Kategoriarkiv: Byaliv i Vitå

Maktens arrogans

Vi som har läst vår historia vet att ingen av våra förmåner och de mänskliga rättigheter vi enligt lagen har, har kommit till oss gratis. Arbetarna upplevde det i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, man slöt sig samman för att genom kamp få till stånd fackföreningar och drägliga levnadsförhållanden för vanliga arbetare, vanligt folk. Den kvinnliga rösträtten kom inte heller till genom en slump utan genom kamp, kamp för rätten att få vara och betraktas som myndiga personer som kunde klara av och ha rätten att leva sitt liv efter den egna kompassen. Det finns ett stort antal rättigheter och lagstöd, liksom en folklig förankring för detta sätt att leva och verka, stadfäst i vår svenska grundlag.
När vi sedan går till arvtagarna till de som kämpade för våra rättigheter, och glöm inte att det är för många av de saker vi nu tar för självklara, har inte funnits i sinnevärlden mer än 50-100 år. Arvtagarna, Arbetarpartiet Socialdemokraterna, tycks ha glömt mycket av det de tillsammans med tusenden arbetare kämpade för. Pliktskyldigast paraderar de några hundra partikoryfeer på den internationella arbetardagen under tonerna till internationalen, för att sedan återgå till vardagens maktförvaltning. En förvaltning som i den verklighet vi lever i här i Luleå kommun, innebär att man i ett uttryck för maktens arrogans kör över oss som bor på landsbygden utanför stadskärnan, känner sig kränkta när vi i mångtusental protesterar och framlägger alternativ för hur man kan lösa de sparbeting som kommunens styrelse beslutat om. Det styrande partiet socialdemokraterna i allians med moderaterna är beredda att beröva oss framtiden för vår bygd, landsbygden, och lägger när hela bygden står upp som en enda man/kvinna skulden för att det blir besvärligt på oss, som kämpar för vår nutid och framtid – barnens möjlighet att få gå i skolan. En skolgång åtminstone relativt nära från där de bor i en trygg och kunskapsbefrämjande miljö.
Jag har hela mitt liv levt utifrån en tro att det ska vara möjligt att fritt uttrycka sin åsikt, att de demokratiska spelreglerna gäller för alla och envar. Till min stora sorg ser jag nu hur man monterar ner välfärden, urholkar den enskilde människans möjligheter, enskilt eller i grupp, att faktiskt vara deltagare idet demokratiska förloppet, beslut flyttar ännu längre in i maktens boningar och utövas av sådana som endast bryr sig om att, med läpparnas bekännelse, höra vår åsikt en gång vart fjärde år. Alla andra dagar betraktas och ses vi som valboskap, omyndiga trotsiga ungar som inte förstår vårt eget bästa. Det faktum att Socialdemokraterna vid senaste valet på kommunalt plan förlorade många mandat, kan man med till visshet gränsande snnolikhet koppla till den maktfullkomlighet som pyser ut från stadshuset. Vi har kommunalråd som påminner om fantomen (han påstås finnas, men få har sett honom gå på gatorna som en vanlig man). Man kan ha olika uppfattning om ett föregående Socialdemokratiskt kommunalråd, Kalle Petersen, men han hade ett förhållningssätt som åtminstone jag känner den största respekt och aktning för – han kunde snart sagt varje lunch på vardagarna ses i sin vandring nerför Storgatan i Luleå, möjlig för den som så önskade att inleda samtal med, framföra synpunkter direkt till, eller bara föra ett vänskapligt ”snack” med. Och, snart sagt varje gång jag såg honom strosa nerför Storgatan, så var det människor, vanliga människor, som tog vara på möjligheten till dialog. Demokrati – folkstyre- börjar och slutar där, med att varje individ känner sig delaktig och tillåts vara delaktig i beslut och processer som berör dem, alla andra maktutövarsätt är inte demokrati!

Vitåskolan ska leva vidare!

När man från Luleå Kommuns sida ville ta i anspråk den tomt som Vitå Folkets Hus ägde och drev verksamhet på, i sent 1900-tal, sa de som då företrädde Vitå Folkets Hus (VHF) att ”javisst så länge det inte betyder en nerläggning av skolan utan ett bygge för framtiden, en framtodens skola i Vitå”.

Så skedde och, vilket framgår av tillgängliga byggnadshandlingar, så var VHF, som partner och representant för Vitådalens befolkning och barn, med och, efter nerrivandet av de gamla Folkets Huslokalerna, tillsammans med Luleå Kommun byggde vi den nya skolan och det nya dagiset.

Alltsedan färdigställandet där VHF under hela byggnadstiden deltog som en partner till kommunen , åtog sig VHF att, enligt rullande 3-årigt avtal, hålla lokalerna, utanför själva skolsalarna, tillgängliga för människor och föreningar i bygden  att nyttja för  olika evenemang och privata tillställningar. Kommunen och VHF  såg  tillsammans den stora nyttan av  de gemensamma lokalerna. Som tack för detta tillsköt och gör så alltjämt, kommunens fritidsförvaltning en summa om i storleksordningen 300.000 kr årligen för att möjliggöra allt detta.

Dåtidens kommunala politiker byggde tillsammans med folket i Vitådalen framtidens skola.

