Kategoriarkiv: Jaktfrågor

Älgjakt och tilldelning – räknekunnighet?

Läste i Norrbottens Kuriren för en tid sedan en artikel (27/7 2017) författad av Olle Andersson i Vitå, en sedan många år känd och aktad jaktprofil i byn. Han beskrev där hur svårt det där med matematik kan vara, speciellt för statliga tjänstemän i Länsstyrelsen i Norrbotten.

Inför årets älgjakt, i likhet med tidigare år ska en tilldelning av älgar som får skjutas på ett jaktområde beslutas. I den gruppering som äger besluten, den s.k. Älgförvaltningsgruppen (ÄFG), sitter representanter för de stora skogsägarna (i majoritet) som Sveaskog, SCA, liksom privata storägare, därtill finns jägarsidan representerad (minoritet).

Om man generaliserar så kan man säga att skogsägarna vill att snart sagt alla älgar ska skjutas bort då de stör skogsdriften (notera att jag inte skrev orden skogsbruk och viltvård). På den lilla änden av bordet sitter jägarnas representant och manar till besinning då vi alla är betjänta av en livskraftig, men kontrollerad, viltstam, även av älgar.

Alltnog, de sätter sig ner med sina vässade pennor och framför sig har de resultatet av årets inventeringar som visar hur många djur som fanns inom respektive observationsområde per ett visst datum. Till sin hjälp har de även tilldelning från föregående år och utfallet av dessa tilldelningar.

De börjar skapa ett tilldelningbeslut förhoppningsvis baserat på inventeringsdata.

Så kommer de till Råneå Jaktkrets och Älgförvaltningsområde 05, dvs det som bl.a innefattar Vitån, och då börjar det där med matematiksvårigheterna uppstå i gruppen.

För några år sedan skrotades det då befintliga Vitå Viltvårdsområde omfattande ca 6000 ha, efter en del misshälligheter, och ur askan steg två nya föreningar Vitå Jaktvårdsförening med knappt 4000 ha och Vitå Jaktsällskap med ca 1500 ha. Resterande utgjordes/utgörs av markägare som inte vill lägga in sina marker i den ena eller andra föreningen utan ställt dessa ”neutralt”, vilket innebär att ingen av de två jaktföreningarna får jaga på dessa marker.

Bilden kompliceras av att det tidigare sammanhållna Viltvårdsområdet delats upp på ett sätt som i vissa delar (huvudsakligen där Vitå Jaktsällskap jagar) liknar ett lapptäcke. Vitå Jaktvårdsförenings marker utgörs av två stora väl sammanhållna områden och en mindre del som lappar i ett lapptäcke.

Ett betydande antal av Jaktsällskapets marker utgörs av markstrimmor som inte är mer än 100 meter breda (i några fall så lite som 50 m breda remsor) och kan ha en längd av ca en kilometer.  På dessa, inser den jaktkunnige, kan man (eller bör man inte) jaga med hundar eftersom risken är så uppenbar att hunden går över på Jaktvårdsföreningens marker. På motsvarande strimmarker som Jaktvårdsföreningen förfogar över sker ingen hundassisterad jakt och överhuvudtaget sker jakten på dessa Jaktvårdsföreningens ”marksnuttar” i väldigt liten omfattning. För Jaktsällskapet är situationen den att man inte har så många optioner utan måste jaga på dessa, i och med avsaknad av större sammanhållna områden.

Den flyginventering som Vitå Jaktvårdsförening genomför årligen omfattar av uppenbara skäl även de marker som Jaktsällskapet har, detta eftersom det är i stort sett omöjligt att särskilja den ena föreningens marker från den andras. Flyinventeringen speglar sålunda tillgången av älg på hela det forna Vitvårdsområdet.

Baserat på denna flyginventering, som sker under vårvintern med inget skyddande lövtäcke närvarande och som även avrapporteras till Älgförvaltningsgruppen, framlägger Jaktvårdsföreningen sin önskade älgtilldelning. Jaktsällskapets inventering, baserat på iakttagelser på spår och iakttagna älgar nere i skogen, som det sägs, tillställs också Älgförvaltningsgruppen.

