Feministiskt initiativ – suck!

Tillträdande ordförande för Feministiskt Initiativ (FI) heter Victoria Kawesh. Läste ett inlägg på Facebook som hon skrivit och som för mig förklarar varför FI inte någonsin kan ses som ett parti jag skulle kunna tänka mig att rösta på. Jag vill nog påstå att jag är avsevärt tydligare i min feminism än  Vicctoria Kawesh’s.

Såhär skrev hon på sin facebooksida;

Av hennes inlägg drar jag den slutsatsen att hon anser att exempelvis en asylsökande som begår en våldtäkt och döms för det inte ska få utvisas efter avtjänat straff (om det nu resulterar i ett straff !?).

Det hon säger är alltså att om du bjudit in en okänd person till ditt hus och denne okände under vistelsen förgriper sig på din  dotter eller fru, så ska denne brottsling efter avtjänat straff även fortsättningsvis bli hembjuden till dig på middag, kanske stanna över natten eller få nyttja ett gästrum i din villa.

Det står i stark kontrast till min uppfattning i sådana frågor och mitt rättsmedvetande.

Min uppfattning är att, FI består av en samling makthungriga personer som i sken av att de vill verka för kvinnors rättigheter i själva verket suktar efter makt och härliga löner för sig själva. Denna min uppfattning har på senare tid tyvärr stärkts. Ända sedan Gudrun Schyman (f.d ordf för FI) i samband med att hon var med och startade FI och slutade/kickades ur Vänsterpartiet men ändå fortsatte som Riksdagsman valperioden ut, med lön och pensionsförmåner som Riksdagsmannlönen innebär, har jag misstrott denna person. Under denna hennes sista? Riksadgsmannaperiod agerade hon enbart för sina egna intressen istället för att göra något för det parti för vilket hon valts in att representera och driva partifrågor i Sveriges Riksdag. Man skulle kunna säga att Gudrun Schyman i förtroende hos mig ligger på ett mycket starkt minus. Av debatter jag avlyssnat och artiklar jag läst om FI’s sätt att verka så kan jag bara hoppas att FI på grund av att väljare vänder dem ryggen kommer att hamna på listan över historiens politiska återvändsgränder.

Jag är far till tre starka döttrar/kvinnor. De har lärt mig mycket om livet och jag tror/hoppas att jag har bibringat och understött dem att bli i dess bästa mening självständiga personer. Livet har också fått mig att inse att vad vi behöver mer av är verklig jämlikhet där man och kvinna är varandras jämlikar med lika värde, lika löner och lika möjligheter att förverkliga sig själva, utan någon hotande mansnäve eller mossig religion som hänger sitt damoklessvärd över en.

Svensk damhockey behöver en tränare med ballar av stål !

Sverige har många talanger inom hockeyvärlden. Om du är kille/man så står stora amerikanska/kanadensiska klubbar med dito feta plånböcker redo att pröjsa bra för svenska talanger. Här hemma tjänar manliga hockeyspelare i SHL som en direktör för ett medelstort aktiebolag, beroende på hur duktig spelaren är.

Så har vi de som fötts till kvinna, inte mindre talangfulla men med långt mycket sämre chanser att göra en karriär och ha en utkomst från hockeyn.

Inom herrhockeyn jagar man både spelare och duktiga tränare. Inom damhockeyn har vi åtminstone ett gigantiskt stolpskott som heter Leif Boork. Denne man har ofta varit rubrikernas man, många gånger med mycket negativa förtecken. Hans främst merit, i den mån man kan tillskriva honom den, är finalen i Canada Cup 1984 mot Kanada, där Sverige förlorade trots stjärnor som Kenta Nilsson, Tomas Sandström, Tomas Steen, Bengt-Åke Gustafsson, Pekka Lindmark mfl som varit mycket framgångsrika i den svenska/amerikanska hocheyligan.

Om vi tittar på Leif Boork idag så är han som sagt tränare för det svenska damlandslaget. Som sådan initierade han en spelarenkät där spelarnas syn på hur landslaget fungerade och tränare Boorks dito. Två svenska damstjärnor, Emma Eliasson och Jenni Asserholt, kanske sveriges bästa hockeyspelare för närvarande uttryckte för Boork negativa synpunkter och som en följd av detta fick hon erfara ”kejsare Boorks” misshag

Såhär redogör NSD för läget i det svenska damlandslaget;

Förra veckan spelade Damkronorna en åttanationsturnering i Tyskland. Det gick sådär. Sverige vann endast en match, mot Tjeckien, och föll tungt mot Schweiz (1–5) i matchen om femteplatsen.

