Till min glädje så uppmärksammade Norrbottens Kuriren vårt gemensamma initiativ att få till stånd ett antal s.k. hjärtstartare i byar i Vitådalen. För artikeln klicka på följande länk; http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6540320
Det känns bra att vi tillsammans försöker göra något positivt för alla i bygden.
I Föreningen Vitådalen välkomnar vi olika idéer som vi kan föra fram i våra byaforum möten. Grundprincipen är att det ska komma många tillgodo/kunna nyttjas av alla.
Eskil Johansson i Jämtön, Margareta Roos i Forshed eller Göran åberg i Jämtöavan kan vara mottagare av sådana goda idéer liksom jag, Lars Nilsson i Vitå.
För en gammal arbetshäst som jag kändes det nästan syndigt att ta ledigt två vardagar för att jaga älg. Men, så hade jag bestämt och så skulle det bli.
Vi träffades ett tjugotal förväntansfulla jägare i VJF och efter en genomgång av jaktledarna delade vi upp oss på de olika passen. Idag satt jag ute med två kamrater vid Lillån, jag fick mellantornet. Till skillnad mot igår då det redan på morgonen var ganska ”varmt” så började dagen idag i kylans tecken. Någon sa att det varit minusgrader inatt.
Jag installerade mig i tornet och överväldigades av hur vackert och rofullt det är så där tidigt i skogen innan trafiken vaknat till. När solen så började sin bana över himlen kom markdimman från nattdagg som förångades och bildade en nästan kompakt dimma för en timme eller så. Spindelnäten på granarna, syntes i all sin prakt. Dessa, som man vanligtvis märker först när man gått in i dem och fått spindelväv som fastnat över hela ansiktet.
Tänkte med medlidande på de älgar som idag har vaknat för sista gången och hoppades att alla jägare som är ute skulle skjuta så att det bara behövdes ett enda skott för varje djur, för att de skulle slippa lida under timmar av eftersök. (Såhär ikväll, med facit i hand, så noterade jag att det blev en snabb död för de som sköts av jägarna i vår förening).
Även om tiden går fort när man sitter på passet så känns det ändå i kroppen att man suttit en dag på en träbänk på samma plats, spanande och fikande. Någon älg såg jag inte till, men det kändes ändå inte som en förlorad dag. Under en vanlig arbetsdag tillbringar jag oftast merparten vid datorn på mitt kontor, med bara ett fönster att titta ut genom och utsikten är över ett ganska tråkigt industriområde. De växlingar som skedde under dagens lopp på passet, massor av frisk luft, till skillnad från kontorets förvärmda, var angenäma att uppleva och skåda.
Med facit i hand så blev vi inte lottlösa och en vänskaplig och gemytlig stämning rådde när vi hjälptes åt med ta vara på de fällda djuren. Föreningens nestor visade oss ”ynglingar” hur det skulle gå till.
Därmed tackar jag för en bra dag. Det började med kyla och dimma, sedan gick det över i solsken och lätta vindar och nu verkar det tyvärr sluta med att regnet öser ner.
Addendum: En läsare har kommenterat mitt kåseri med att om att vill man se älgar så kan man gå in på ”sällskapets” sida, där en bild från årets jakt visar kropparna av några älgar som hänger och dinglar bakom ett antal ”sällskapare”. Personligen har jag svårt att förstå etiken med sådana bilder och dessutom ger sådana bilder alla jakthatare vatten på kvarnen.
Mitt svar till kommentaren är;
och sedan kan ni roa er med att räkna taggarna på vardera av de tre tjurarna som jag knäppt (dvs fotograferat) i näromgivningen.
Miranda,
Jag läste din senaste ”kommentar” på mina epos och åsikter i den förhoppningsvis avklingande jaktkonflikten. Du verkar ha ett mycket stort behov att uttrycka dig i form av påhopp på mig där du nyttjar tekniken att rycka ut enstaka ord ur sitt sammanhang och använda detta för att kasta skit/sparka på mig och de tankar och åsikter jag uttrycker. Jag ska därför, som ett undantag, både namnge dig och bemöta ditt senaste inlägg i sin helhet, mening för mening – sedan får det vara slut med kommentarer för min del på din skrivklåda.
Har bifogat mina kommentarer till respektive del av ditt inlägg. Dina meningar är angivna i fet skrift.
Så här skriver du;
Vill gärna påpeka att det inte hjälper att läsa den korta beskrivningen om dig via din blogg. Den säger ingenting OM dig, bara vad du har för utbildning. En människa ÄR inte det hon/han är utbildad till, så vem du är är fortfarande ett mysterium för en del.
-Jag anger en hel om både mina intressen och min familjesituation inte bara min utbildning – retar det dig att jag är Filosofie Doktor? Jag ser inget allmänintresse att lägga ut ett komplett CV – jag söker inte jobb utan kommenterar saker och skeenden utifrån mina tankar. Läs även de andra ”epos” jag skrivit och som handlar om annat än jaktkonflikten, så förstår du vad jag menar.
Och någon Fantomen är du inte, han är en hjälpsam empatisk människa som sparakar uppåt medan du har fullt sjå att sparka neråt, hela tiden…
-Om det är din sammanfattande syn på mig som person så speglar det på ett övertygande sätt din okunskap om mig. Men du verkar själv ha fullt upp med att sparka – verbalt – åt alla håll på en/mig, som inte delar din syn i sakfrågor. Till skillnad från dig har jag använt tid till att ta reda på de faktiska omständigheterna i olika sakfrågor. Att det finns de som uppfattar detta som en spark får stå för dem.