Då kan man tycka, åtminstone anser jag det, att det är relativt enkelt att genomföra en tilldelning. Man kan enkelt lägga samman de båda föreningarnas marker och utifrån den bedömning man gör tilldela respektive förening älgar i proportion till det markinnehav som de båda föreningarna har.  Vitå Jaktsällskap har ett uppgivet jaktbart markinnehav för år 2017 om 1235 ha och Vitå Jaktvårdsförening dito om 3899 ha.

Om man i Älgförvaltningsgruppen beslutar, som i år,  att 16+16 djur ska få skjutas på området i sin helhet så skulle det innebära att Vitå Jaktsällskap ska ha en tilldelning om 1 älg per 160 ha  7,7 älgar vilket vi avrundar uppåt till 4+4  och på motsvarande sätt ska Vitå Jaktvårdsförening ska ha en tilldelning om 24,3 älgar vilket vi avrundar neråt till 12+12.

Hur ser då Älgförvaltningsgruppens beslut ut?

Jo, man tilldelar Vitå Jaktsällskap 5+5 älgar (en älg per 124 ha) medan man ger Vitå Jaktvårdsförening en tilldelning om 11+11 älgar (en älg per 177 ha).

För mig framstår deras beslut, som enligt uppgift inte kan överklagas, som bisarrt och baserat på att;

1) det i gruppen saknas enkel räknekompetens,
2) gruppen består av förståndshandikappade
eller
3) man är inte oväldig i sin myndighetsutövning!

Eftersom det handlar om personer som i sin arbetsroll har ansvarsfulla poster inom Sveaskog, SCA mfl stora företag får man väl anta att räknekunskapen per se finns även om man inte nyttjar den i detta fall. Av samma skäl måste man nog utesluta förståndshandikapp hos gruppen (även om det tar emot lite grann), så då återstår bara en godtyckesbaserad myndighetsutövning vilket jag finner upprörande då det står i strid med de lagar, tjänstemanna ansvar och en jämlik och oväldig myndighetsutövning som svenska myndigheter ska hålla sig till.

Jag kommer därför idag posta ett mail, med ovan angivna sakskälsredovisning, till Landshövding Sven-Erk Österberg såsom varande den för hela Länsstyrelsens myndighet högste chef och ansvarige.

Mitt krav är att han agerar kraftfullt för att undanröja misstankar om vänskapskorruption hos sina tjänstemän i Älgförvaltningsgruppen för Råneå Jaktkrets.

Låt mig i sammanhanget också påpeka att detta år inte är det första och enda år som motsvarande ojämlikhet i älgtillning förekommit i förehållandet Vitå Jaktsällskap/Vitå Jaktvårdsförening.

JAKTLAGEN I VITÅ!?

Så här säger Sveriges Rikes Lag om jakt och att färdas över annans jaktområde;

35 § Utan medgivande av jakträttshavaren är det inte tillåtet att med fångstredskap eller vapen som kan användas för jakt ta vägen över annans jaktområde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten och även annars, om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs, skall den hållas kopplad.

Den 14 september 2014 beskrev jag här på min hemsida ett fall där en av Vitå Jaktsällskaps jägare, med laddad bössa, tog väg över Vitå Jaktvårdsförenings marker och konfronterades av en av Jaktvårdsföreningens jägare. Man skulle kunna säga att Jaktsällskapets jägare blev tagen med byxorna nere in ”flagranta delicto” som det brukar benämnas. Nu tycker väl de flesta att en sådan nesa borde bidra till att sprida kunskapen inom Sällskapets led och leda till att man fortsättningsvis inte gör om samma dumhet.

Men icke så.

På Jaktvårdsföreningens hemsida beskrivs hur tre av Vitå Jaktvårdsförenings jägare för en vecka sedan återigen påträffade en av Jaktsällskapets jägare med vapen på olovliga marker. Ställd inför de tre jägarna från Jaktvårdsföreningen, som konfronterade den  olovlige jägaren med livets fakta påstod ”sällskapsjägaren” att man visst får ta väg över annans jaktmarker.

