Kategoriarkiv: Byaliv i Vitå

Sommarreflektioner

Årets ”sommar”, som snabbstartade i maj månad och sedan fick lite soppatorsk vid midsommartid, har lett till en rad konstiga konsekvenser. Den första var att den mycket stora snömängden som vi under vinter och vårvinter begåvats med, över 1 meter snö, bara sjönk ihop som en kollapsad sufflé. Därefter syntes inte ett regnmoln på en månads tid. Jorden torkade upp rekordsnabbt vilket i sin tur ledde till att två av våra fruktträd, plommonträdet och ett äppelträd förtvinade och förmådde inte få igång bladsättning. Efter ett intensivt livräddande arbete verkar de nu kanske överleva.

Den andra konsekvensen av den extrema torkan börjar nu slå igenom runt om i Sverige, folk börjar slakta ut sina djurbesättningar eftersom de dels saknar foder och dels inte kan se att de magra uttorkade skördar de ser framför sig, ska kunna räcka till för djuren under kommande höst och vinter.

Den tredje, som inte har med det svenska vädret att göra, är att det svenska fotbollslandslaget nu nått fram till kvartsfinal i det VM som pågår i Ryssland. Tiotusentals entusiaster har åkt till Ryssland för att på plats heja fram sina fotbollshjältar. Själv undviker jag att titta på Sveriges matcher eftersom det verkar som om varje gång jag slår på och tittar så blir det problem för svenskarna. så jag avstår TV-tittande och nöjer mig med att kika på målsituationerna i efterskott.

I väntan, i längtan

Snart kommer våren med dagarna när det inte bara droppar från snöfyllda tak, när de första flugsnapparna anlänt och bråkar med talgoxarna om bostad, när man kan se stora stora flockar av gäss, änder och svanar. Luften bär med sig en färsk doft av jord och i växthusen surrar värmefläktar för att hjälpa de späda plantorna överleva de kylslagna nätterna. Yrvakna flugor surrar och parar sig ogenerat på de varma sydväggarna och är ibland det enda surret som stör friden. Man vänder näsan mot solen och kanske rentav byter gasol till grillen eller köper grillkol för att begå årets första uteätande.

De tjutande snöskotrarna har ställts in i sina garage i väntan på nästa vinter även om en del förlänger sin vårvinter genom att söka upp ännu orörda snövidder uppe i de lappländska fjällen. Nere i skogslandet och utmed den ännu kylslagna kusten ligger enstaka drivor av snö kvar, ganska sotfula och för varje dag krympande. Skogssjöarna är inte längre isbundna och utmed stränderna har isen släppt så det enda sätt att ta sig ut och isfiska är med hjälp av en stege eller liknande som bro från land ut på den ännu hållfasta isen, varunder sjöns granna ädelfiskar vaknat till med ny hunger.

Och, när man hittar årets första Tussilago,

då vet man säkert att nu är den här den efterlängtade VÅREN!

Den här förvandlingens tid det handlar om, beskrivs på ett underbart sätt i en dikt av Karin Boye, en av Sveriges stora poeter genom alla tider;

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

facebook beroende

Har noterat att sedan jag skaffade ett Facebook (FB) konto så öppnar jag detta konto flera gånger varje dag. Inte för att jag tror att det tillkommit något genialiskt skrivet sedan senaste kollen, men ändå.

Är jag då FB-beroende? Är alla de miljontals som dagligen, för att inte säga stundligen, kollar in sitt FB konto, är de beroende?

Någonstans inom mig så känns det som nja, men samtidigt ja. Det som i första läget betingar ett nja är att det bitvis är så förbannat tråkigt med alla annonserna som vädjar antingen till min numera ännu tunnare plånbok eller så till att jag ska dela eller delta i en tävling eller gilla något inlägg.

Facebook, intalar jag mig, har för mig ett stort värde, jag kan följa mina barn och barnbarn i deras dagliga liv, åtminstone ögonblicksbilder.

Men detta värde motsvarar på intet sätt ett längre telefonsamtal med mina kära.

På senare tid har jag dock alltmer kommit att fastna vid de nackdelar och den kontraproduktivitet som FB innebär. Man slipper uttrycka sig i mer än korta gillanden eller ogillanden. Man riskerar att drabbas av omgivningens bannbullor om man uttrycker en åsikt eller åsiktsvinkel utanför ”the main stream”. Folk är så rädda att associeras med islamofobi, främlingsfiendskap och utanförskap att man självcensurerar sina inlägg så att de i stort sett alltid är medhållande. De enda som det verkar egalt att ”sparka” på är Sverigedemokraterna. Detta trots att, precis som gällde för Ian och Berts Ny demokrati för 20 år sedan, SD’s program i punkt efter punkt med tiden hamnar på de övriga politiskt korrekta partiernas agenda eller önske-att-göra-plank. Då har plötsligt det outtalbara blivit både uttalbart och egalt att kritisera eller diskutera kring.

Nåmen Facebook beroendet då!?

Jo med tiden har jag noterat att alltfler åldersklasser börjat nyttja detta medium/klotterplank. Ett inlägg man lägger upp drabbas inom några timmar av antingen ”likes” eller kommentarer där man uttrycker, vanligtvis politiskt korrekta, åsikter eller så nättrollsmässiga uttalanden. De sistnämnda har många likheter med fyraåringens oempatiska uttryck som de vanligtvis hört vuxna personer i näromgivningen uttala som ”jag ska knulla dig”, ”jag ska döda dig” eller ”jävla kärring” – uttryck som de inte förstår innebörden i eller konsekvenserna av för det fall att hoten skulle bli verklighet för opponenten. Kanske är det samma som gäller dessa nättroll att de antingen saknar empati eller förmåga att göra en konsekvensanalys. Mest gillar de att likt människor med Tourettes syndrom uttala svordomar och könsord till sin omgivning.

