Kategoriarkiv: Byaliv i Vitå

Det blev inte bra!

NSD toppar idag förstasidan med ovanstående rubrik och Barn och Ungdomsnämndens (BUN) i Luleå Carina Sammelis bild, ett försök till en pudel i skolfrågan. Carina Sammeli försöker på bilden se eftertänksam ut, med händerna knäppta, kanske i en stilla bön om att frågan/stormen ska blåsa över utan att hon blir bortblåst från smörgåsbordet.

Nu verkar det, äntligen, som om det för Luleås politiker har nått fram att man kan inte köra över en stor del av befolkningen utan att det får konsekvenser, förr eller senare.

Som jag  i en tidigare blogg filosoferat, så verkar det nu än mer tydligt att Yvonne Stålnacke, det kvinnliga kommunalrådet, gärna ser just Carina Sammeli som sin efterträdare, när Yvonne pensionerar sig vid årsskiftet 2017/2018. Drottningbygget har börjat, för det måste ju bli en kvinna som efterträder Yvonne, enligt den Socialdemokratiska successionsordningen, alldeles oavsett om det saknas kompetenta kvinnor och finns kompetenta män. Könet är viktigare än kompetens, åtminstone i sådana fall. Processen har börjat och partistrateger har påpekat att plumpen med ”Luleås framtida skola” måste tvättas bort i god tid innan valet.

Så nu går Carina Sammeli ut på NSDs förstasida och i ett stort uppslag inne i tidningen, biträdd av Kommunalrådet Yvonne Stålnacke, och försöker göra en pudel i denna fråga, så att den ska vara borta från dagordningen till hösten 2018. Bestämmanderätten i form av egen majoritet hägrar.

Samtidigt har sossarna fått en annan besvärlighet på halsen. Medborgarna, eller åtminstone fler än de 10% av väljarna i befolkningen, som krävs för att genomdriva en folkomröstning, har lämnat sin namnteckning på namnlistor som kräver att det genomförs en omröstning kring hur Luleå ska forma framtidens skola.

-Vafan, börjar de kräva demokrati nu!?
-Vad i helvete betyder det?
-Hur blir det nu om vanligt folk ska börja bestämma om sin framtid?
-Kommunism är vad det liknar.

Tänkta röster på de partiinterna mötena den senaste tiden. För helt klart har det skapat oro i det demokratiska partiets lokala Luleåavdelningar att en hängiven samling, huvudsakligen föräldrar till barn i skolålder, och till vardags icke politiskt aktiva, lyckats med det partiet misslyckats med – att få vanligt folk att reagera och ta ställning även utanför valdagen vart fjärde år.

Medan politikerna funderar hur de ska förhålla sig till det demokratiska folkkravet om folkomröstning, så vilar buntarna med namnlistorna i Kommunens källare och blir snarare än begravda en tickande bomb som kommer att brisera i ansiktet på politikerna om två år från nu, om inget vettigt åstadkoms i frågan.

Födelsedagsfest

Idag samlades fem syskon på soffan hemma hos oss. Som alla av sin sort så är de rödhåriga, gladlynta och envisa.

 

Virre, Vilja, Vida, Viktor, Vilmer
Virre, Vilja, Vida, Viktor, Vilmer

På bilden saknas tre av valparna i kullen ( de kunde inte komma från runtom i länet) samt mamma Maja, för hon ville inte sitta på soffan, hon kände att det blev för trångt.

ettårskalas

Ettårstårtan var hemmabakad och fylld med blåbär och vildhallonsylt under ett täcke av grädde. Mums tyckte alla närvarande som fick smaka.

Tänk vad fort tiden går.

Framtidshopp

De stod där vid stängslet, ett femtontal små i åldrar från 1-5 år. På huvudet hade de toppluva eller en snusnäsduk knuten under hakan eller i nacken, som skydd mot insekter. På överkroppen hade de allihop utan undantag kläder för utevistelse och ovanpå en reflexväst och nertill bra skor för att vara ute i skogen. Mun och ögon strålade förväntansfullt. De var redo allihopa att ta vara på det fina höstvädret med sol och klar, krispig luft. Bakom barnen stod ”dagisfröknarna” lika glada även de. Ute på vägen hade en abonnerad buss parkerat, färden skulle påbörjas halv tio och klockan var nu fem i halv.

