare vill misslyckas, men ibland blir det fel. Detta är något som händer så gott som alla jägare under en livstid. Skottet blir inte som man hade tänkt sig och det slutar med att man står med ett skadskjutet djur.” 

Så långt har jag inget att invända mot deras inlägg. Men sedan fortsätter de med följande förvanskning av mitt inlägg;

”Detta går bland annat att läsa hos en av våra främsta antagonister, Braennarens blogg. Till och med han som har talat sig varm för enskottsprincipen samt utmålat oss som oseriösa och kriminella jägare har på sin blogg bekänt färg och vittnat om en dålig bedömning av skottet” 

Nej jag hävdar att det inte var någon dålig bedömning av skottet, snarare tvärtom. Däremot kan man ju resa en fråga kring hur seriöst anlagd det skott som VJS-jägaren avlossade mot kalven var och som tog i klöven – ganska så långt från centrala delar på djuret!

De fortsätter med;

samt en direkt felaktig bedömning av kön och ålder på älgen i fråga. Den trebenta älgen verkar även ha gjort en odyssé intrasslad i en fårhage. Vi har sedan fått höra att det gjordes flera ivriga försök att utpeka Vitå Jaktsällskap som ansvariga för detta spektakel. Att vi släppt en hund som hade hetsat älgen in i fårhagen. Nu föll det argumentet snabbt eftersom vi inte hade släppt någon hund överhuvudtaget den dagen.

Vad gäller älgen jag skadsköt så har den aldrig varit inne i någon fårhage efter påskjutningen. Den sköts ca 1 timma efter påskjutningen, ca 1 km från min skottplats av en passkytt i vårt jaktlag. Således innan den beställda specialspårhunden hann hämtas.

Och de fortsätter vidare med;

”I vilket fall så bevisade Braennaren ännu en gång sina förhållandevis bristande kunskaper i ämnet älgjakt, men bjöd å andra sidan på en underhållande historia med ett lyckligt slut. Sakkunniga spårade upp den skadskjutna älgen och rättade till hans misstag.”

Det står naturligtvis vem som så önskar att framställa mig som en med bristande kunskaper i ämnet älgjakt. Jag har jagat älg under förhållandevis få år. Däremot är min första vapenlicens från 45 år tillbaks, då också min etiska syn på jakt skapades.

Oseriös, okunnig och olaglig är man däremot om man som ”erfaren” älgjägare på väg till passet kliver ur bilen och skjuter en älg som man ser när man kör. Sådana tilltag är mig fullständigt främmande.

Mysteriet med en älg i fårhagen får vi kanske anledning att återkomma till.  Påståendet kom från en man från en by utanför Vitå som tog sig en promenad och enligt egen uppgift då såg en älg som låg på ett träde  utmed Isigårdsvägen och som han uppfattade var död.

Jag avslutar mitt inlägg här med en kopia av den kommentar till VJS inlägg, som jag skickat till  VJS med anledning av det inlägg de lagt ut på sin sida. Eftersom jag inte känner mig så övertygad om att min kommentar kommer att beredas plats på VJS hemsida, lägger jag därför ut den här  i sin helhet;

 

Hej,
Jag är absolut inte antagonist till älgjägare i allmänhet,utan enbart till oseriösa hemsidesredaktörer, skribenter och anonyma kommentatorer som använder en jaktförenings sida för allt annat än jaktrelaterade frågor. Vad gäller älgen jag skadsköt så har den aldrig varit inne i någon fårhage efter påskjutningen. Den sköts ca 1 timma efter påskjutningen, ca 1 km från min skottplats. Detta är jag mycket tacksam för, eftersom jag är en varm anhängare av att man inte skjuter, ”slänger iväg ett skott” på ett djur där man redan i skottögonblicket vet att det inte är ett bra läge. I mitt fall så rörde/vred sig djuret mot mig precis i den tiondels sekund när jag hade den i friläge i mitt aimpointsikte och kramade avtryckaren, så skottet tog högt uppe på högra benet. Vad gäller misstaget med att könsbestämma djuret så kan de som läser min blogg förstå varför det blev så. Av erfarna jägare (utanför Vitå) har jag fått berättat att det inte är ovanligt att ha svårt med könsbestämning eftersom tjurarna fortfarande har basthuden kvar och hornen lätt kan tas för öron.