Förbundskaptenen Leif Boork väljer nu att kritisera den svenska damhockeyligan (SDHL) som han menar förstör för svensk landslagshockey – detta genom att ha för många utländska spelare.

Leif Boork har varit i blåsvädret det senaste året i och med petningarna av landslagsstjärnor som Emma Eliasson och Jenni Asserholt. Detta trots att Eliasson, till exempel, utsågs till Sveriges bästa spelare i fjol.

Emma Eliasson sa i en intervju med NSD för några veckor sedan att hon fortfarande hoppas på OS. Men nu säger Boork att hon inte är aktuell för landslaget.

– När det gäller Jenni Asserholt och Emma Eliasson så har vi inte haft någon diskussion under säsongen. Det finns inte heller, just nu, någon aktualitet att ta in dom.

Han säger också:

– Jag tror inte det är en väg att gå genom att släcka dom här bränderna tillfälligt genom att säga ”okej, du får väl vara med”. Vi måste ha en linje och stå på den. Det är den principen vi kommer få ut mest av på sikt. Det är min erfarenhet från andra motsvarande situationer, men visst kan det skada lite på kort sikt.

Vad är det då för signaler som Leif Boork skickar med sitt uteslutande av de två kanske bästa svenska spelarna idag?

Jo han säger att man ska akta sig för att ha synpunkter på hans ledarskap, för om man drabbas av bannbullan så får man inte spela med i landslaget.

För min del tycker jag att man skulle pensionera den redan befintliga ålderspensionären Leif Boork (67 år) och satsa på yngre förmågor i spelarbåsets ledarstab. Hans auktoritära/despotiska syn på hockeyn passar inte att hissa upp i taket på arenan utan borde hamna i historiens sopsäck nere i omklädningsrummet tillsammans med andra sopor från verksamheten. Dessutom måste sporten för att utvecklas skapa förutsättningar för spelare att kunna leva på sin talang.

Finns det ingen i svenska ledningen för damhockey som har lite ”ballar av stål” och som kan se till att våra bästa spelare får spela i de största turneringarna som vårt landslag deltar i.

facebook beroende

Har noterat att sedan jag skaffade ett Facebook (FB) konto så öppnar jag detta konto flera gånger varje dag. Inte för att jag tror att det tillkommit något genialiskt skrivet sedan senaste kollen, men ändå.

Är jag då FB-beroende? Är alla de miljontals som dagligen, för att inte säga stundligen, kollar in sitt FB konto, är de beroende?

Någonstans inom mig så känns det som nja, men samtidigt ja. Det som i första läget betingar ett nja är att det bitvis är så förbannat tråkigt med alla annonserna som vädjar antingen till min numera ännu tunnare plånbok eller så till att jag ska dela eller delta i en tävling eller gilla något inlägg.

Facebook, intalar jag mig, har för mig ett stort värde, jag kan följa mina barn och barnbarn i deras dagliga liv, åtminstone ögonblicksbilder.

Men detta värde motsvarar på intet sätt ett längre telefonsamtal med mina kära.

På senare tid har jag dock alltmer kommit att fastna vid de nackdelar och den kontraproduktivitet som FB innebär. Man slipper uttrycka sig i mer än korta gillanden eller ogillanden. Man riskerar att drabbas av omgivningens bannbullor om man uttrycker en åsikt eller åsiktsvinkel utanför ”the main stream”. Folk är så rädda att associeras med islamofobi, främlingsfiendskap och utanförskap att man självcensurerar sina inlägg så att de i stort sett alltid är medhållande. De enda som det verkar egalt att ”sparka” på är Sverigedemokraterna. Detta trots att, precis som gällde för Ian och Berts Ny demokrati för 20 år sedan, SD’s program i punkt efter punkt med tiden hamnar på de övriga politiskt korrekta partiernas agenda eller önske-att-göra-plank. Då har plötsligt det outtalbara blivit både uttalbart och egalt att kritisera eller diskutera kring.

Nåmen Facebook beroendet då!?

