Kategoriarkiv: Filosofi, Etik och Samhälle

På denna sida förekommer mina tankar och funderingar kring större och mindre händelser och skeenden

Fler leksaker till ÖB – för ca 60 miljarder kronor !

Läste att ÖB vill anskaffa och uppgradera försvarets JAS Gripen för den otroliga summan ca 60 miljarder kronor – 60 tusen miljoner kronor!!

Mitt förslag är att försvaret gör en studieresa till herr Lindroth i vår by och gör en uppstigning med hans ”helikopter” istället. Hans plan startar på en landremsa inte större än en bowlingbana, kan flyga även vid lufttryck på 1060 hpa (ett lufttryck där JAS’en fick startförbud för några veckor sedan för instrumenten var inte designade för att avläsa sådana höga lufttryck). Herr lindroths ”helikopter” å andra sidan är i bästa mening ”stridsdugligt” även om det inte är tänkt för strid utan för att bese Vitådalen och andra vackra vyer uppifrån. 

Stridsduglig var annars ett honnörsord bland militärer när jag gjorde ”lumpen”en gång för länge sedan, så icke mer uppenbarligen. Man frågar sig osökt vilka fler tekniska tillkortakommanden som finns med dessa JAS ”flygplan”. JAS Gripen är ju Sveriges, eller åtminstone ÖBs och försvarshögkvarterets, stolthet nu när vi skrotat värnplikten och sålt ut vår försvarsmöjlighet på ”Blocket” i alla dessa Försvars-auktioner där nästan oanvända lastbilar, traktorer och annat sålts till en bråkdel av det faktiska substansvärdet, mycket till utlandet. Det riktiga försvaret – det med gröna gubbar, gevär och kanoner som avsågs stoppa ryssen finns inte mer, oavsett vilka läpparnas bekännelser som alla med eklöv på kragen för fram avseende dagens försvarsmöjligheter.

Tänk er att ca 40 miljarder, dvs vår nuvarande försvarbudget, i princip inte räcker till mer än några JAS-plan som flyger runt i världen och fotograferar (som nu senast i Libyen) men som inte kan fungera i vårt svenska klimat. Jag trodde i min enfald att ordet ”försvar” var en avledning av begreppet ”att försvara” i betydelsen det egna territorit mot eventuella elaka fiender som vill åt vår malm och vår naturresurser genom invasion. Med ytterligare JAS Gripen som av en eller annan anledning visar sig inte kunna flyga, så har vi de facto skrotat vårt försvar. Men, vi vanliga människor, som inte vet bättre,  tror alltjämt att Sverige har ett starkt försvar.

Historien upprepar sig. Vid krigsutbrottet för det andra världskriget hade man också till väsentliga delar skrotat det svenska försvaret . Vad gjorde man då? Jo, för att avskräcka den lede fi  beordrade man uppställning av stridsvagnar längs med den svenska sydkusten, det var bara det att dessa stridsvagnar och kanoner var byggda av kartong, men från det ockuperade Danmark skulle tysken som spanade hungrigt mot Sverige tro att vi var en igelkott beredda att försvara vårt fädernesland till sista man, eller rättare sagt sista biten kartong.

Man tar sig osökt för huvudet över de rådande tingens ordning. Notera att vårt östliga grannland Finland, som ju haft besök av sin granne i öster mycket mer nyligt än vi, har en försvarbudget i paritet med den svenska, ca 40 miljarder kr. Men, för den summan har de alltjämt råd att ha ett komplett försvar med värnplikt, markförsvar, moderna stridsvagnar, modernt flyg mm mm.

Osökt inställer sig frågan om vi inte borde låta försvarshögkvarterets epåletter göra ett studiebesök till Finland och lära sig lite om försvarpolitik i praktiken istället för att som nu i sällskap med ”försvarsminister” Tolgfors mingla och äta snittar på industrigruppen-JAS inbjudningar, för att sedan lägga ytterligare order på fler gökungar JAS Gripen. Men, det är väl inte så glamoröst att flänga runt i ändmålsenlig fältuniform.

Mitt förslag är: Istället för ett antal nya och uppgraderade JAS Gripen som ändå inte kan flyga, låt tillverka och lägga i förråd ett antal kartong-JAS som vi kan ställa upp vid behov att skrämma lede di. Dessutom, de kan väl ändå inte kosta en halv miljard styck , inte ens om man ställer kartong-JAS efter hela svenska kusten kan man komma upp i en kostnad av en halv miljard – priset på en obestyckad JAS.