Sedan är jag nöjd med att ni gjorde ett seriöst eftersök med hjälp av Mats efter den påskjutne älgkalven, som sedermera också sköt/avlivade kalven inne på Vitå Jaktförenings marker. Enligt uppgift var kalven skadskjuten i ena klöven.
Lars Nilsson

 

 

Filosofi, Etik och Samhälle

Döden – i form av en Duvhök, var på besök

De nio höns vi har, eller snarare hade, släpps varje morgon ut ur sitt hönshus – en före detta hundkoja för två hundar. Vi har två tuppar, far och son, och precis som det brukar vara med söner och fäder så går de inte så bra tillsammans. Ifjol var det alltjämt pappan som regerade hönsflocken med mild och bestämd hand. När ungtuppen tog sig vissa friheter -eller försökte – gentemot hönorna var gamtuppen där och näpste honom.

I år har det skett ett regentskifte och det gick ganska brutalt till när ungtuppen plötsligt närapå mördade gammeltuppen innan vi hann komma mellan. Så nu får de turas om att vara ute med flocken ca en vecka var medan den andre då får sitta kvar inne i hönshusets inre avdelning. Det finns spjälor mellan avdelningarna som hönorna, alla utom en, kan passera genom. Så ingen av tupparna är vanligtvis ensam fast de är inspärrade. Olika hönor verkar föredra sonen respektive fadern.

Alltnog i mitten av innevarande vecka, när jag kom hem, så var det precis tomt på gården, inte en höna så långt ögat kunde se. Jag trodde de hade hamnat på villovägar och gick in och hämtade lite godsaker och gick ut igen och lockade på dem, men situationen var lika öde. Då började jag ana att något kunde ha hänt. Mina ögon började söka över gårdsplanen efter tecken. Plötsligt såg jag en hög av fjädrar i kanten mot vägen. När jag kom fram hittade jag vackerhönan, dvs det som var kvar av henne. Något rovdjur hade slagit henne och tanken gick naturligtvis till någon större rovfågel, eftersom en räv skulle ha släpat bort henne från gården.

Vi sökte genom gården, kikade i alla gömslen och hittade så ungtupp med två hönor som tagit sin tillflykt till stallet. Puh, tänkte jag, då finns det i alla fall några kvar. Lysning med pannlampa under bro och veranda avslöjade tre till, de vita. Sedan hittade vi två svarta under den gran som vi brukar sätta belysning i vid juletid. Den sista svarta hönan hittade vi i bland de återstående träna som ska kapas upp till ved. Gammeltuppen var ju inspärrad, så i slutänden var det bara en höna som fått sätta livet till.

Det var väldigt svårt att få några av hönorna att lämna sina skydd, så vi lät dem vara. Sedan mörkret lagt sig gick jag ut till hönshuset och si då hade de sista i skydd av mörkret tagit sig dit. Så jag stängde och gick.

Vi lät det som var kvar av hönan som dödats ligga kvar till följande morgon i hopp om att få se vem mördaren var. På morgonkvisten, när hunden vår skulle ut på morgontoalett såg vi illdådaren – en Duvhök som kom flygande över hunden, men bedömde henne vara för stor för att attackera. När vi sedan steg ut på bron flög den snabbt iväg från sitt byte.

För att förhindra att det skulle bli en vana att så att säga komma till kylskåpet för ytterligare hönsföda så arrangerades en ”hönsvakt” i form av en fågelskrämma – en människoliknande figur i overall och med stövlar på.

