Rånekretsens av Svenska Jägareförbundet – årsmöte

Igår kväll hade Rånekretsen av Jägareförbundet sin årsstämma. Eftersom jag inte är medlem i Jägareförbundet deltog jag inte – ens som observatör vilket så här i efterhand kanske var dumt.

Till mötet kom enligt uppgift ett betydande antal ”nya medlemmar”, så nya att bläcket på deras kvitto om betald avgift nästan inte hade torkat. Som föreningsmäniska ska man väl vara glad om man får ett antal nya medlemmar.  Nu visade det sig, enligt vad jag fått mig berättat, att det fanns en dold agenda med dessa nya medlemmar.

Vid punkten på dagordningen som heter ”ny styrelse” för kommande år aktiverade sig dessa människor tillsammans med samma personer som är drivande i det s.k. jaktbråket i Vitå. Man ville avskaffa den hittills varande styrelsen, åtminstone ordföranden som man uppenbarligen hyser ett stort agg till,  och ersätta den med en ny (inom parentes så är det samma person som också varit ordförande i Vitå Viltvårdsområde i många år). I den sittande styrelsen har man det största förtroendet för sin mångåriga ordförande och accepterade inte stillatigande den kupp som var på gång. Som en följd av detta avsade sig hela styrelsen sina uppdrag och mötet slutade i någon sorts kaos. Ett nytt årsmöte för hela kretsen måste således till.

Vad spelar det för roll kan man som icke initierad fråga sig, att man byter ut folket i en styrelse? Svaret är egentligen ganska uppenbart. Jägareförbundet är en tung nationell remissinstans i jaktfrågor och har de senaste åren i olika fora drivit att jägarna ska få större inflytande över jaktliga frågor. Det har gått så långt att LRF (som representerar markägare) och de stora skogsbolagen  kommit att uppleva sin bestämmanderätt över den egna skogen hotad. Som motvikt mot de nationella förbundet och dess agerande har kretsarna hittills haft stor trovärdighet hos markägare och skogsbolag eftersom det sitter människor i dessa kretsstyrelser med lång jakterfarenhet och en god portion av sans och förnuft.

Man frågar sig osökt om de aktiva personerna på mötet igår hellre skulle se att de stora skogsbolagen tog sin ”Mats ur skolan” och istället organsierar sin årliga älgjakt på så sätt att man bara säljer jaktkort till utländska jägare, för dyra pengar. Skulle det gynna de högröstade marklösa jägarna? Ja, svaret inses utan större analys.

Vad kan då göras? I det första läget får man väl precis som vid alla demokratiska val försöka aktivera de egna styrkorna att komma och lägga sin röst. Detta för att motverka att Rånekretsens alla jägare blir styrda av personer med en dold agenda. Personer som i lönndom agerat för att få nya medlemmar med ”rätt” åsikt att gå med i Jägareförbundet och delta vid årsstämman igår. Det är såvitt mig bekant samma personer som i jaktbråket i Vitå sagt sig vilja verka för ”öppenhet och demokrati”.

Det är viktigt, för demokratin, att så många av Rånekretsens medlemmar som möjligt deltar, åtminstone vid årsmöten, för att förhindra  kupper och för att bibehålla en trovärdig Rånekrets av Jägareförbundet.

Gemenskap och respekt

Under den jaktkonflikt som blossade upp för några månader sedan drogs honnörsordet ”byagemenskap” upp och de som ville avsluta  Vitå Viltvårdsområde sades vilja skade ”byagemenskapen”.

För mig finns det många olika gemenskaper inom vår by och alla har det gemensamt att den utövas av personer som har likartade intressen eller andra likheter, exvis ålder (PRO) som ger dem en gemenskap. Någon överordnad ”byagemenskap” har jag aldrig sett, stött på eller ingått i. Ta ett exempel – midsommarfestligheterna vid stora bron i Vitå. Till den söker sig årligen ett 50-tal personer för att under gemytliga former snacka om lite av varje medan man dricker kaffe och äter en inköpt smörgås. Vitå by består av i storleksordningen 250-300 individer. Någon tillställning som samlar alla har jag hittills inte bevistat och kommer sannolikt inte heller få bevista.

Vad är då min tes? Jo, att gemenskap i olika former skapas och formas av människor med likartade intressen och läggning och kan inte formaliseras fram. Jag tror mer på respekt gentemot andra människor och deras intressen och livsstil. Respekt som avspeglar sig i att jag hejar på de människor jag stöter ihop med eller passerar på min motionsrunda eller i andra sammanhang. Finessen med respekt är att jag inte behöver dela deras syn eller tro eller vara med i samma förening, jag kan ändå respektera deras rätt att utöva sin tro, livsttil eller vad det nu vara må, så länge detta inte innebär att de inte inskränker min eller andra människors fulla rätt att inom ramen för vår lag och kulturella sedvänjor göra detsamma. Ett synsätt eller sammanslutning som drev tesen att man till exempel ville förneka mina döttrar rätten till ett fullödigt och fritt liv, för att de är av kvinnokön,  är en  sammanslutning som jag inte kunde respektera.

