Därför är jag förbannad på sossarna

 

En personlig reflexion såhär på fredagsförmiddagen handlar om dagens politik och mer specifikt den socialdemokratiska realpolitiken av idag.

Idag pratar politiker i (S) i hela kedjan från kommunal- till rikspolitiken om pengar. När jag var ung och aktiv pratade vi om SOLIDARITET, idag är ordet för dagen SOLIDITET. Efter nästa besparingsvåg blir det väl inte kvar mer än SOLD (och för alla ni lite äldre som ännu inte anammat engelska uttryck så betyder det ”såld”).

När jag var ung så pratade man alltjämt och agerade man alltjämt som att man ville förverkliga de ideal som en gång byggde och skapade det starka socialaldemokratiska partiet, ett land där alla bidrog efter förmåga och där begåvning och fallenhet betydde mer än pappas plånbok för möjligheterna att nå dit man ville.

Under det halva århundrade som gått sedan dess har det forna stora socialdemokratiska partiet succesivt minskat, vittrat sönder och gradvis anpassat sig till och även själva aktivt genomfört ”reformer” som till sin verkan inte varit av godo för det svenska folkdjupet.

Nu är det ju inte bara ”sossarna” som styrt Sverige under dessa 50-år, så ansvar ska naturligtvis även läggas de borgerliga partierna till last. Men, om man ser det utifrån de ”små” människornas perspektiv så blir man kanske inte lika upprörda när borgarna lägger fram och genomför den transformeringspolitik som gynnar de redan ”mätta” medan man blir saligt förbannad när man ser att de som säger sig stå på sin sida, sviker och ylar med i den borgerliga kören.

Den, som det visat sig, ansvarslösa politiken, som ”i namn av solidaritet”, kommit att leda till att 15-20% av Sveriges befolkning, i första eller andra generationen, har andra länder som sin födelseplats skulle kunna vara helt okay om det hade varit så att man, i likhet med tidigare invandringsvågor, i Sverige avpassat mottagandet till volymer och på sånt sätt att vi kunnat hantera och integrera de som vi bedömer ha motiv för att få stanna. Idag tär denna frånvaro av invandringspolitik hårt på våra gemensamma resurser utan att människor som vill komma in och bidra till välståndet ges rätta verktyg för det. Och, de som inte vare sig vill eller kan tvingas (socioekonomiska invandrare och kriminella), står samhället handfallna inför och enda svaret man verkar ha är att betala ut försörjningsstöd utan motkrav liksom att ropa med i den borgerliga kören av krav på fler poliser för att hantera strukturkriminaliteten.

När man sedan som enskild person tycker sig se att fler poliser inte betyder mer eller bättre brottsbekämpning, utan bara fler personer i uniform som befolkar skrivbord och vars huvudsakliga arbete syns vara att avskriva inkomna brottsärenden med motivering att ”brott inte kan styrkas”, utan att man gjort någon egentlig brottsutredning. Där vidare domstolarna som till slut dömer de kriminella ser mer till den kriminelles och dennes advokats bevekelsegrunder, än till traumatiserade brottsoffers och samhällets behov av lag och ordning, trygghet för folk. Och, där i förekommande fall förövaren är asylsökande eller redan fått uppehållstillstånd, inte kan utvisas med hänvisning till den ”risk” denne i så fall skulle löpa i hemlandet, leder till att brottsoffren, rånade och våldtagna, efter några månader i frivården för brottslingen, riskerar att stöta ihop med förövaren/förövarna i sin egen vardag.

Det jag befarar är att människor som fråntagits sin grundtrygghet, i brist på samhälleligt stöd, börjar inte bara som nu, REAGERA genom att stödja SD, utan även börjar AGERA genom att skapa medborgargarden för att komma tillrätta med otryggheten.

Många socialdemokratiska väljare, såväl svenskfödda som invandrare som integrerats i samhället och lever som medelsvenssons, har ledsnat på att knyta näven i fickan lämnat (S) och börjat aktivt uttrycka sitt stöd för Sverigedemokraterna. Samma väljare är i många fall också de som inte har sådan ekonomi att de kan ”rösta med fötterna”, dvs välja sitt boende långt från problemhärdarna.

Om Socialdemokraterna ska kunna återta sina kärnväljare och fortsätta att efter valet 2022 vara en politisk faktor i svensk politik, måste man sluta prata gallimatias och börja åtgärda problemen i samhället, kraftfullt, konsekvent och utifrån de lagar som redan finns på plats.

Några nödrim så här i Juletid

Lyckliga satar

Lyckliga satar skriver inga dikter
De bara ler fånigt och inåtvänt
Lyckliga själar bygger inga broar
De bara använder dem, som
vi med brutna hjärtan byggt

 

Fiskar

Fiskar vill inte ha någon temperaturförändring av sitt livsvatten
I alla fall inga hastiga svängar, som orsakar obehagliga tryckförändringar
Om betet verkar för bra – ja då är det väl det, så då låter man bli
Endast de starka hannarna simmar motströms ända upp till lekhålorna i älvens källsprång
Där väntar de starka, visa och utmanande honorna

 

Stenbock

Som Stenbock vet man att det är rädslan för språnget som är farligast, riskerar att lämna en kvar på klipphyllan att frysa till döds – en frusen själ, så vacker men så onödigt.