Hönsvakt på plats

Skatorna har snabbt lärt sig att det inte är någon fara med denna figur, men duvhöken har hittills hållit sig borta – peppar, peppar.

Behöver kanske inte säga att hönorna efter denna skrämmande upplevelse förefaller ha ett öga ständigt sökande i träden runt ikring och upp mot himlen.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Om älgjakten 2014 – första jaktdagen, en personlig betraktelse.

Vid fem på morgonen samlades vi vid föreningens slakthus, ca 25 personer. Just den här morgonen var det bara en kvinna och resten män i åldrar från låga 20-talet till låga 80-talet år.  Jaktledaren, en äldre gentleman som jagat snart sagt hela sitt liv fördelade passen och såg till att nya jägare fick slå följe med erfarna, sådana som kan markerna på sina fem fingrar.   Jag fick ett pass i korset mellan två linjer/rågångar inne i skogen.

Markdimman efter en natt med kallgrader, säsongens första frost, låg delvis kvar när jag nådde fram och satte mig tillrätta på den låga pall -”torn” som man ställt ut under tidiga sommaren.

Efter en halvtimme hördes ett försynt prasslande i skogen snett bakom mig, jag lyssnade med sträckta öron. Någon minut förlöpte medan ljudet sakta närmade sig den upphuggna rågången.

Så syntes plötsligt ett mäktigt hornbeprytt huvud delvis skymt av ett buskage och en några meter hög gran. Pulsen steg medan jag tyst osäkrade bössan genom att vrida över flaggsäkringen.

Jag försökte räkna taggarna på hornet medan jag väntade på att den skulle gå ut och bli synligare. Såg att det var fler än 8, troligen i trakten av 12 taggar.

Sedan var det som om han känt på sig att hans liv var i fara för i skydd av buskaget började han gå snett neråt från mig, utan att ge utrymme för ett rent skott. Jag kunde naturligtvis ha ”skickat på” honom ett skott snett bakifrån, men sådan skjutning ligger inte inom min etik – han fick gå och försvann strax därefter in i skogens dunkel.

Jaha, då hade man åtminstone fått se en rejäl tjur den här jakten tänkte jag, med en suck, och förberedde mig på en lång förmiddags och dags väntan på att Olle skulle ringa och meddela att dagens jakt var över och vi skulle återsamlas i slakthuset för avhudning och grovstyckning av dagens byte(n) under ledning av våra eminenta styckarmästare Jostein och vår egen ”Crocodile Dundee” Gunnar, som ofta utförde denna slaktakt med bar överkropp.

Så långt i mina funderingar varslade jag ett nytt prasslande snett bakom min rygg från samma riktning som den tidigare tjuren kommit. Åter lyfte jag bössan och osäkrade den så tyst det låter sig göras, väntade med spänd hörsel.

Det dröjde ytterligare någon minut men så fick jag se älgen, ståendes bakom samma buskage som den tidigare. Jag försökte tyst byta ställning flera gånger för att få ett rent skottläge, men den stod kvar. Jag försökte kika och könsbestämma den och det föreföll som om det kunde vara en stor ko. Blicken flög över de närmaste omgivningarna för att utröna om det i så fall skulle finnas en kalv som följe, men ingen kalv kunde varsnas. I gott och väl ett par minuter stod älgen kvar i skydd av buskaget. Just när jag började bli övertygad om att jag inte skulle kunna skjuta på den här heller tog den ett steg framåt och visade sin främre del från bogen till mitt på magen och då var mitt öga inne i aimpointen och satte rödpunkten precis bakom bogen, mitt på i höjd. Genom hjärnan for att avståndet var ca 80-90 meter så det var bara att sikta som på älgbanans figur.

Precis när jag kramade avtryckaren måste den ha varsnat något och gjorde en vridande rörelse för att vända.

