Jobb vs Prestation

I det vanliga arbetslivet anställs man, om man har turen därtill, på en s.k. tillvidareanställning. Ofta betydde det förr att man jobbade fram till pensioneringen i det företaget.

Idag har vi ännu kvar denna anställningsform, men idag betyder det att du har jobb tills dess du hittar ett bättre (betalt) jobb eller tills dess att företaget varslar för att man i företagsledning och styrelse funnit att man kan producera ”din tjänst” mycket billigare i ett av jordens alla låglöneländer.

Därutöver finns det tidsbestämda anställningar och sådana som har karaktären av prestationsbaserade som exempelvis VD’ar för företag som har sitt jobb så länge de presterar i nivå med styrelsens krav.

Men även där finns det undantag.

Det jag tänker på i detta sammanhang är sportens värld och närmare bestämt ishockeyn i Luleås värld.

Bakgrunden är den att laget under innevarande säsong underpresterat på ett uppseendeväckande sätt. Detta trots att man har en stormrik sponsor som älskar hockey och ishockeylaget i Luleå. Han har lagt in många miljoner och förväntar sig naturligtvis att laget ska vara med och kriga i toppen av ligan.

Så är icke fallet. Raden av förlorade matcher, förluster i förlängning och sudden death börjar bli plågsam även för en perifer hockeyfan som undertecknad.

Det vanliga (”normala”) i sådana fall är att man sparkar tränaren på motsvarande sätt som gäller för VD i företag som underpresterar, men icke så i Luleå. För där har man/vi en tränare som heter Stefan ”Skuggan” Nilsson, en förutvarande stor spelare inom föreningen. Sportchef och ansvarig för spelarköp har till helt nyligen varit den förutvarande meriterade tränaren Lars ”Osten” Bergström. Den senare har man inom föreningen gett andra arbetsuppgifter och den förre står nu i begrepp att ta över Ostens förutvarande jobb. Till ”ny” tränare har man utsett klubbens hittillsvarande 2:e tränare.

För mig med ringa insikt i föreningen så förefaller det som om man oavsett prestation behåller sitt jobb/position inom klubben och inget nytt ”blod”, inga nya kvastar tillförs föreningen. Så ”sopningen” kan befaras bli precis som tidigare ”same procedure as every year James” som uttalas i den klassiska ladyn och betjänten sketchen.

Varför inte använda några av klubbens miljoner för att anskaffa en tränare utifrån, gärna utanför ankdammen Sverige. Vi har alldeles för många tränare som roterar mellan klubbarna idag och tillförseln av nya idéer och spelupplägg för att utveckla hockeyn är minimala.

När jag var i mina pojkår hade ishockeyföreningarna i Kiruna (IFK och AIF) varsin kanadensisk tränare och den ena hette Mike Masur (om jag minns rätt). Hans mantra var ”two hands on the club and the puck on the ice”. Själva det faktum att man anställde tränare från det legendariska hockeylandet Canada och som dessutom tränade såväl A-laget som åtminstone en del av pojklagen, var mäktigt för en yngling som undertecknad. Det tillförde dessutom respekt hos motståndarna när Kiruna-lagen for ner till kusten (som vi sa) för att ”spöa skiten” ur Bodens och Luleås hockeylag. Kirunaspelare var hårdvaluta såväl nationellt som internationellt.

Idag kämpar man i Kirunahockeyn inte längre i hockeyns finrum utan harvar i spelet mellan gärdsgårdsserierna och strax under SHL (svenska hockey ligan). Orsaken till detta skulle kunna fylla många filosofiska artiklar, men det får bli en annan historia.

För att sammanfatta så är min åsikt att;

Man, till skillnad från det vanliga arbetslivet med trygghetslagar, inte bör skapa och tillämpa detta förhållningssätt inom elitidrottsrörelsen, där man först, i likhet med VD’ar i produktionsbolag, argumenterar för det självklara i att man måste ha (höga) löner utifrån aspekten att man saknar anställningstrygghet. Sedan, när man misslyckas så förefaller det som om man, inom åtminstone Luleå Hockey, i praktiken tillämpar just sådan anställningstrygghet för de funktionärer som inte kan prestera/leverera, de omplaceras på andra posiotioner inom hockeyföretaget, men bibehåller sitt inflytande på föreningens och lagets prestationer. Får de också bibehålla den riskbaserade lönen efter omplacering så är detta i längden till men för hockeyn/idrotten.