 

 

Tankar om Tant Ingrid

För en kort tid sedan dog en person som kommit att stå mig och mina barn mycket nära – en extrafarmor på sätt och vis. När jag i början på 80-talet byggde min stuga i Rörbäck så råkade det sig så att näst-nästa grannen som var Ingrid och hennes Harald fick se sitt hem nerbrunnet till grunden – nästan inget hann räddas ur elden. Harald som var sjuklig avled kort efter att de fått sin nybyggda 1-plansvilla på plats. Ingrid saknade körkort och hennes barn, som var från min ålder och något yngre, var alla snart utflugna, så det föll sig ganska naturligt att svänga förbi och efterhöra om det var något hon behövde från stan när jag nu ändå pendlade in varje dag med mina flickor.

Med tiden växte en stark vänskap fram utifrån ett gemensamt tagande och givande, Ingrid plockade bär så det räckte även åt mig, tittade till barnen när det var behövligt och jag skottade taket och fixade de småreparationer och justeringar som behövdes på hennes hus. Att ”svänga in på en kaffe hos Ingrid” blev ett stadigt och ständigt återkommande tema för mig och mina barn. Jag försökte hålla henne någorlunda skadeslös genom att köpa något kilo kaffe  och annat smått och gott som jag visste hon behövde. Det faktum att hon bara hade lägsta pensionen man kan få att leva på, viftade hon bara bort med att ”nog har jag rå att bju dig på en kaffe pojk”. Ja, hon kallade mig medelålders flerbarnsfar för det familjära ”pojk” och jag gillade det. Det fanns både en vänlighet och en stramhet i detta uttryck.

Efter ett antal års boende och pendlande från Rörbäck blev det svårt för mig att som ensam pappa med barn fortsätta och jag minns Ingrids ledsenhet när vi sa att vi skulle flytta in till en lägenhet i stan. Vi fortsatte att vara så ofta vi bara kunde i stugan i Rörbäck och jag ”svängde in på en kaffe” så ofta jag bara kunde.

Åren gick och boende och familjestorlek förändrades men inte min vänskap med Tant Ingrid. ”Jag flyttar aldrig från Rörbäck” var ett löfte hon återkommande upprepade – som om någon skulle tvivla. Så för något år sedan började det hårda slitet tidigare under livet ta ut sin tribut och hon kunde inte längre gå ut i skogen att plocka bär eller bara vara där, till stor sorg för henne, en sorg som hon dolde väl för hon var en riktig kämpe denna lilla, drygt 1½ m korta tanten.

Nu är hon borta, lekamligen, och saknaden smärtar mig rent fysiskt. Den akuta sjukdomsfasen blev ändå ganska kort och det känns bra, mitt i all bedrövelsen. Vi var inte så många i kyrkan, för i dödsannonsen angavs ”endast för familjekretsen”. Eftersom jag räknar mig som hennes ”pojk” sedan mer än 25 år tillbaks så var jag självklart där.  Kistan var där men du Ingrid du hade redan dragit vidare – i mitt ljusa minne bevarad.

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.”

Bo Setterlind


 

Förkylningstider – kalla tider

Snart lyser fullmånen över oss alla som en svag lampa i nattmörkret. Temperaturen pendlar mellan -28 och -36,6 C. Till råga på eländet drabbade en vinterförkylning mig så jag har tillbringat mesta delen av helgen i sängläge. Vattenledningen till köket frös så nu tinas det i parti och minut, so far no water – suck.

Något gott kommer dock ändå ut av kylan, vi slipper alla dessa fästingar som är en plåga i mellansverige. Hästarna verkar trivas trots kylan och igår när temperaturen klev upp till ”bara” -28 C så busade islänningarna som ystra ponnies, trots att de är mogna farbröder på 20 resp 22 år.

Jaktbråk – förtal

Det ha nu nått mina öron att bl.a en på byn känd företagare i schaktbranschen liksom en inköpare för ett skogsbolag kallat några av de markägare som anslutit sig till Vitå Jaktvårdsförening för tjuvar. Andemeningen i detta är att markägarna ska ha orättmätigt tagit i anspråk de värden som ”jägarna” skapat skapat i form av 4-hjulingen och slaktboden, när man betalt in kostnaden för årskortet. Det känns speciellt svårförståeligt att två s.k. entreprenörer går i bräschen för en sådan förtals- och byasplittringskampanj! De om några borde väl veta att ett årskort i en förening inte per automatik ger en delägarskap i företagets/föreningens substans, dvs bolags/föreningstillhörigheter.  Vem kräver att få delägarskap i Luleå Hockey bara för att man löser ett årskort i föreningen? Ska man kanske kräva att få äga 1/5000 del av senaste spelarförvärvet! Jag säger bara trams och jävla skitsnack är vad det handlar om.

Det måste bli ett slut på alla denna smutskastning av folk i byn som tycker och agerar annorlunda än vad några tongivande i ”sällskapet” anser är riktigt. I annat fall tycker jag att man ska nämna dessa personers namn offentligt, de som smyger runt och sprider lögner, sår sin draksådd. Dessutom är det menar jag på sin plats att via en polisanmälan mot dessa personer om förtal, låta det bli rättsak av det hela. Nu får det vara nog, det hela har antagit proportioner som inte kan rättfärdigas av någon människa vid sina sunda vätskor.

Nyheter och Tankar från en man på vischan