Skottet tog och den markerade träff genom att ramla omkull, men var innan jag hunnit tänka vidare uppe på benen. En andra kula gick över såg jag innan han försvann i undervegetationen. Jag väntade någon minut, ringde jaktledaren och berättade om det som just hänt och att jag trodde att jag eventuellt bara skadskjutit älgen. Vad var det för kön frågade han och utifrån mitt första intryck så sa jag att det var en ko, även om jag inte var beredd att gå ed på det.
-Okay, gå fram till där älgen stod och se om du ser några tecken på skada i form av blodstänk eller att den rentav ligger i närheten, men trampa inte runt innan Håkan o Stefan kommer med hund.

Jag gjorde så men fann inget annat än en riktigt stor blodpöl ett femtiotal meter från påskjutningen och såg att blodspåret fortsatte bortåt.

Under den stund, en knapp timme, innan hundföraren var på plats och kunde börja spåra led jag alla helvetets kval och såg framför mig en skadad älg som tagit sig utom räckhåll och sedan dog en långsam kvalfylld död på grund av mitt skott. Beslöt för mig själv att om den inte skulle hittas och kunna avlivas så skulle mitt gevär hamna på hyllan för gott. Snabb relativt smärtfri död/jakt är något jag kan leva med utan dåligt samvete, men att vara orsak till ett så vackert och ståtligt djurs långvariga lidande, tänkte jag inte låta passera oförmärkt.

När hundförare och hjälpskytt kom så följde vi blodspåret en knapp kilometer. Vi ansåg att det inte var något bukskott vid handen utan enades om att det förmodligen rörde sig om ett skott i muskelvävnad långt fram, vilket stämde med att älgen just i skottögonblicket gjort en roterande rörelse mot mig.

Eftersom hunden som spårade inte var någon utpräglad spårhund beslöts att en speciell spårhund skulle inlånas.

I väntan på detta så gjorde jag en tur förbi hemma för att titta till min egen setter. Jag hade inte mer än kommit hem och gått in så ringde jaktledaren Olle. -Du ska bara veta att en annan jägare just sköt ”din” älg när han kom hoppande på tre ben. Mitt hjärta gjorde en extravolt vid detta besked. -Vad skönt, då slapp han lida längre, hörde jag mig säga. -Men, det var en tjur fortsatte Olle.

Jag funderade en stund över detta faktum och förstod sedan att den stora ”ko”, som jag trott mig se, medan den stod skymd bakom buskaget, var en tjur. När den sedan tog steget fram hade jag redan ögat i aimpointen och fokuserade mig på var skottet skulle träffa, så jag såg inte hornen. Efter skottet gick allt så väldigt fort att jag inte heller då fann anledning att betvivla min första bedömning.

Jag väntade vid slakthuset när vår man med fyrhjuling kom körande med älgen på släpet. Strax därpå kom skytten. Vi pratade om hur det gått till och han berättade att han fått info om att jag skjutit på denna älg. Så när den kom hoppande på tre ben på 40 meters avstånd från honom, satte han en kula genom ryggraden och tjuren tvärstöp. -Men, som han sa till mig, vi får väl tillsammans ta åt oss äran för denna 6-taggare.

En närmare inspektion visade att min kula hade gått tvärs genom och från insidan av höger framben, precis i kant med bröstkorgen, vilket stämde bra med min observation att den vred sig mot mig i skottögonblicket.

Ett lugn infann sig efter all anspänning och jag hjälpte Jostein att avhuda djuret och grovstycka den i lämpliga delar.

Tjuren vägde 210 kg och var enligt tandbestämning en treåring. Min första , eller kanske rättare ”min och årets första” älg. Det var ju inte jag som gav den fångstskottet, även om de erfarna jägarna sa att den hade nog dött av mitt skott någon av de närmsta dagarna, men jag var mycket tacksam att det hade gått så fort att fälla den för gott.

Trots att jag såg två älgar redan denna första dag så är mitt bestämda intryck att det finns mycket färre älgar i skogen i år än tidigare år oavsett vad en del påstår sig tro eller veta.