Generositet, Empati och Främlingsfientlighet

Under alla år har vi i Sverige haft en i omvärldens tycke generös invandringspolitik och jag känner allmänt en sympati med denna. Under de senaste åren har vårt land blivit målet för en , som det känns, oändlig ström av flyktingar/immigranter/arbetssökande som består  av  en stor andel människor som kanske mer korrekt borde kallas ekonomiska/ekologiska flyktingar och som söker sig en ny trygg tillvaro bort från krig, korruption och svåra levnadsförhållanden. Likt Karl-Oskar och Kristina i Boken ”Utvandrarna” av Wilhelm Moberg. Dessa människor, välmotiverade och ibland välutbildade och som anländer familjevis, känner jag alltjämt en stor empati för och engagemang gentemot när de vill inlemmas i det svenska samhället för att leva som vi, jobba som vi och bejakar de svenska lagarna och vår kultur.

Därutöver finns det en icke oväsentlig del som kommer från  länder i tredje världen ofta analfabeter och okunniga om den västerländska livsstilen och den västerländska kulturen och våra lagar. I deras länder har kvinnor en mycket tillbakahållen plats, som för 150-200 år sedan i Sverige. Tvångsäktenskap är vardag liksom könsstympning av döttrar och söner där framförallt den på flickor är både farlig och i dess verkliga bemärkelse stympande. Polygami, fleräktenskap, liksom barnäktenskap är vanliga, för att inte säga regel. Inför dessa förhållanden står svenska samhället, svenska lagar och statliga och kommunala tjänstemän handfallna. Dessutom bär migranterna med sig en s.k. hederskultur innebärande att döttrar i familjen har ingen egen handlingsfrihet. Överträdelser kan i yttersta fall innebära att de blir mördade av sina bröder, fäder eller andra manliga släktingar. Äktenskap mellan kusiner är inte ovanliga liksom att äktenskapen görs upp genom förhandlingar mellan fäderna.

I Sverige är barnäktenskap, könsstympning, våld mot barn, fleräktenskap/polygami förbjudna. Att ha samlag med och  göra barn under 15 år gravida, betraktas i strafflagen som våldtäkt på minderårig och ger/ska ge flerårigt fängelsestraff.

I beskrivna fall så är den generella attityden från svenska myndigheters, statliga och kommunala tjänstemäns sida att man tittar åt annat håll, för om man inte ser problemet/lagöverträdelsen, så finns den inte !?

Sedan kommer det, förr i rännilar och under år 2015 en strid ström av, framförallt unga män som påstår att de är under 18 år, av myndigheterna karakteriserade som ”ensamkommande barn”.  Där uppstår flera problem för mig när det handlar om min empati för och tilltro till deras påståenden. I alla andra tillfällen i livet måste man kunna beledsaga ett ålderspåstående med ett giltligt ID-kort. Exempelvis när man köper sprit, måste man på det statliga monopolet vara beredd att visa legitimation vid minsta tvivel hos kassören om att man inte uppnått 20 års ålder. Bra tycker de allra flesta, åtminstone de som inte är under 20 år.

När det gäller de s.k. ”ensamkommande flyktingbarnen” blir plötsligt bevisbördan den omvända dvs samhället måste söka leda i bevis att den enskilde person som påstår att hen är yngre än 18 år inte är det utan att hen i själva verket är 18 år eller äldre.

Jamen, invänder du kanske, det är väl bara att kolla hens ID så ser man ju hur gammal personen är. Fel, fel, fel! Personen ifråga har rest över stora delar av världen, tagit sig genom länder där man inte ens får komma in utan ID-handling. Men när denne anländer till Sverige så saknar hen såväl pass som giltligt ID. Jamen hur är detta möjligt tänker du? Svaret, det är inte möjligt, dvs det är möjligt på så sätt att denne person gjort sig av med sina ID-handlingar i samband med att hen anländer till Sverige och Simsalabim så står alla portar öppna för denne; ett boende med alla bekvämligheter på ett hem för ensamkommande barn, skolgång i enlighet med uppgiven ålder, man klär och föder personen.