Idag, mindre än ett halvsekel efter detta, står återigen Luleå Kommuns framtida skola på agendan. Men, idag vill man från kommunens sida inte bygga för framtiden, utan riva ner den. Det pratas och skrivs om nödvändigheten av storskolor centralt belägna i innerstan i Luleå, samtidigt som man säger sig bejaka att hela kommunen, hela Sverige, ska leva och frodas. Har de då glömt eller inte förstått att förutsättningarna för detta börjar med att framtiden-barnen, måste få finnas, kosta och ges möjlighet att leva även ute på landsbygden. Man vill lägga ner skolan och basen för elevrekryteringen genom nerläggning av Jämtöns förskola. Man vill dra samman alla elever i mammutskolor där de små riskerar bli mobboffer och känna utanförskap. Istället för en trygg skola, där alla syns och märks och stöttas av de närvarande vuxna, vill man skapa en anonym tillvaro för dessa spröda plantor som ska växa upp och bli vår bygds framtid, en tillvaro där de riskerar att vissna med oss alla som förlorare och med framtida stora samhälleliga kostnader för barn som inte orkade eller inte fick möjligheten, att vara små fragila och skyddsvärda.

Varför kan inte de styrande ta till sig den kraft och de möjligheter som engagerade människor i vår dalgång erbjuder politikerna? Varför ser de oss som bor ute på landsbygden inte som den tillgång vi är utan som motståndare som man inte ska eller behöver bry sig om, under de fyra år som löper mellan valen,  bara för att inför valets ”galge” stå och uttala alla dessa klyschor om att ”Vitåskolan ska inte läggas ner”, ”hela landsbygden ska leva”, allt i hopp om att bli omvald och fortsatt få utöva makten.

Tror ni alla politiker och tjänstvilliga kommunaltjänstemän att det är vi som är problemet, snarare än nyckeln till lösning vid skapandet av ”framtiden skola i Luleå kommun” ?  Om så, så kommer domen över er att bli hård i september 2022.  Glöm inte att den kommunala kärnverksamheten är att tillse medborgarnas behov av vård, skola och omsorg. Där ingår t.ex. inte att driva verksamhet i en annan världsdel,

Slutligen, eftersom nuvarande kommunalrådet Niklas Nordström själv växte upp i Vitådalen och gått på Vitåskolan, borde han som ett levande exempel på att landsbygdens barn visst kan vara framgångsrika, inte prata om behovet av nerläggning av byaskolor utan istället använda Vitåskolan som exempel på den styrka som finns i dessa byaskolor, när man på kommunhuset pratar om och arbetar för, att skapa framtidens Luleå och framtidens skola i vår kommun.

Tänk om, tänk rätt – och gör sedan rätt!

Tjädertupp på nära håll

Under vintern har en tjädertupp återkommit gång på gång till byn och uppehållit sig kring skolan. Man skulle nästan kunna tro att det handlar om en kunskapstörstig krabat. Tuppen har hittills varit väldigt fredlig och som en vingburen tjuren Ferdinand mest suttit och ätit barr och studerat oss människor som rör oss i omgivningen. Imorse fick jag tillfälle att på nära håll studera tjädern. När jag pratade med den så kom den såpass nära som på en meters håll och deras storlek och uppenbarelse är mäktig. Så passa på att njut den på nära håll innan speltiden kommer i maj och då man kan befara att han inte kommer vara lika överseende mot oss, som han kanske kan komma att betrakta som konkurrerande tuppar. Den hårda näbben kan säkert lämna ordentliga nypmärken.

Mot ljus o sommar, men först vårvinterns mödor

Vinternattens köld är hård stjärnorna gnistra o glimma…..

Så här dagarna före det nya årets inträde lyser solens strålar bara på trädtopparna, de orkar inte ner till marken för solen kikar bara upp över horisonten ca 3 timmar.

En hastig flukt ner i kalendern visar emellertid att vi är på väg mot ljusare och varmare tider. Äppelträden vet det och under skyddande skal ligger knopparna redo, väntande på de där dagarna av värme, hopp och glädje.

 

Tomtesläden, Gulliver o hans matte, är på väg hem efter fullgjort värv, att ha spridit julglädje i byn.

Sommarreflektioner

Årets ”sommar”, som snabbstartade i maj månad och sedan fick lite soppatorsk vid midsommartid, har lett till en rad konstiga konsekvenser. Den första var att den mycket stora snömängden som vi under vinter och vårvinter begåvats med, över 1 meter snö, bara sjönk ihop som en kollapsad sufflé. Därefter syntes inte ett regnmoln på en månads tid. Jorden torkade upp rekordsnabbt vilket i sin tur ledde till att två av våra fruktträd, plommonträdet och ett äppelträd förtvinade och förmådde inte få igång bladsättning. Efter ett intensivt livräddande arbete verkar de nu kanske överleva.

Den andra konsekvensen av den extrema torkan börjar nu slå igenom runt om i Sverige, folk börjar slakta ut sina djurbesättningar eftersom de dels saknar foder och dels inte kan se att de magra uttorkade skördar de ser framför sig, ska kunna räcka till för djuren under kommande höst och vinter.

Den tredje, som inte har med det svenska vädret att göra, är att det svenska fotbollslandslaget nu nått fram till kvartsfinal i det VM som pågår i Ryssland. Tiotusentals entusiaster har åkt till Ryssland för att på plats heja fram sina fotbollshjältar. Själv undviker jag att titta på Sveriges matcher eftersom det verkar som om varje gång jag slår på och tittar så blir det problem för svenskarna. så jag avstår TV-tittande och nöjer mig med att kika på målsituationerna i efterskott.