På 1980-talet föreslog den danske politikernMogens Glistrup, då avseende det danska försvaret, att man skulle ersätta detta med en telefonsvarare som på ryska sa ”vi ger oss”. Som det nu ser ut i det svenska försvaret så förefaller det nästan som om man redan genomfört Glistrups tankar här i Sverige – det är bara det att svenska folket ännu inte är medvetna om detta.

”Sportlovet” är slut

Jag vet inte om det är riktigt numera att kalla februarilovet för sportlov. Vad menar jag då med det? Jo, enligt den statistik som finns över ungdomars vanor och ovanor så kan man läsa att den minoritet av ungdomarna som håller på med någon sportaktivitet, tränar mer aktivt än man gjorde för säg 20 år sedan, men (och det är ett stort MEN), de som inte tränar rör sig fysiskt mycket mindre än man allmänt gjorde tidigare. Förekomst av bredband och egna datorer med spel där man kan koppla ihop sig och spela över nätet har en stor del i den fysiska inaktiviteten. Lite tillspetsat kan man säga att de tjuv&polis lekar liksom cowboy&indian dito vi själva lekte utomhus i min barndom håller man på med, fast nu på datorn i ett instängt mörklagt tonårsrum. Man kan väl lugnt påstå att det blir inte mycket fysisk aktivitet av detta, även om det uppenbarligen fascinerar de unga så till den milda grad att de sitter halva nätterna nu under lovet och spelar.

Själv har jag försökt ta tillvara de underbara dagar som vi haft under helgen med kalla nätter och takdropp mitt på dagen. Resterande snöhögar från de stora snöfallen tidigare liksom takras de senaste dagarna, har med min Bolinder Munktells hjälp förpassats till jättehögar, berg av snö.. Snöbergen har makats ihop efter bästa förmåga, men det verkar som om årets snöskörd kan bli den största på många vintrar.

Nu är det faktiskt inte mer än en dryg månad till Påsk och dagarna blir allt längre. Börjar bli sjukligt mätt på alla semlor som man ”måste trycka i sig”. Fast, å andra sidan får man sig på så sätt ett rejält motiv för en promenad som avser förbränna dessa semmel-kalorier.

Tankar kring älgjakt och rapport om att en sann jägare har siktats i Vitå

Det finns många som kallar sig jägare och slår sig trosvisst för bröstet, så att vi alla ska förstå hur bra de är. Även vår lilla by befolkas av sådana.

Själv undviker jag epitetet ”jägare” på mig själv, trots det faktum att jag sedan späda barnsben har följt med min pappa och min storebror på jakt, så snart det gavs tillfälle till det.  I början fick jag följa med bara som åskådare, för att senare få börja delta aktivt i jakten på ripor, tjäder och orre. Jag tycker att ordet ”jägare” ska sparas för de som lever av jakten och inte som vi använder jakten som en rekreation, har det som ett friluftsintresse.

De regler för jakt som man fick sig inpräntat förmedlades av äldre, mer erfarna jägare, regler om vad man fick göra, skulle göra och absolut inte fick göra, när det gällde jakten och vistelsen i skog o mark. Till exempel var det så att om man inte hade säkert och fritt skottfält, så skulle man inte skjuta. Alla regler inpräntades och upprepades ofta och med mycket stor tydlighet och man värnade gemensamt om stamfåglarna som skulle ge nästa års jakt en möjlighet till nya jaktbyten. Man var del av en lång tradition av jägare som hade jagat med samma omsorg och långsiktigt tänkande och agerande. För tidigare generationers jägare hade jakten varit en viktig del i kampen för överlevnad. När jag växte upp hade detta inte längre sin tillämplighet, utan man jagade och fiskade för rekreationens skull. Idag gäller detta i ännu högre grad.

Med risk för att göra mig ovän med en stor del av den nuvarande svenska älgjägarkåren så har jag svårt att förstå hur det kan anses så stort att kunna skjuta en ”storoxe”, dvs en älgtjur som är på topp i sin livscykel och som är utrustad med en stor hornkrona som den ska använda i kampen med konkurrenter om korna. I affärernas tidningshyllor finns ett antal jakttidningar och läser man i dem så vittnas det gång på gång och visas foton på lyckan som Kalle si eller Gustav så känner över att de skjutit en ”monstertjur” eller ett ”guldhorn”.