Sambon, med bullpåsar fyllda med hembakta kanelbullar i handen, möttes av stor entusiasm när hon steg ur bilen. En liten flicka ropade ”va bra du kom för bussen har redan kommit”. En annan liten kille frågade ”va har du i handen?”. Sambon bara log hemlighetsfullt.

For iväg därifrån med en stor glädjeklump i magen och fånigt leende. Insåg att barn är framtiden och inga barn=ingen framtid. Tänkte också på klåfingriga oempatiska skolpolitiker som varit beredda att, i sin iver att skapa stora komplex till skolor, lägga ner vår byaskola. Hade skolan lagts ner så skulle det inte dröjt länge innan dagis stått på tur. Alla dessa skolbyråkrater borde göra sig en tur ut ibland från kommunens skolförvaltning till alla skolor och se glädjen och entusiasmen hos barnen och arbetsglädjen hos ”dagisfröknarna”. De skulle då också se och förhoppningsvis förstå att stora skolkomplex inte skapar större trygghet för barnen, bättre arbetsmiljö för de anställda eller på det hela taget en bra inlärningssituation för barnen – vår gemensamma framtid.

Det är nog ingen händelse att de framträdande eleverna i ”vi i femman” tävlingarna (kunskapstävling för årets femteklassare) ofta(st) kommer från mindre skolor runtom i länet och vår kommun. Dels så beror det naturligtvis på att alla vi som bor ute i mindre byar är kloka människor som naturligtvis får kloka barn  🙂 och dels beror det på att eleverna har en bättre skolsituation med lärare som inte byts varje år, som ofta beror på att läraren ifråga tröttnat på den dåliga arbetssituationen och söker sig från de stora opersonliga skolorna.

Apropå skola så var det idag upprop i sveriges största friskola Sveriges Riksdag. Nog är väl epitetet ”största friskolan” passande, för jag vet ingen annan arbetsplats som kan stänga på försommaren och återta sitt arbete en bra bit in på hösten. En arbetsplats där man sätter sin egen lön och efter avslutat arbete (vanligtvis sedan man förlorat sin Riksdagsmannaplats plats på grund av oförstående väljare) kan fortsätta att få ut Riksdagsmannalön fram till pensioneringen om man inte dessförinnan fått ett jobb och det får de ju sällan, för vem kan väl anställa en avdankad politiker med deras stora förväntningar på en rejäl lön och en kropp som inte kräver så mycket jobb för att bli nöjd. Sedan finns det ju fiffiga politiker som exempelvis Reinfeldt som driver eget och inte tar ut någon lön utan bara vinst i sitt Aktiebolag eller som Miljöpartisten Åsa Domeij, som efter att ha varit barnledig under Riksdagens vårarbete återinträdde i ”arbete” under den tid som Riksdagen är stängd och övriga ledamöter påbörjat sin ledighet – då ”jobbade” hon som Riksdagskvinna. Undrar vad i hmhm hon sysslade med då? Kanske spelade hon pingis med vaktmästarna eller la patiens hela dagarna – vem vet?

Första älgjaktdagen

Sitter här i köket efter det att hundarna fått vara ute och rastas. Klockan är knappt fem på morgonen och utanför susar bil efter bil förbi. Tänker först att det verkar vara många som just idag börjar jobba tidigt inne i stan. Men kommer så på att det är måndag och första dagen för årets älgjakt. De är på väg ut mot passen, inser jag. Efter en kort stund tystnar motorljuden igen och tystnaden sänker sig över nejden.

Beslöt mig för en tid sedan att inte delta i årets älgjakt. Ett svårt beslut, för jaktintresset finns. Samtidigt måste man ge sina snart ett år gamla stående fågelhundar, en eller helst många, chanser att utvecklas till bra fågelhundar. Och, den jakten är för mig på något sätt roligare i och  med att man rör sig över stora öppna landytor i jakten, medan älgjakten består till 99,9 % av  väntan i tysthet, ofta inne i ett skogsparti eller i kanten av ett sådant,  på den där fem sekunder långa skottchansen på en älg.

