Kategoriarkiv: Filosofi, Etik och Samhälle

På denna sida förekommer mina tankar och funderingar kring större och mindre händelser och skeenden

Bränslekarusellen – Putinsjuka?

Hittade följande info på nätet och eftersom siffrorna inte ger intryck av att vara hämtade i fake news eller fria fantasier ger jag er dom här.
”En liter bensin kostade igår 22,84 kronor och diesel strax under 27 kronor per liter. För bensinen så gäller det att; 4,56 kronor av det är moms så om vi räknar bort det återstår 18,28 kronor litern. Sen är ju 6,82 kronor koldioxid- och energiskatt så om vi tar bort det också så återstår 11,46 kronor. Sen har vi en reduktionsplikt som driver upp priset med ca 3 kronor. Då har vi 8,46 kronor kvar per liter. Så om priset på en liter bensin hade varit högre än 8,46 kronor så hade vi kunnat skylla på Putin eller någon annan yttre omständighet. De ingående 14,38 kr/liter är helt och hållet regeringens (och tidigare regeringars) fel. Dessutom är det ju så att om ingående råvaran från producenten blir lite dyrare, så driver skatter och de andra posterna upp priset med långt mycket mer per automatik.

Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Regeringen uppger att man ”jobbar på ett krispaket” (som vanligt kan man tycka) – de håller väl på med att ”vända på varje sten” nu igen. Man undrar hur många gånger man kan vända alla stenar igen utan att det kommer mer utav det hela än vad man brukar säga om att klippa grisar – mycket skrik och lite hår?

Mitt enkla förslag är; – skit i alla paket, sänk inblandningen av olika vegetabiliska oljederivat till EUs nuvarande nivå och ta bort eller kraftigt reducera koldioxidskatten och energiskatten,så kan man omedelbart sänka priset med minst 5-7 kr/liter.

Sedan kan man till alla bilister som inte har tillgång till en faktisk kollektivtrafik medge ett ordentligt tilltaget skatteavdrag, medan alla de som är ute och cyklar (läs på Södermalm) kan glömma dessa skatteavdrag.
Det jobbar ju flera tusen personer i det s.k. Regeringskansliet, så nog borde det väl ha slunkit in en och annan kompetent och driftig person i denna personalkader och som kan ge politikerna ett väl sammanfattat och enkelt förslag som alla 349 räkmackseglarna i Riksdagen kan enas kring – även omdet som i år är valår.

Låt Livsstilskriminella betala för sjukvården!

Sitter och läser om alla (vardags)skjutningar mellan olika kriminella som pågår. Känner hur jag blir heligt förbannad över hela företeelsen där de kriminella i första läget rånar, lurar gamla, säljer knark och gör sig Rolex-mogna på så sätt. När de sedan hamnar i konfrontation med likasinnade kriminella från andra grupperingar, så får samhällets resurser tas i anspråk för att söka rädda livet på dem, bota och hela dem tillbaks till samma kriminella tillvaro, så att de sedan kan skjuta tillbaks på sina antagonister – och så fortgår det år efter år allt medan nya ”wannabes” står i kö för att rekryteras till gängen.

Varför kan inte samhället sätta ner foten inför dessa företeelser/individers beteenden? Gamla och sjuka vanliga människor får stå i kö, kanske vänta för länge på den sjukvård de betalat för under hela sitt arbetsliv, medan dessa gangsters belägger stor del av den tillgängliga akutvårdapparaten. Dessa ”livsstilskriminella” har inte bidragit till det allmänna med en enda timmes arbete, inte svettats ett uns, känner ingen medkänsla med utan hånar alla vanliga ”svennen”, som gör sitt jobb i samhället och, som genom sitt arbete, möjliggör och i förlängningen tillåter dem deras livsstil.