Får man rätta till ett fel kanske; du säger att du skriver epos och kåseri, jag hade förväntat mig att du visste vad dessa ord betyder. Det är i alla fall inte vad du sysslar med, långt ifrån!
-Tänk att det får du inte göra, det är tack och lov inte du som avgör betydelsen av orden. Om du läste lite mer litteratur så skulle du inte yttra dig på det sättet.
Slutord; det känns fegt att först inbjuda till kommentarer men sen avfärda de flesta (…för en avvikande åsikt eller?) med orden att man ska skaffa sig en egen blogg. Och du svarar inte alls på det man frågar om… //Miranda
-SLUTORD från mig: Jag svarar visst på saklig kritik eller sakligt betingade åsikter som framförs av såväl dig som andra, vilket jag även gjort och kommer framledes att fortsätta med. Men, som jag också skriver i min blogg så är det just det – min blogg, där jag uttrycker mina tankar och synpunkter. Det är inget diskussionsforum där kommentarslistan tenderar att bli hur lång som helst. Det finns såna diskussionsfora där du kan få skriva av dig – om du känner skrivklåda. Jag kommer i alla händelser inte fortsätta min diskussion med dig.
Med fascination har jag suttit och tittat på horder av humlor som med stor noggrannhet och träget arbete jobbar med att suga ur den sista nektarn ur alltjämt blommande växter. Dessa bulliga, gulliga insekter har, såvitt jag vet, inte någon människa som är rädd eller fientligt inställd till dem. De kan visserligen stickas/brännas, något man som pojke kunde få erfara om man var för hårdhänt, dvs höll någon av dessa för hårt i sin hand. Vanligen kunde man ta dem i handen om man var försiktig och kika på dem utan att de bråkade alltför mycket om det. Men de har integritet.
Tittar man å andra sidan för nära på en annan insekt i vår omgivning – getingar, så riskerar man att den sticker en, bara man kommer nära. Ilskna och sockergiriga är de också de randiga banditerna. Nä, tacka vet jag humlorna.
Tomatodlarna, bland annat här i Norrbotten, har insett värdet av humlorna och köper regelmässigt inför varje säsong samhällen med humlor som får pollinera deras tomatplantor.
Så slår det mig att precis som getingar och humlor representerar två olika aspekter av insekter så finns det på liknande sätt humle-människor som tålmodigt brummar på har stor integritet och inte gör någon annan förnär, medan det också finns geting-människor som är snarstuckna, påflugna och gärna ställer till besvär för andra bara för att man finns i närheten – suck.
Av några som inte tycker om vad jag skriver på min blogg har jag utmålats som ”en som vet allt om alla/många” att jag skriver elakt och snudd på förtalande mm mm. Och, ”ingen vet vem jag är” – som någon uttrycker det.
Detta påminner mig om beskrivningen på min ungdoms seriehjälte Fantomen, som ”ibland gick omkring på gatorna som en vanlig man”, men som ingen visste hur han egentligen såg ut.
Till alla dessa vill jag bara säga -läs den korta personbeskrivningen om mig som jag lagt upp på min blogg och om du har några frågor som du vill ställa till mig – gör det då så att jag kan se dig i ansiktet och dölj dig inte bakom en anonym signatur på min blogg eller ”sällskapets” hemsida. Då får du möjlighet att se hur jag ser ut och höra vad jag står för. Dessutom, har du lust så kan vi ta dina synpunkter och åsikter över en kopp kaffe – jag bjuder.
Vidare, av alla kritiska inlägg jag läst på min blogg och om mig på sällskapets sida har det varit två som undertecknat dessa med sina egna namn och inte ynkligen dolt sig bakom någon signatur eller ”anonym”. I båda fallen är det inte män utan kvinnor vars kritik och synpunkter jag bemött och förklarat min ståndpunkt för – de har båda min fulla respekt, medan jag alltjämt inte sett någon man som vågat underteckna sitt inlägg med namn. Även om jag har en annan uppfattning, baserad på ett avvikande faktaunderlag, i de frågor kvinnorna lyfter fram, ska de ha all heder över att de inte gömmer sig bakom anonyma signaturer. I det fallet delar jag Fredrik Nilssons VJS syn att jag gör tummen ner för anonyma kommentarer. De som använder bloggen resp hemsidan för att i skydd av anonymiteten häva ur sig galla över mig, och andra personer i Vitå som de inte gillar, saknar jag totalt respekt för.
En liten avslutande kommentar från mig;
Min blogg är tänkt för att jag ska föra ut mina tankar kring nyheter jag läser eller får höra, liksom iakttagelser som jag gör (se ingressen på bloggen).
Jag försöker lämna svar på de synpunkter och kommentarer som mina epos ger upphov till, men min blogg är inte avsedd som ett diskussionsforum för prat-/skrivsjuka personer. Således, de som vill eller avser använda min blogg för att trumpeta ut eller skriva påståenden, kommentarer och utfall mot mig eller andra, kommer jag att avsluta efter det jag besvarat deras initiala kommentarer.
Mitt förslag, till de som har sådant beskrivet stort uttrycksbehov, är att det står var och en fritt att skaffa sig en egen hemsida/blogg där han/hon kan torgföra sina åsikter och tankar.