Efter en älgjaktsdag är man stel i kroppen efter stillasittandet medan man efter en fågeljagardag är trött på ett härligt sätt. Dessutom innebär, i bästa fall, fågeljakten ett fantastiskt samarbete mellan människa och hund. Den jaktformen får bara hundföraren i ett älgjaktlag uppleva. Alla andra är ”passboskap” och hör i bästa fall gråhundarna skälla på älgar och sedan ett skott eller två. Hundförarna skjuter och ser merparten av älgarna på en älgjakt.

Varför skaffar jag mig då inte en grå- eller jämthund, raser som används för älgjakt? Det mest rakt på svaret är att jag uppskattar samarbete med en hund. Jakten med gråhundar, åtminstone de älghundar jag sett och hört i aktion, består i att de släpps på morgonen och sedan innebär en stor del av resten av jaktdagen att följa hunden på GPS’en. I bästa fall håller sig hunden inom jaktområdet I bästa fall ställer hunden en älg inom jaktområdet, men ofta slutar jaktdagen med attf hundföraren får ett telefonsamtal från jaktlag på intilliggande jaktområden och ombeds åka och hämta hunden. Så gick den dagen utan att ett skott lossats eller älg iakttagits.

Samtidigt, det måste jag medge, är de första timmarnas spänning i tysthet på ett pass någonting speciellt. Man har hög puls, öronen växer i den stora tystnaden som råder, morgondimman hänger lite trolskt över ris och öppna fält. Plötsligt så hörs ett svagt prassel och innan man vet ordet av så står den där – älgen. Det är då man slutar andas och sakta smyger upp geväret i skjutställning, hårkorset på bogen, pekfingret påbörjar kramrörelsen. Just då, så prasslar det igen och en årskalv sällar sig till kon.

Suck, förbjuden ”frukt”.  I jaktlaget har man kommit överens om att första perioden fram till efter brunsten, ska man endast undantagsvis skjuta kalvar. Tittar en lång stund medan kon och kalven prasslar vidare in i skogens dunkel.

I den första delen av jakten undviker många jaktlag att skjuta kalvar eftersom de då är så små och inte ger speciellt mycket kött. Själv har jag någonstans inom mig beslutat att aldrig skjuta kalven för kon, en handling som känns mycket motbjudande rent känslomässigt. Speciellt efter att man har hört berättelser om älgkor som stått kvar efter att det smällt och försökt puffa upp den döda kalven, kor som försvarat en död kalv och liknande sorgliga berättelser.

Så nu är årets älgjakt igång och jag skickar med en förhoppning om God Jakt i dess bästa bemärkelse. Inga vådaskott, inga felskjutningar. Och du, spara storälgen och kon med tvillingkalvarna, så vi inte bara åtgärdar ”betesskadorna” utan bidrar till en bättre och friskare älgstam, till glädje för framtidens älgjägare.

…forts Höst

Strålande sol, jag och unghunden Viktor på liten lingonplockartur. Det vill säga jag på lingonplockartur och Viktor på fågelkollartur.

Det känns fortfarande som en kvardröjande sommar med svettvarma känslor när man går genom myrgräset. Men så går solen kortvarigt i moln och genast svalnar det av betydligt. Nog är det höst alltid. Svamparna har kommit upp som, ja just det, svampar ur jorden. Noterar en förvuxen Karl-Johan, men precis som jag förväntar så har diverse kryp redan kalasat på den. Inga Kantareller hittar jag, men en och annan sandsopp och tickor ser jag när jag går fram.

Viktor går med nosen högt i vind och plötsligt ser det ut som han får intressanta dofter i nosen. Han snurrar  ivrigt och bestämt runt kring några fälltallar, som fallit offer för senaste stormen. Tyvärr finns ingen fågel kvar där, men av uppträdandet och naturen att döma, så kan det ha varit någon Tjäder som haft nattkvarter där.

Husse återvänder till lingontuvorna och Viktor finns i närheten.

Lingontillgången då? Jodå, det blev en hink på en timmes plockande och då var det i huvudsak ett litet lingontätt område som stod för merparten.

DSC_1993

Det man kan notera är att alltjämt finns en viss omognad kvar, några frostnätter behövs. Å andra sidan så blir det härligt geleig sylt av dessa bär och en frisk syra.

Hinken blev full, jag blev trött och Viktor, ja han fick följa med hem fast han egentligen inte ville. Men, det blir fler tillfällen.