Jag har ett förslag till åtminstone en dellösning på problemet:

Låt efter avslutad vård, och när samhället via exempelvis Polisens underrättelsekällor kan bekräfta att den som behandlats för skottskador är livsstilskriminell, se då till att ta ifrån dem deras Rolexklockor, snabba bilar – ja allt av värde som sedan säljs och används av samhället till att betala av på den oerhört dyra och avancerade vård och eftervård som beror av deras inbördeskrig och som fråntar alla oss andra möjligheter till vård och omsorg. Låt kort sagt dessa kriminella få betala tillbaks till samhället de kostnader som de orsakat samhället, i form av ianspråktagande av utryckningspersonal/fordon,  akut och efterföljande vårdpersonal, vårdsalar mm mm. 

När jag för många år sedan bodde i USA och en person som jag känner råkade bryta ett ben under en basballturnering som avdelningen jag jobbade på anordnade, då fick han en faktura på ca 10.000 USD som var kostnaden för vården han fått. Nu hade han försäkring, så han skickade fakturan till försäkringsbolaget, men det hela illustrerar de mycket höga kostnader som sjukhusvård betingade då. Det lär inte vara billigare idag, vare sig i Sverige eller USA. 

Så det är vi vanliga svennar som via skatter finansierar den avancerade sjukhusvård som dessa kriminella fritt åtnjuter efter att ha utövat sin ”livsstil”. Jag menar att det är mycket rimligt att de också får betala för sjukhusvården eftersom deras belägenhet aldrig kan falla under kategorin ”olycka” utan är en följd av livsstilen – så låt dem åtminstone betala för de resurser som denna ”livsstil” tar i anspråk!

Svenska sjukan

I Shakespeare’s Hamlet konstaterar Marcellus att ”något är ruttet i konungariket Danmark”. Jag tänkte ta det som utgångspunkt för att studera lite av allt det ruttna som finns i konungariket Sverige.

För någon vecka sedan hörde vi att de två ukrainska mördarna som slagit ihjäl en gamling  i Markaryd och som av Tingsrätten dömdes till långa fängelsestraff och efterföljande utvisning, av Hovrätten friats eftersom de skyllde på varandra och därmed skulle försättas på fri fot. Så nu väntar vi bara på att de, som lök på laxen, även ska få ett skadestånd för att de suttit häktade.

I Kiruna tog sig tre personer, en far och hans två söner, sig före att medelst 99 hugg med knivar ”försvara” sig och högg helt sonika, inför ett flertal passagerare på en buss, ner en annan person. Denne sades ha haft en affär med frun till förövaren och familjens ”heder” krävde upprättelse. När det sedan kom till domstolen nu i dagarna så hade, vägledd av den kvinnliga advokaten, dessa motiv ersatts med att de var så himla rädda för den mördade, detta eftersom (numera) så anses ett s.k. ”Hedersmotiv” som försvårande.

Jag blir inte förvånad om 15-åringen som tagit på sig hela skulden blir den ende som döms (förmodligen till skyddstillsyn eftersom han är underårig ) trots sin vana att hantera kniven, fadern och den äldre brodern frias och sedan på inrådan av advokaten kräver de friade parterna skadestånd av staten, något de förmodligen också kommer att beviljas. För trots att det fanns ögonvittnen som enligt uppgift sett hur alla tre högg in på offret, som de schakaler de är, så kommer en svensk lagstiftning i slutänden visa sig se mer till att understödja förövarna än brottsoffret – i så fall ett i en lång rad av liknande brottsutfall.

I ett annat fall, med två manliga torterare som överföll, förnedrade två andra ungdomar å det grövsta och även våldtog ett av offren på en kyrkogård, så ligger mina förväntningar på en rättvis dom tämligen lågt. 

Vad har då dessa relaterade grova brott för gemensam nämnare? Jo, de begicks alla av människor som kommit till vårt land under uppgiven avsikt att arbeta (ukrainarna) eller sökt asyl för hemskheter de sagt sig upplevt i sina hemländer.

Samtidigt så begår de de värsta hemskheter här i ett fredligt land som gett dem skydd, klätt och fött dem samt betalar för deras mat och mobiltelefoner.