När sedan dessa ”ensamkommande barn” enskilt eller i grupp genomför våldtäkter på kvinnor/flickor/andra flyktingbarn så står staten och rättvisan där med ”Svarte Petter” bakbundna av svensk lag som inte förutsett att sådana saker ska kunna hända, man anade ju inte att folk skulle dels bluffa om sin identitet, ålder och avsikter när de söker asyl i Sverige och dessutom ställa till med grov kriminalitet. På vår näthinna och i vårt medvetande finns alltjämt de finska barn som kom vandrande in i Sverige när Finland blev anfallet av dåvarande Sovjetunionen, barn som kom i det dom gick och stod i. Svenska hem och det svenska folkets famn öppnades för dessa barn. En del av barnen blev så rotade att de efter kriget inte ville återvända hem till Finland.

Idag kommer en stor del av dessa ”barn” från Afghanistan och Somalia. Personer, som i många fall när jag ser dem leder till en övertygelse hos mig om att det inte rör sig om barn utan vuxna, mina tankar baserar sig på iakttagelser om deras utseende, många har diger skäggväxt och en vuxen mans kropp, ett  sätt att vara gentemot andra och övriga beteenden som starkt skiljer sig från beteendena hos de som verkligen är under 18 år.

När man sedan läser om och förstår att dessa s.k. barn inte kan dömas och lagföras, efter att de utfört grova brott, en dom i högsta domstolen förhindrar åklagare och rättsvårdande myndigheter att söka fastställa den åtalades ålder för att bereda denne en för hens ålder avpassad påföljd, då känns det som om säkringen går för mig. Om samhällets enda lagpåföljd är vård av sådant kriminellt slödder så hamnar jag i situationen att jag börjar tvivla på vårt svenska samhälle som ett rättssamhälle.

Inte nog med att de bluffar sig fram till en synnerligen positiv särbehandling vad gäller mottagande och samhällsbehandling, de skrattar åt och pissar på det svenska flata samhället. Förmodligen kommer de att söka förbli under 18 år för resten av sitt liv, för då är ju alla samhällets plikter och skyldigheter öppna för dem och inga krav eller påföljder kan läggas dem till last.

Då kanske du invänder att det förefaller ju fullständigt horribelt det hela.

Ja, det tycker jag med och valda delar av vårt svenska samhälle. Man har i detta ärende så smått börjat göra olika studier av dessa ensamkommande med hjälp av medicinska metoder där man bland annat mäter tillväxtzoner i handleder utifrån en kunskap om hur dessa korrelerar till ålder. Flera andra metoder för att fastställa en persons ålder finns, men de kämpar med att de blir ifrågasatta av den politiskt korrekta delen av samhällskroppen. Själv har jag svårt att förstå logiken och konsekvensen i att man överhuvudtaget spelar med i den ensamkommandes spel. Det borde vara självklart att den som hävdar att hen är under 18 år också ska kunna styrka detta, om inte annat så efter hänvändelse till det land som denne kom från och dess myndigheter. I annat fall så ska denne betraktas som vuxen. För om man varit så försigkommen  att man tagit sig genom flera länder ensam, så borde man kunna klara av att leva i Sverige, medan ens asylansökan behandlas, som en vuxen.

Den svenska staten måste ha såpass kurage att man avkräver alla som söker asyl eller uppehållstillstånd en giltlig ID-handling enligt principen ”no tobacco no hallelujah” dvs om man inte har ID så kommer man inte in i Sverige – punkt slut. När så på sätt och vis har skett, det uppenbarades för politiker när de till slut insåg att värt välfärdssamhälle stod inför en systemkollaps, så ackompanjerades det av en gråtande politiker tillika vice statsminister, som konstaterade att ”vi kunde ju inte förutse dessa konskevenser”.

Men nu invänder ”vän av ordning” att Sverige har ju ett ID-tvång om än tillfälligt, så vad bråkar du om!?

Javisst är mitt svar men hur hanterar vi de 100-200.000 människor som redan finns här och som saknat ID-handling när de kom? Av dessa under år 2015 inkommande av ensamkommande barn, 35269 st, var kanske 25-50%  18 år eller äldre. Om man ser statistiken för år 2016 så var det 2095 st (dvs mindre än 10% av antalet året dessförinnan) ensamkommande barn) och då hade man åtminstone under en del av året infört legitimationskrav.