 

Riddarens bön
Du som kan, ge mig modet att våga,
styrkan att orka
och tålamod – att härda ut.

Funderingar i Juletid

Så här någon dag före julafton kan man fundera över hur religiösa vi i Sverige egentligen är. Jag menar, vi sätter upp en julstjärna (eller flera) i fönstret som en åminnelse om stjärnan som ledde de tre vise männen Caspar, Melchior och Baltasar till stallet i Betlehem där enligt legenden den nyfödde Jesus vistades med sina föräldrar.  Efter att ha utsatts för religionskunskap under hela skoltiden så landar mina funderingar i att det vi kallar för Kristendom nog är den religion som tilltalar mig allra mest. Inte för att jag är så där över sig religiös, men jag gillar budskapet att man ska visa förståelse och ge förlåtelse till de som uppriktigt ångrar sina gärningar. Inte heller är jag sådär över sig undergiven eller så att jag går runt och ”prisar herren”, snarare är det ett pågående samtal oss emellan som förs ordlöst för det mesta och där jag känner mig jämlik i dess bästa bemärkelse med min följeslagare. Ibland, när jag brusat upp eller uttryckt mig på ett sätt som jag kan ångra eller rent av skämmas för, så känns det som en hand vänligt läggs på min axel och jag tycker mig känna en förståelse och förlåtelse från….. ja vad kallar man sin följeslagare? Samvete – kanske. I alla händelser så känns det för mig som om det finns en påtaglig följeslagare som varsamt leder mig vidare i livet.

Ibland, ganska ofta, kan jag reta mig vansinnigt på alla dessa politiker som verkar leva i en alldeles egen räkmackevärld, långt från var och ens vardag och vardagsbekymmer, som verkar tro att statens/kommunens inkomster är deras egna att fritt förfoga över och använda på sätt som de finner gott. Man kan se hur de verkar ha glömt sitt primära uppdrag – att tillse att statens/kommunens invånare ska få en bra och trygg skolgång, att man vid sjukdom ska få  tillgång till en bra vård och att man i sin ålderdom efter avslutat arbetsliv ska kunna ha ett gott liv som man gjort rätt för genom sitt arbetsliv. Jag har svårt att uttrycka förståelse eller ge förlåtelse till dessa politiker  vars vanligaste ursäkt verkar vara ”vi har varit naiva” eller ”vi såg inte det komma”, när det för de allra flesta sunda människor i övrigt varit fullkomligt uppenbart att det skulle gå åt ….

Alltnog, vi närmar oss julbordet och dess läckerheter som idoga, mestadels kvinnor, i vår omgivning ställt i ordning. Snart kan vi sitta till bords, efter att ha sett Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på TV.  

Se gärna ”Kan du vissla Johanna” som brukar visas under juldagarna och som handlar om hur en av två kompisar som är i 10 årsåldern som saknar en morfar väljer ut en man på ett äldreboende som sin morfar (Per Oscarsson i en underbar rollgestaltning) och de äventyr de har tillsammans innan  ”morfar”  avlider. En riktigt fin skildring av livet i sina bästa dagar, för som jag brukar tänka (när jag glömt någon dag eller nåt som hänt) – livet är inte de dagar som gått utan de man minns. Av dessa så väljer hjärnan att sortera fram de riktigt fina stunderna och (tyvärr även) de pinsamma, tråkiga eller hemska, men sånt är livet som Anita Lindblom en gång sjöng.

Med detta sagt vill jag önska alla stora som små en riktigt GOD JUL och hoppas att du/ni får just den efterlängtade klappen, vare sig den är ett biljardbord (som i Karl Bertil Jonssons film) eller en innerlig klapp på kinden av någon som bryr sig och som du bryr dig om.

liten räknelära för Luleå Kommun

Tänk dig Luleå Kommun som en individ. För enkelhetens skull kallar vi denna person för kommunen. Den är klädd med kläder, med skjorta och ett par byxor med många fickor. Den enda inkomst denne har är lön/skatt som ska fördelas i olika fickor och användas för olika ändamål.

På kvällen i sin kammare upptäcker, kommer kommunen till insikt om, att inkomsterna är mindre än utgifterna och har så varit under en längre tid. Kommunen har också  fått synpunkter om att kläder och skjorta behöver lagas/alternativt nya köpas in.

Med sorgmodig min ser sig kommunen omkring och funderar vad som kan göras för att förbättra likviditeten. Så kommunen säljer huset till ett fastighetsbolag och lovar att de ska få förtur till köp och nybyggnad av andra hus.

En vän till kommunen, en ”expert” viskar i kommunens öra att om vi lägger ner små skolor och låter fastighetsbolaget bygga nya som man hyr in sig i, så sparar man på kostnader och skjuter hyreskostnader framför sig under överskådlig tid (en mandatperiod).