Som utanför stående har jag svårt att se och komma fram till någon annan slutsats/dom än att de alla, vid grova brott utförda av asylsökande, människor med uppehållstillstånd liksom även  nyblivna svenska medborgare,  ska dömas till långa fängelsestraff, som ska avtjänas i deras respektive hemländer och sedan ska de utan undantag förbjudas för all framtid att komma in i vårt land igen och deras asylrätt i Sverige för all framtid upphävd. Sverige har nog med inrikes födda kriminella utan att behöva bli avstjälpningsplats för all världens galningar och tummelplats för medeltida virrläror och sedvanor.

På så sätt slipper vi bygga nya stora fängelser respektive nya ”behandlingshem” (utbildningsanstalter för vidareutbildning av brottslingar) och vi ger i många fall postumt deras brottsoffer någon sorts upprättelse även om vi aldrig kan ge dem livet åter eller de kanske måste använda resten av sina liv för att rehabiliteras  tillbaks till en normal och trygg tillvaro.

Som det nu är premierar svensk lagstiftning de allra värsta predatorernas behov och struntar fullständigt i deras offer – fy fan!

Och, det som är ännu värre är att alla de skötsamma invandrarna, de som bara vill leva och bo här, göra rätt för sig och bli en vanlig ”Svenne”, de drabbas oförskyllt av de brottslingar som i mammons eller religionens namn på ett hänsynslöst sätt tagit städer/stadsdelar i gisslan för sin terror, utnyttjar vår polisiära, juridiska och allmänna flathet till att bryta ner och solka ner det som generationer av svenskar byggt upp till att bli en bra och trygg tillvaro för alla.

Så min uppmaning till alla politiker, jurister och vanliga medborgare är att sluta se försonligt på att/hur kriminella element topprider våra samhällen,  se istället till att ni använder samhällets fulla kraft till att likt en kirurg avlägsna dessa samhällets tumörer från den övriga samhällskroppen innan hela samhället tagit obotlig skada.

Ett ungdomsminne

Den 10 oktober 1965 skulle jag tillsammans med vår hund åka till Lannavaara från Kiruna för att i ett rengärde klargöra att vår engelska setter inte hade några renjagartendenser. Det hade snöat under natten denna söndag morgon och jag skulle få åka med i en annan bil eftersom jag då inte var fyllda 15 och därmed inte hade något körkort.

Vi träffades vid dåvarande bibliotekets parkeringsplats vid busstationen. Jag skulle få åka med i en bil med lite äldre människor i och en annan lite äldre man med hund skulle åka med en yngre man i hans Volvo PV 444 (om jag minns  bilbeteckningen rätt). I sista ögonblicket ändrades det så att jag skulle åka med den yngre mannen i hans PV. Det var en hockeyspelare i en av Kirunas dåvarande mycket framgångsrika klubbar, IFK tror jag han spelade för.

Alltnog resan, de ca 15-20 milen enkel resa, startade och ganska snart kände jag hur en obehagskänsla växte fram i maggropen – han körde som om det gällde att vara först fram till målet i en hockeymatch, bil efter bil i den ca 15 bilar långa karavanen kördes om, ofta på ett ganska huvudlöst sätt. Om det varit idag så skulle jag efter första omkörningen anmodat chauffören att köra in till vägkanten och låta mig stiga ur, han saknade uppenbarligen omdöme och med tanke på det uppkomna vinterväglaget så framstod bilens sommardäck som  otillräckliga. 

När vi som första bil körde in i byn Lannavaara så visste han inte vart vi skulle åka så efter en stund stannade han och vände för att söka de andra i bilkaravanen. Efter ca 2-3 km mötte vi karavanen, på väg mot oss,. Första bilen i karavanen körde just då upp på en bro som precis rymde den. Jag erfor hur ”min chaufför” plötsligt bromsade, men bilen fortsatte ändå med samma fart rakt fram på blankslitna sommardäck och han verkade övertygad om att det skulle rymmas två bilar på bron. -Det gjorde det inte.

Smällen när vi mötte den andra bilens front, en Volkswagenbuss var brutal och när jag återfick medvetandet efter några sekunder, steg jag ur bilen totalt groggy. Nämnas bör att på den tiden fanns vare sig bältestvång eller bilbälten i bilarna. 