Jag har läst beräkningar där man räknar med att varje ensamkommande barn kostar stat och kommun 1-2 miljoner kr/år. Om man räknar med att var fjärde ensamkommande barn i själva verket var vuxen under år 2015, så är merkostnaderna för dessa uppgivet ensamkommande barn för oss alla  här i Sverige mellan 8,8 och 17,6 miljarder kronor per år under åtminstone åren 2015/2016 – 2018/2019. Om man istället kunde lägga dessa medel på skola, vård och omsorg skulle vi dels ha råd med en bra mat på ålderdomshem, fler lärartjänster, fler sjuksköterskor i vården.

Till alla dessa kostnader måste man också lägga den ökande misstänksamhet och undertryckta raseri som den svenska flatheten bygger upp hos vanligt folk gentemot de som ”seglar under falsk flagg som ensamkommande barn” liksom den, förhoppningsvis, minoritet av genuina ensamkommande flyktingbarn som inte sköter sig, går i skolan osv och inte vill leva och göra rätt för sig i det svenska samhället. Min enda slutsats är att vi (det vill säga myndigheter och stat/kommuner) måste försöka hitta sätt att skilja ”agnarna från vetet” och lagföra kriminella och sedan utvisa dessa efter avtjänat straff liksom att inte acceptera barnäktenskap, könsstympning, hedersmord mm mm.

Jag tror att varje svensk man och kvinna känner empati, vänlighet och är beredd att ställa upp för genuina flyktingar/sådana som vill leva och fostra sina barn i enlighet med svensk lag och svensk kultur och där deras särart kommer att tillföra och berika den svenska på ett gott sätt.

Idag känner sig många, precis som jag, enbart lurade och förbannade över den svenska flatheten och dumheten, som sannerligen är monumental.

2017-02-05: Uppdatering av mitt blogginlägg exempel taget ur Expressen  apropå rättsfall där asylsökande s.k. ”Ensamkommande barn” hamnat i rätten. Notera hur Högsta Domstolens dom den från januari 2016 förhindrar framtida kontroll av påstådd ålder – sjuk dom enligt min uppfattning;

ÅLDERSBEDÖMNING I RÄTTEN
9 SEPTEMBER 2015.
Våldtäkt vid utsiktsplatsen Fåfängan, Stockholm. De misstänkta gärningsmännen är asylsökande med mycket oklara identiteter. När deras fingeravtryck skickas till Interpol sänds en träfflista tillbaka med ett tiotal olika namn i åldrar mellan 13 och 33 år. Det visar sig att killarna bott i flera länder, sökt asyl under ett stort antal identiteter och tidigare misstänkts för andra brott i Sverige. Eftersom åldern inte kan fastställas döms de till sluten ungdomsvård. Senare hittar Marocko ett dokument som kan bevisa att den mest drivande i våldtäkten är en marockansk medborgare på 21 år. Högsta domstolen väljer att inte bevilja resning.

10 NOVEMBER 2015.
Grov misshandel, Stockholm. En tonårstjej knivskärs i ansikten efter att ha avvisat en invit från en kille boendes på HVB-hem. I rätten hävdar den misstänkte att han är 16 år. Fallet prövas i tre instanser. Högsta domstolen beslutar till slut att tandröntgen får användas och att mannen därmed kan antas vara minst 21 år.

25 JANUARI 2016.
Dråp på Alexandra Mehzer, 22, Mölndal. En boende på ett HVB-hem knivhugger Alexandra Mehzer, som jobbar på boendet, till döds. Mannen hävdar att han är 15 år. Åklagaren beställer en tandröntgen som visar att gärningsmannen är 21,4 år och han döms till rättspsykiatrisk vård som åtminstone över 18 år.

18 JANUARI 2016.
Stöld, Stockholm. En kille har i sin asylansökan uppgett att han är 17 år men i samband med rättegången i tingsrätten påstår han att han bara är 14 år och därmed inte straffmyndig. Han misstänks dessutom för flera nya brott. Rätten vill få rätt att göra medicinsk åldersundersökning men efter många prövningar beslutar Högsta domstolen att undersökningen inte får göras för att ta reda på om någon är straffmyndig.

24 OKTOBER 2016.
Fem gärningsmän döms för att ha våldtagit en yngre pojke i Uppsala. Flera av dem säger sig sakna identitetshandlingar. Då en av de tilltalade i rätten hävdar sig vara yngre än Migrationsverket registrerat honom som döms han som 17-åring.