Sagt och beslutat. De första småskolorna läggs ner, trots mycket kraftiga protester och invändningar. Kommunen låtsas inte höra när föräldrar till de barn som blir utan skola i närheten påpekar att det står i strid med barnkonventionen att låta barn transporteras 1-1,5 timme i varje riktning för att komma till skolan, att de små barnen måste stå längs med en 90-väg i väntan på bussen, utan egentliga busshållplatser och där timmerlastbilarna flera gånger i timmen kör ner den Norrbottniska skogens guld till sågverk vid kusten som sedermera ger sköna inkomster i den svenska statens kassa. Varje dag till skolan är således förenad med en stor risk att påkörningsolyckor ska ske. Varje vecka använder barnen därmed 10-15 timmar till att sitta i en buss, de får skoldagar som är längre än deras föräldrars arbetsdagar. På ett skolår (ca 40 veckor) tillbringar de således 400-600 timmar i bussen.  För deras föräldrar är arbetstiden ca 180 timmar per månad och barnen har därmed ett ”transportjobb” om 2-3 arbetsmånader per skolår!!!

Om vi återvänder till kommunen, med för lite medel i sina fickor för att kunna betala kort- och långsiktiga kostnader.

Vad göra!??

Experterna i kommunens närhet viskar i kommunens öra att man ju alltid kan flytta medel från ena fickan till den andra, det vete fan hur de tänker, men kommunen invaggas i förvissningen att det är att spara pengar. Sagt och beslutat, nu ska här sparas. I fläskiga tidningsartiklar går kommunen och tjänstepersonerna ut och påpekar att nu har man minsann beslutat att spara.

Men, säger då vän av ordning, hur kan det bli en besparning när man flyttar pengar från ena fickan till den andra?? Kostnaderna finns ju kvar och det hastiga beslutet leder till andra ökade och mer svårhanterliga kostnader.

Barnen protesterar, föräldrarna protesterar, folk runt om i landet undrar vad kommunen sysslar med, men kommunen han tiger och fortsätter sitt spel i mörka korridorer.

-Konspirationsteorier, säger de lydiga experterna åt de protesterande tusenden. -Låt oss experter sköta det hela så kommer ni att förstå hur bra det blir.

-Bra för vem, frågar föräldrar och skolbarn.

-Tystnad, tagning, inget svar från experterna och kommunen.

Nu börjar också en mängd ”nyttiga idioter”, som det kallas på spionspråk, röra på sig, folk som har företag som levererar tjänster till kommunen eller tillhör samma parti som kommunen, de börjar agera. Någon skriver en försvarsskrift, någon kallar de som protesterar för ”hatare” och ”mobbare” ordabetydelser som lånats från betydligt allvarligare sammanhang än den enkla ilskans och uppbragdheten över tokiga beslut som fattas i folkets namn.

Demokrati är ett begrepp med stor sprängkraft, som måste både erövras varje dag och skötas som ett litet barn för att inte dö eller omformas till något annat otäckt.

Kommunen tackar sin lyckliga stjärna att det är mer än två år kvar till nästa gång som kommunen måste möta folket och be om dess röst för att få driva en politik. Kommunen erinrar sig att strax före valet fick kommunen frågan om småskolor skulle få finnas kvar och utan att blinka ljög kommunen sina kommuninnevånare rakt i ansiktet. Samtidigt har kommunen ju planerat att när nästa val ska ske så har kommunens åtgärder under valperioden lett till att flera fastighetsbolag vill anställa kommunen för han har ju visat sig vara en lojal medspelare till dessa. Samtidigt vet de att skulle kommunen börja agera mot dem som mot det folk som valde honom så kommer kommunen att hamna ute i kylan fortare än kvickt, för dessa uppdragsgivare är inga tålmodiga kommuninnevånare utan drivna kapitalister, som eliminerar alla hinder för deras lukrativa verksamhet.

Vi alla besvikna och frustrerade människor glömde inte kommunens övertramp och vid det efterföljande valet 2022, fick kommunens parti inte mer än 15 procent av väljarna och blev därmed av med både makt och inflytande.

Hur skulle kommunen ha agerat då?

På någon TV-kanal finns ett program som heter ”lyxfällan”, där människor som under lång tid  levt över sina tillgångar, på liknande sätt som kommunen, får ekonomisk experthjälp. Där kallar man in verkliga ekonomisaneringsexperter som lägger fast en sparplan som måste hållas och det hela följs upp mycket noggrant. Man kunde önska att kommunens revisionspersoner,  på liknande sätt som i TV-programmet, när de förstod att kommunens ekonomi var både bristfälligt skött och utan ansvar från ledningens sida, hade satt kommunen under förmyndarskap.

 

 

Nyheter och Tankar från en man på vischan

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /storage/content/48/107048/braennaren.se/public_html/wp-content/plugins/wp-parsi-statistics/class/statistic_class.php on line 88