Roger, som hockeyspelaren hette, satt fastklämd kvar i bilen och en person i karavanen som stigit ur kom fram till mig och fick mig att sitta ner och frågade hur jag mådde – bra svarade jag alltjämt ganska groggy. Han påpekade då att jag blödde ur ett sår i ansiktet, något jag själv trodde var fukt eller så tills jag kände på kinden och sedan såg att handen färgades helt röd.

Familjens hund stod inte att finna och de övriga lovade att ta hand om detta. Ambulans kom så småningom från Kiruna och fraktade mig, hockeyspelaren Roger och en kvinna som föreföll fått en ryggskada och som suttit fram i Volkswagenbussen, vi fraktades till Lasarettet i Kiruna.

Varje gång vi mötte en bil på vägen in till Kiruna lasarett återupplevde jag som satt i ambulansen en djup ångest.

På lasarettet konstaterade man att jag behövde sys på kinden och hade en revbensfraktur. Men, jag vägrade bli kvar på lasarettet och gick hem hundlös.

På eftermiddagen senare samma dag kom en person förbi med vår settertik Lady, som de fångat in och hon hade fått visa sitt ointresse för renar och var därmed godkänd att användas på fågeljakt.

Själv fick jag ett livslångt minnesärr i ansiktet och en insikt att man alltid ska lita på magkänslan, speciellt när den ropar FARA!!! En insikt jag bär med mig genom livet.

Så, söndagen den 10 oktober 1965 kommer för alltid att finnas i mitt minne.

Tankar i Pandemins skugga

Vi lider just nu under detta Covid-19 virusets pågående pandemiska härjningar, dagligen kallad ”Coronan”. Vi är många som önskar att den värsta krisen snart ska vara över, att livet ska återgå till som det var innan Coronakrisen slog till.

Svenska epidemiologer varnar och understryker att det inte kommer bli så.

För att skaffa mig mer kunskap om detta tog jag mig före att läsa vad en amerikansk auktoritet, tillika svenskättling, Dr Michael Osterholm  vid ”University of Minnesota’s Center for Infectious Disease Research and Policy” har att säga om dagens situation i USA.  Osterholm har allt sedan 2005 varnat för att vi måste rusta oss för att kunna möta och mota en virusbaserad pandemi som han förutsåg skulle komma. Han förnyade sin varning 2017 men hans varningar klingade för döva öron, hamnade på hälleberget, världen var ju mera intresserad av att följa och kommentera hur aktiekurserna bara steg och steg!

Nu har han gjort en bedömning  av den amerikanska situationen och vad vi/amerikanska folket kommer att få räkna med, han säger såhär i en CNN-intervju;

There are 320 million people in the United States. If half of them get infected in the next 6 to 18 months, that’s 160 million people. The 50% rate of infection over the course of the pandemic is at the low end of my colleagues’ consensus on what we can expect to see given the infectiousness of this virus.

Based on what we know from Asia, from the European Union and from the United States, about 80% of these cases will have asymptomatic, mild or moderate illness but won’t need professional medical care. About 20% of infected people will seek medical care. That’s 32 million people.

Of those, about half will be hospitalized. That’s 16 million people. Of those who are hospitalized, about half will actually require some form of critical care. That’s 8 million people. About 0.5 to 1% of the total number of 160 million infected people will die. So you have the possibility of at least 800,000 deaths in the US over the next 18 months. This is the number of deaths I’m expecting.

I Sverige är vi tillsammans ca 10,3 miljoner invånare. Så under de närmast kommande 6-18 månaderna och där 50% av den svenska befolkningen smittats så kommer, om man använder samma beräkningsgrund på Sverige, vi att under de närmaste 18 månaderna få se att 500.000 personer kommer behöva intensivvård och av de som smittats så kommer 25.000-50.000 personer att dö av sjukdomen.

Detta är den verklighet som vi kan se framför oss, och sluta att tala om ”social distansering” vi behöver byta detta förskräckliga uttryck mot det betydligt rimligare ”fysisk distansering, mänsklig närhet”.

Källa: https://edition.cnn.com/2020/04/21/opinions/bergen-osterholm-interview-two-opinion/index.html