Efterord: Min slutsats om den svenska flatheten och monumentala dumheten har på intet sätt minskat när jag läst detta  – tyvärr.

Facebook en dagslända?

Jodå, även jag har börjat använda Facebook (FB) frekvent. Dels som ett sätt att se vad mina vänner och barn/barnbarn sysslar med, men även som ett medel att hålla mig à jour med aktuella händelser och synpunkyter runt dessa.

Samtidigt upplever jag en sorts mättnad, lik den när man ätit en hel middag och blir bjuden en ny innan hunger uppstått. Det finns så många saker att gilla. När man ogillar något och speciellt om man skriver en kommentar som inte innebär att man håller med om det man läser, får man i vissa frågor, räkna med  att få en skur av mer eller mindre sansade svar/kommentarer. Kommentarer som man bara ibland känner att man överhuvudtaget vill ge ett svar på. En del invektiv och korkade, inskränkta utsagor är helt enkelt så jävla dumma att man närmast svärtar ner sig själv om man svarar på dem.

Å andra sidan finns det en liten skara vars inlägg/delningar man gärna tar del av, sådana som får en att le mitt i blåvardagen, fnissa eller rent av gapskratta. Det är dessa som alltjämt förmår mig att bibehålla mitt Facebook innehav.

Det utsnitt av verkligheten som man får ta del av på FB är en mycket begränsad del. Man ska helst skriva ner sitt inlägg på några rader och vid behov dela/hänvisa till andra mer uttömmande skriverier/analyser, vanligtvis förekommande i olika medier som dagstidningar och på TV-kanaler.

På senare tid har man börjat att alltmer prata om desinformation och riggade artiklar som hänvisas till på Facebook, med rätta. För där förekommer ingen källkritik eller ansvarig utgivare som ytterst står ansvrig för det som skrivs och visas på FB. I bakgrunden finns någon form av Facebook-censurpanel som tar bort sådant som är uppenbart lagvidrigt eller sårar god (amerikansk) smak. Naket är ett exempel på NejNej för Facebook. En annan typ representeras av det foto som ett gäng unga män lagt ut och som visar dem när de tar en selfie på en stulen mobiltelefon och inte fattar att de ”skjuter sig själv i foten” med denna dumhet. Mobilägaren hade lagt ut deras foto, som dök upp på ägarens iCloudkonto, för att få hjälp med att identifiera tjuvarna.  Eftersom tjuvarna hade ett utseende som är typiskt för de som kommer från arabländerna så dök det naturligtvis upp ett antal kommentarer där man ville lufta sin syn på folk från dessa länder, liksom andra kommentarer som i likhet med mig såg det hela som en reklam för senaste ”Jönsson ligan ” filmen. Fortare än kvickt försvann dock bilden från FB.

Ibland kan jag känna en klar ”mättnad”på Facebook, på dess ytlighet där man förväntas mer eller mindre att ge tummen upp ”lajka” alla dessa olika bidrag. Från tid till annan har jag också tyckt mig se att en del personer återkommer med en viss typ av delade inlägg som svarar mot deras intresse. Själv försöker jag bidra med en blandning av ögonblicksbilder från min vardag och ett antal delningar som speglar olika intressanta allmänna skeenden.

För intressegrupper som exempelvis Vitådalen finns naturligt ett såväl stort behov som intresse av att olika aktuella och kommande program får en stor spridning, exempelvis det kommande (hoppas jag) grävandet och installationen av bredband i hela Vitådalen. Vad som händer i frågan och eventuella problem på vägen når på detta sätt ut till en mycket stor del av befolkningen och kanske rentav på ett bättre sätt än när det filtrerats genom en tidnings rubriksättare och journalist som skriver vad hen uppfattat snarare än att återge fakta.

 

Hjärtstartare och andra hjärtefrågor

Inom Vitåns dalgång finns ett halvdussin byar av någorlunda dignitet. Sedan ett 20-tal år finns en byagemensam förening. Föreningen Vitådalen, som ska arbeta med gemensamt intressanta frågor.

Det näst senaste gemensamhetsprojektet som drivits under ett antal år och som nu finns som en realitet är en vandringsled som går från Rörbäck nere vid havet upp till Avafors. Från Vitå by löper leden utefter Vitån med alla sina forsar och lugnvatten.