Hur ska man då bli av med sitt FB-beroende?

Bästa rådet är, precis som med andra beroenden, lämna utrymme för vita dagar, vita veckor och kanske rentav vita månader. Man måste inte vara uppkopplad ständigt eller gilla allt och allas inlägg.

Fast, vem är jag att säga det? Min vardag innefattar också en liten koll på FB för att se om det finns något bra/intressant eller roligt/tokigt som tillkommit.

Läs gärna detta inlägg som handlar om en person som avaktiverat sitt Facebook konto;

http://www.svt.se/opinion/carl-magnus-helgegren-om-fb

Årsmöte i Föreningen Vitådalen

Vår gemensamma förening för hela Vitådalen har årsmöte. Passa på och kom och delta och ställa frågor till ordförande Anna Säthergren om läget i bredbandsfrågan och andra gemensamma saker som kan vara värda att diskutera.

 

Årsmöte
Föreningen Vitådalen
Tidpunkt: 29 mars kl 18.30
Plats: Vitå folkets hus

På årsmötet skall agenda enligt stadgarna äga rum.

Utöver det kommer Luleå kommuns landsbygdstrateg Roger Ylinenpää och berättar om bla Landsbygdsutveckling

Motioner/Synpunkter som du vill se belysta ska skickas till;

anna.sathergren@gmail.com                senast 19 mars

 

Hjärtstartare och andra hjärtefrågor

Inom Vitåns dalgång finns ett halvdussin byar av någorlunda dignitet. Sedan ett 20-tal år finns en byagemensam förening. Föreningen Vitådalen, som ska arbeta med gemensamt intressanta frågor.

Det näst senaste gemensamhetsprojektet som drivits under ett antal år och som nu finns som en realitet är en vandringsled som går från Rörbäck nere vid havet upp till Avafors. Från Vitå by löper leden utefter Vitån med alla sina forsar och lugnvatten.

När jag tillträdde som ordförande upplevde jag att föreningen mer eller mindre trampade vatten, det saknades frågor som alla kunde engagera sig i och för. Enstaka småfrågor fanns.

Från mitt arbete inne i Luleå på LKAB hade jag noterat att man installerat så kallade hjärtstartare på alla verksamhetsorter. Jag läste lite om dessa och insåg att att här fanns en fråga som vi skulle kunna få ett gemensamt intresse eftersom vi ser framför oss en, i olika grad beroende på by, befolkning med en medelålder överstigande 50 år.

Vid det påföljande mötet lanserade jag idéen och responsen var omedelbar och entusiastisk. Vi gav en i gruppen i uppgift att ta reda på lite kring kostnader för sådana och vad man behöver veta om hur de fungerar osv.

Det påföljande året innebar att vi beslöt att införskaffa en sådan till varje by i Vitådalen och dessa skulle placeras ut så att de skulle bli tillgängliga för alla i respektive by. Kostnaden för inköp samt en grundkurs i Hjärt, Lungräddning (HLR) ingick i paketet. Efter inköpet dröjde det ca ett år innan alla hjärtstartare var på plats i respektive by. Finansieringen av köpet gjordes genom en startplåt från Föreningen Vitådalen och varje by fick sedan skjuta till ca 2000 kronor per by.

Den fortsatta användningen och underhållet får sedan respektive by stå för.

Idag har jag lämnat över ordförandeskapet till en ny kraft, Anna Säthergren från Högsön. Jag tror att hon blir en bra kraft i Föreningen Vitådalen.

Framför oss har vi nu en stor övergripande aktuella och gemensam fråga nämligen bredband till alla i byarna. Telia kommer under 2017 att börja montera ner det så kallade kopparnätet, dvs det vanliga telefonnätet och har inte påtagit sig att ersätta detta med ett digitalt bredbandsnät. Man har genom sina dotterbolag agerat för att få oss alla att teckna avtal för en utbyggnad.

Anna och en grupp arbetar målmedvetet med denna fråga och jag ser framför mig att under 2017 kommer man börja gräva och bredbandsansluta oss i Vitådalen. Hittills har en klar majoritet sagt sig vilja ha bredband och tecknat avtal. Ännu har dock inte spaden satts i jorden, man väntar på beslut om statliga bidrag från bolagens sida och ute i byarna sitter det enstaka personer som uttrycker ”jag använder då ingen dator, så jag behöver inte bredband” eller ”det är så dyrt med tjugo tusen kronor för anslutning”.

Till dessa skulle jag vilja ställa frågan hur de resonerade när de drog in elektricitet till sitt hem. Jodå, det är dyrt, men ack så nödvändigt. De behöver inse att tillgång till  bredband idag motsvarar elektricitetsindragning eller allmän väg+ uppfartsväg till den egna bostaden, då när de byggdes. I framtiden kommer alla, eller snart sagt alla, tjänster att ske via internet och via bredbandsuppkopplingar, dvs det skulle kunna kallas en digital väg där alla kan färdas.

Slutligen till vem ska man sälja en stuga eller fastighet som saknar tillgång till bredband? Jag vet ingen i åldersspannet 3-60 år som skulle köpa ett hus och inte anse det självklart att internetuppkoppling av god snabbhet finns tillgänglig.

Så, oavsett vad man kan tycka om internet och bredband/digitaliseringen, så är det något som kommit för att stanna och öka i viktighet hela tiden.