För mig som inte jagat älg känns det hela lika logiskt som att man vid slakt av sina djur från den egna kobesättningen, på den egna lantgården, skulle gå ut och triumfatoriskt först nedlägga gårdens avelstjur, den som under flera år var avsedd att ge gårdens kobesättning ett bra genmaterial. Eller, att slakta en av kon Rosas kalvar, hon som alltid ger tvillingkalvar och uppenbarligen är en första rangens avelsko. För mig känns det självklart, på samma sätt som i den egna gårdens slakt,  att välja ut ungtjurar och kvigor liksom gamla gall-kor som mål för älgjakten.

Jag lever i tron/tanken att en älg oavsett kön, och storlek, ålder etc gör ungefär lika stor skada på den uppväaxande skogen. Om det är så, så borde en bra älgavel ta utgångspunkt i ovanstående resonemang och inte jägarens behov att få kokettera med en stor hornkrona på väggen hemma. Men,  jag kanske har missat någon viktig poäng i det hela?

Idag på en ”gå-ut-med-hunden-promenad” såg jag en ”sann jägare”, en som garanterat är helgjutet hängiven jakten på sina byten varje dag, året runt. Han satt och kurade, liksom väntande (det kan också ha varit en hon – vem vet), väntade på att bättre jaktförutsättningar ska komma.

Han bevärdigade först mig inte en blick, tittade bort, när jag kom gående vägen fram. Jag passerade honom där han satt och skyndade mig hem efter kameran, för vem vill inte få chansen att föreviga denne inbitne jägare.

Jag tror, nej jag vet, att han struntar blankt i alla de av oss instiftade reglerna och vill inte heller vara med i någon av de jaktgrupperingar som finns här i Vitå. En typisk ensamjägare således.

Det finns inte så många av hans sort, synd tycker en del, bra tycker andra. Själv känner jag en viss andakt inför denne skogarnas man som knappt bevärdigar mig en blick, där jag går på vägen fram med min hund i kopplet.

Efter en stunds väntan med kameran i högsta hugg vände han så på huvudet och tittade outgrundligt ner på mig och rassel, rassel jag fick chansen att ”knäppa” honom.

Nu är ni allt bra nyfikna på vem jag talar om, vem är det?

Jo, det är en bland naturvänner känd Vitå-bo. Jag vet inte i hur många generationer hans släkt vistats här men jag har sett honom på avstånd då och då, sedan några år tillbaks. Och, så här ser han ut i all sin glans.

Om Kvartalskapitalism

Har funderat en del över de krav som ”marknaden” och ”börsen” förefaller ställa på företag, nämligen att de ska överträffa föregående kvartals resultat och helst med mer än börsen redan räknat med  för då stiger aktien. Men, var går gränsen mellan en sund och en osund kapitalism? Under mer än 50 år har vi här i Sverige levt med en långsiktigt ansvarstagande kapitalism som gjort sunda affärer genom en produktion och företagsledning som funnits här i landet och till stor del ägts av svenska kapitalister.

Idag i vår globaliserade värld kan företagsägarna nästan inte identifieras, de representeras av en postlåda i ett lågskatteparadis med starka sekretessregler, eller så finns huvudkontor och ägare i något avlägset land med mycket begränsad kunskap och intresse för de svenska arbetarna. Titta bara på Astra-Zeneca som nyligen meddelade att de lägger ner sin forskning i Sverige och därmed gör mer än tusen kvalificerade forskare arbetslösa. Så har vår svenska företagspärla först genom uppköp och ingående i Zeneca-koncernen näst intill försvunnit ur den svenska myllan. Nästa logiska steg är att man flyttar även produktionen av läkemedel till något asiatiskt land.

Kan det verkligen vara förenligt med sund kapitalism och samhällsbyggande att fenomenet kvartalskapitalism tillmäts så stort fokus. För, jag menar de bygger inga samhällen eller bidrar till ett folkligt välmående. Eftersom kvartalskapitalismen mer eller mindre kräver att företagen hela tiden minskar kostnaderna och ökar intäkterna så måste det så småningom börja märkas här i vårt land att fler och fler förlorar sitt arbete eftersom de upplevs som en kostnad snarare än en tillgång. Någonstans når vi en brytgräns där det stora flertalet människor dels har fyllt varje rum i sitt hem med en relativt ny LED-TV och   en kinesisktillverkad skruvdragare och dessutom står inför en oviss framtid vad gäller det egna arbetet.