När jag tillträdde som ordförande upplevde jag att föreningen mer eller mindre trampade vatten, det saknades frågor som alla kunde engagera sig i och för. Enstaka småfrågor fanns.

Från mitt arbete inne i Luleå på LKAB hade jag noterat att man installerat så kallade hjärtstartare på alla verksamhetsorter. Jag läste lite om dessa och insåg att att här fanns en fråga som vi skulle kunna få ett gemensamt intresse eftersom vi ser framför oss en, i olika grad beroende på by, befolkning med en medelålder överstigande 50 år.

Vid det påföljande mötet lanserade jag idéen och responsen var omedelbar och entusiastisk. Vi gav en i gruppen i uppgift att ta reda på lite kring kostnader för sådana och vad man behöver veta om hur de fungerar osv.

Det påföljande året innebar att vi beslöt att införskaffa en sådan till varje by i Vitådalen och dessa skulle placeras ut så att de skulle bli tillgängliga för alla i respektive by. Kostnaden för inköp samt en grundkurs i Hjärt, Lungräddning (HLR) ingick i paketet. Efter inköpet dröjde det ca ett år innan alla hjärtstartare var på plats i respektive by. Finansieringen av köpet gjordes genom en startplåt från Föreningen Vitådalen och varje by fick sedan skjuta till ca 2000 kronor per by.

Den fortsatta användningen och underhållet får sedan respektive by stå för.

Idag har jag lämnat över ordförandeskapet till en ny kraft, Anna Säthergren från Högsön. Jag tror att hon blir en bra kraft i Föreningen Vitådalen.

Framför oss har vi nu en stor övergripande aktuella och gemensam fråga nämligen bredband till alla i byarna. Telia kommer under 2017 att börja montera ner det så kallade kopparnätet, dvs det vanliga telefonnätet och har inte påtagit sig att ersätta detta med ett digitalt bredbandsnät. Man har genom sina dotterbolag agerat för att få oss alla att teckna avtal för en utbyggnad.

Anna och en grupp arbetar målmedvetet med denna fråga och jag ser framför mig att under 2017 kommer man börja gräva och bredbandsansluta oss i Vitådalen. Hittills har en klar majoritet sagt sig vilja ha bredband och tecknat avtal. Ännu har dock inte spaden satts i jorden, man väntar på beslut om statliga bidrag från bolagens sida och ute i byarna sitter det enstaka personer som uttrycker ”jag använder då ingen dator, så jag behöver inte bredband” eller ”det är så dyrt med tjugo tusen kronor för anslutning”.

Till dessa skulle jag vilja ställa frågan hur de resonerade när de drog in elektricitet till sitt hem. Jodå, det är dyrt, men ack så nödvändigt. De behöver inse att tillgång till  bredband idag motsvarar elektricitetsindragning eller allmän väg+ uppfartsväg till den egna bostaden, då när de byggdes. I framtiden kommer alla, eller snart sagt alla, tjänster att ske via internet och via bredbandsuppkopplingar, dvs det skulle kunna kallas en digital väg där alla kan färdas.

Slutligen till vem ska man sälja en stuga eller fastighet som saknar tillgång till bredband? Jag vet ingen i åldersspannet 3-60 år som skulle köpa ett hus och inte anse det självklart att internetuppkoppling av god snabbhet finns tillgänglig.

Så, oavsett vad man kan tycka om internet och bredband/digitaliseringen, så är det något som kommit för att stanna och öka i viktighet hela tiden.

Om politikens och pendelns rörelse

Är pendelhastigheten störst i ytterändarna eller på väg mot endera?Ni vet när man tittar på en pendel som rör sig så känns det som om farten mot ytterändarna är hög och den tid pendeln befinner sig i ytterändarna som lååång.  Sedan fortsätter det, i all oändlighet om man har ett perpetum mobilae, dvs evighetsverk, men realistiskt så kommer pendeln att förlora hastighet vid varje pendelrörelse genom friktionen mot den omgivande luften. Hos ett pendelur kompenseras denna avstannande rörelse med den energi man inlagrat i en fjäder eller likande som ger pendeln en avvägd skjuts så den behåller sin pendelrörelse utan att förlora i hastighet eller stanna, så länge fjädern är spänd.