Jo med tiden har jag noterat att alltfler åldersklasser börjat nyttja detta medium/klotterplank. Ett inlägg man lägger upp drabbas inom några timmar av antingen ”likes” eller kommentarer där man uttrycker, vanligtvis politiskt korrekta, åsikter eller så nättrollsmässiga uttalanden. De sistnämnda har många likheter med fyraåringens oempatiska uttryck som de vanligtvis hört vuxna personer i näromgivningen uttala som ”jag ska knulla dig”, ”jag ska döda dig” eller ”jävla kärring” – uttryck som de inte förstår innebörden i eller konsekvenserna av för det fall att hoten skulle bli verklighet för opponenten. Kanske är det samma som gäller dessa nättroll att de antingen saknar empati eller förmåga att göra en konsekvensanalys. Mest gillar de att likt människor med Tourettes syndrom uttala svordomar och könsord till sin omgivning.

Hur ska man då bli av med sitt FB-beroende?

Bästa rådet är, precis som med andra beroenden, lämna utrymme för vita dagar, vita veckor och kanske rentav vita månader. Man måste inte vara uppkopplad ständigt eller gilla allt och allas inlägg.

Fast, vem är jag att säga det? Min vardag innefattar också en liten koll på FB för att se om det finns något bra/intressant eller roligt/tokigt som tillkommit.

Läs gärna detta inlägg som handlar om en person som avaktiverat sitt Facebook konto;

http://www.svt.se/opinion/carl-magnus-helgegren-om-fb

Årsmöte i Föreningen Vitådalen

Vår gemensamma förening för hela Vitådalen har årsmöte. Passa på och kom och delta och ställa frågor till ordförande Anna Säthergren om läget i bredbandsfrågan och andra gemensamma saker som kan vara värda att diskutera.

 

Årsmöte
Föreningen Vitådalen
Tidpunkt: 29 mars kl 18.30
Plats: Vitå folkets hus

På årsmötet skall agenda enligt stadgarna äga rum.

Utöver det kommer Luleå kommuns landsbygdstrateg Roger Ylinenpää och berättar om bla Landsbygdsutveckling

Motioner/Synpunkter som du vill se belysta ska skickas till;

anna.sathergren@gmail.com                senast 19 mars

 

Djuriskt individuell

Om man inte haft med djur att göra i annan måtta än att man ätit upp delar av dessa på sitt middagsbord, så kan det kanske vara svårt att tänka sig att varje djurindivid uppvisar lika stora personligheter som  finns hos oss människor.

Sedan drygt ett och ett halvt år tillbaks, så har vi fyra Irländska settervalpar eller snarare numera unghundar.

Virre, Vilja, Vida, Viktor, Vilmer dec 2016

De första 2-3 månaderna var de näpna små valpar med stora tassar och svarta knappnålsögon. Ganska snart började emellertid varje valp uppvisa olika förhållningssätt till sin omgivning och sina kullsyskon.

De var åtta stycken, fyra av vardera kön, och de föddes varannan hane och varannan hona. Stackars tiken brukade vi tänka ibland när valparna fått sina mjölktänder och låg och sög girigt, tuggade på tikens bröstvårtor och tryck-klöste med sina tassar på tikens  juver, tassar försedda med nålvassa långa naglar. Inte ett ljud av beklagande från tiken kunde någonsin höras.

Vid ca ett halvt år och sedan kullen reducerats till halva sin ursprungliga storlek, kunde man tydligare märka hur varje valps personlighet började växa fram.

Vi brukar säga att vi fått flera av figurerna i Milne’s ”Winnie the Pooh” dvs nalle Puh och hans vänner Nasse, Ior, och Tiger.

Viktor är som Nalle Puh, lite korttänkt men allmänt optimistisk,

Vilmer är som Tiger (spjonk, spjonk spjonk) totalt otänkt och kan hoppa en meter rätt upp i luften, orädd och nyfiken.

Virre är Ior personifierad med stort mått av eftertänksamhet och en viss pessimism (nä jag ids nog inte komma just nu) kan synas idet mesta han ska företa sig.

Vilja är, precis som lille Nasse, lite rädd för alla läskiga figurer som man kan råka se som spegelbild i fönster på kvällen, liksom lastbilar och traktorer.

Maja, mamma grånos, sitter omgiven av tre av fyra av sina barn.

Så till alla som bara ser ”en hund” i en hund, vill jag säga att det är lika rätt som att säga en människa när man ser en sådan, men det säger i båda fallen inget om individen. Ska man kunna säga nåt i den stilen, så måste man lära känna både hund och människa.

Nyheter och Tankar från en man på vischan