Javisst, så länge företagen kan flytta sin produktion till låglöneländer med en befolkning som befinner sig i samma ekonomiska uppsving som vi var här i Sverige efter 2:a världskriget, så kan företaget få avsättning för sina produkter där. Men, hur går det i förlängningen med arbete och välstånd här i Sverige? En växande andel av ungdomsgenerationerna här i landet ser i sin hopplöshet ingen utsikt att få ett arbete. I Norrbotten lever vi sedan några år tillbaks med ett uppsving av stora proportioner och har ett jättesug efter utbildat folk, detta tack vare jätten gluff gluff i form av Kina som köper alla råvaror de kan komma över för sitt samhällsbyggande.

Vi har i hela världen skapat en så stark koppling mellan vårt välstånd/våra pensioner och aktiemarknaden att om korthuset börjar skälva eller rasa så kommer vi alla att stå i samma situation som rådde på 1930-talet, när människors besparingar över en natt blev värdelösa. Det känns som ett mycket olustigt skräckscenario som tornar upp sig.

Sunderby sjukhus – en sjuk historia

Med anledning av en hälsokontroll på Sunderby sjukhus slog det mig åter hur (ursäkta uttrycket) jävla idiotiskt man placerat detta.

Låt mig också direkt säga att jag alltid blivit mycket väl omhändertagen och professionellt bemött av personalen – ingen skugga över dem.

Min återkommande irritation är hur man kunde låta lokala partipolitiska hänsyn då för drygt 10 år sedan avgöra en 2 miljarders investering. Placering – på ett fält med kända byggnadstekniska problem??  För oss som inte var socialdemokratiska politiker, Bodensare eller boende i Kiruna m.o. var det självklart att det skulle placeras i anslutning till dåvarande Tekniska Högskolan, nuvarande Tekniska Universitetet i Luleå, på Porsön. Jag är född och uppväxt i Kiruna, men har aldrig förstått den oförsonlighet som fanns och alltjämt finns i Malmfälten mot Luleå.

Om, vi tänker oss om sjukhuset hade placerats på Porsön i Luleå så hade vi, precis som i Umeå, haft ett stort sjukhus direkt i anslutning till ett Universitet, kunnat få symbioseffekter av närheten, kanske en medicinskteknisk universitetsutbildning av yppersta internationella klass! Istället har vi den läkartätaste flyglinjen i Sverige (Kallax-Arlanda) med stafettläkare som bordar plan i båda riktningarna, till en personalkostnad för Landstinget som är minst dubbelt så hög som den för ordinarie läkare. Detta leder till att andra verksamheter puttas ut av gökungen -stafettläkarna. Dessutom, vi får ingen kontinuitet i vården och ordinarie läkare pekar på den orimliga arbetsbördan som faller på deras lott i och med stafett-glassarna. Vi riskerar i slutänden (ganska snart) att de trogna läkarna som sliter häcken av sig ledsnar och inser att de kan tjäna lika mycket genom att ansluta sig till glassgänget. Som ”kräkmedel på moset” har vi dessutom ett självbelåtet landstingsråd, ointaglig för synpunkter som inte stämmer med hans egna och vars ambition verkar sträcka sig till att rationalisera bort så mycket av vård och omsorg som bara är möjligt från resten av länet. Alla ska drabbas, dvs alla utom Piteå sjukhus, för där verkar Anders Sundström ha fått genom ett undantag för all framtid i och med att han ”sydde ihop” sjukhuslösningen med Sunderby sjukhus lika långt från Luleå som från Boden.

Blää. Och, ironin i det hela är att alla de Kirunabor som då ”skadegladdes” åt att Luleå inte fick som de ville idag får uppleva hur deras eget sjukhus krymper och demonteras bit för bit.

Egentligen har jag bara ett förslag. Förmå Reinfeldt och Regeringen att få nyttja de 5 miljarder som LKAB levererar in till staten för 2011 och använd dessa pengar till att bygga ett nytt sjukhus på Porsön. Då bör pengarna också räcka för att rekrytera läkare och sjukhuspersonal till ett antal fasta tjänster, till glädje för hela länets befolkning.

Gör om gör rätt och satsa istället för att återkommande göra fel och tvingas skära i resurserna hela tiden.