Ser man det hela matematiskt och utgår från ena ytteränden så accelererar pendeln från stillastående för att nå sin högsta hastighet precis när den passerar genom sin lägsta punkt och sedan består rörelsen i ett avstannande (retarderande) till dess att pendeln står stilla i andra ytteränden. Det är alltså så är att när pendeln passerar genom den lägsta punkten så är accelerationen noll, för att därefter bli negativ.

Vad har då detta med politik att göra?

Jo, åtminstone den svenska politiken förefaller vara en ständig rörelse mellan olika ytterligheter. Från en total kontroll och dito ägande (med en handfull undantag av privatskolor som till sin funktion är lika de brittiska dvs internatskolor) av de svenska skolorna, till en situation där friskolor blommat upp som ogräset på en otuktad sommaräng. Det senaste inslaget med internationella (och svenska) så kallade riskkapitalister som ägare till friskolorna har visat alla de baksidor och risker som finns med denna verksamhet. Pendeln befinner sig i ytterläget med en svensk skola som fallit som en sten i internationell ranking , vad gäller kunskapsinhämtande hos eleverna. Politikerna tävlar naturligtvis i att peka finger på ”den andra sidan” istället för att aktivt agera för att förändra/förbättra. Gladast verkar politikerna bli om de hittar en fråga där alla partier i Riksdagen, utom Sverigedemokraterna, kan samstämmigt peka på just detta parti som varande roten till alltings onda.

Sällan har väl svenska politiker skitit så i det blå skåpet som i Sverigedemokraternas hjärtefråga, flykting/invandringsfrågan. Reinfeld manade till att vi skulle öppna våra hjärtan för dessa, Anni Lööf tyckte(tycker?) att vi skulle ha en helt okontrollerad invandring/flyktingmottagande här i Sverige, Löfven stod snart efter sitt maktövertagande och prisade invandringens möjligheter samtidigt som han negligerade dess kostnader.  Några månader senare fick han och hans gråtande kamrat, vice Statsminister Åsa Romson, ta tillbaks snart sagt allt som sagts om ohämmad och okontrollerad invandring, Stefan hade fått information av sin Finansminister vad som höll på att hända med Sveriges kassakista och svenska myndigheters möjlighet att fungera.

Så pendlar politiken fram och tillbaks mellan ytterligheterna.

Olikt en fysisk pendel som har en styrd pendelrörelse, så är den politiska, som det förefaller, helt körd ad hoc (dvs utan plan eller styrning  med ingen förmåga att agera/reagera i realtid). Och, när politikerna förefaller ha en plan, så blir det vanligtvis som Charles Ingvar Jönssons och dynmamit Harrys  planer – en jävla smäll och jättestora förmögenheter som försvinner upp i luften vid smällen.

Är det då svårt att sätta sig ner och fastställa att;

  1. vi ska ha en skola som vi kan kontrollera och styra så att den producerar kvalitetsaspekter snarare än anarki och dåliga kunskaper?
  2. vi ska ha en asylfunktion som både till mottagande och genomförandekvalitet skapar en bra situation för landet och de ankommande?
  3. vi ska ha en äldrevård som betonar vård och glädje för såväl vårdtagare som vårdgivare, snarare än det förvar som råder idag på alldeles för många institutioner? Situationen blir inte bättre för att man byter namn på de äldre vårdtagande till klienter.
  4. vi ska ha en sjukvård som är tillgängligt för alla svenskar oavsett var man bor i vårt land?
  5. våra domstolar måste börja tillämpa likhet inför lagen oavsett härkomst på den de dömer.

Kort sagt politikerna måste ta/utöva den makt de givits av folket för att på bästa sätt tjäna folket, inte för att skapa ledare som efter sin aktiva tid vid makten låter sig anlitas av ”motståndarlaget” för att därefter motarbeta den politiska inriktning man sagt sig arbeta för under sin aktiva politikertid.

Hur ska man annars kunna förvänta sig att medelsvensson eller för den delen medelmuhammed ska ha större respekt för svensk lag och  svensk kultur än det som makthavarna uppvisar. Eller, är det kanske så att vår svenska kultur i själva verket är en fifflarkultur? Något som inte stämmer med den självbild vi offentligt odlar.

Nyheter och Tankar från en man på vischan