Jag hänvisar bara till det inledande utdraget ur Jaktlagen, paragraf 35. En kunskap som borde finnas och vara spridd bland Vitå Jaktsällskaps jägare.

Ser man vidare i jaktlagstiftningen så skulle de tre Jaktvårdsföreningens jägare även kunnat frånta jägaren från sällskapet hans vapen och överlämna det till Polisen, i enlighet med paragraf 47 samma lagstiftning. Där står;

47 § Påträffas någon på bar gärning då han eller hon begår
jaktbrott, får vilt och sådan egendom som enligt 49 § kan
antas bli förverkad eller som kan antas ha betydelse för
utredning om brottet tas i beslag av jakträttshavaren eller
av någon som företräder honom eller henne. Samma befogenhet
har särskilt förordnade jakttillsynsmän och behöriga

Sedan kommer, som ett brev på posten, när man besöker Sällskapets hemsida en kålsoppa på hätska utfall, man bemöter inte sakfrågan, det olagliga förfarandet från deras medlem, utan tar på alla sätt istället heder och ära från de tre som tog jägaren på bar gärning.

I det vanliga samhället så brukar människor som gör dumheter, be de som drabbats om ursäkt och lova att det inte ska upprepas. Här framställs de hedervärda människorna som bovar av de som är på samma lag som den felande, för att understryka och blanda bort korten i sina påståenden poängterar bl.a  att de är gamla. Det faktum att de har och tidigare innehaft många förtroendeuppdrag i olika samhälleliga sammanhang, bl.a som jaktledare, ordförande för föreningar och en som alltjämt är vår byaålderman, framställs som något negativt – obegripligt nog.

Jag trodde att upprätthållande av lagar och förordningar inte kunde klassas som smutskastning och trakasserier. De enda som möjligen håller med ”sällskapet” i detta är väl de kriminella i storstäderna som attackerar Poliser , Ambulansförare och Brandmän när de fullgör sin plikt mot samhället. Men, så lågt har väl ändå inte ”Älgjägare i Vitå Jaktsällskap” sjunkit – inte alla hoppas jag.

Så min uppmaning till detta jaktsällskaps ordförande är att snarast ta bort den smutskastning och kriminella verksamhet från sin hemsida. Jag trodde, i skenet av det senaste årets frånvaro av hätska utfall av anonyma personer på Vitå Jaktsällskaps hemsida betydde att denna förening hade lämnat de skrikande barnens argumentation  bakom sig och kunde argumentera och resonera på ett vuxet och ansvarsfullt sätt samt samexistera som en riktig jaktförening och inte ett sällskap för blådårar.

Så bästa Miranda (eller vem som nu är ordförande för denna förening, det framgår inte av hemsidan vem som innehar denna post) se till att koppla de skällande hundarna.

Uppfyllda och ouppfyllda önskningar

För ett antal år sedan fick jag möjlighet att komma och jaga älg hos Gidde, en kamrat i Västerbottens inland. Han hade ca 300 ha mark och på den (och eventuellt arrenderad ytterligare jaktmark?) hade han en tilldelning om 1 fullvuxen älg.

Alltnog, kvällen före packade jag ner alla jaktgrejor i bilen och styrde färden mot Gideon, som han heter. Min Flatcoated Retriever fick följa med, bara för att bli lämnad hos mina föräldrar som var i sommarstugan i Jörnstrakterna.

Vi hade en trivsam kväll Gidde och jag, med god mat och bastu och på jaktmorgonen hade vi alla förväntningar utanpå skjortan.

-Räkna inte med något idag, vi har ju tre veckor på oss att få den där älgskånken, sa Gidde vid frukostkaffet.

-Du ja, men jag måste åka tillbaks ikväll, kontrade jag. -Men å andra sidan så spelar det inte någon egentlig roll om vi får något eller inte för min del, tillade jag. Jag ser fram emot en dag ute i skogen till skillnad från alla kontorsdagar.

-Farsan är redan ute på passet, sa Gidde.  -Han sa att han skulle sova över därute på andra passet vi har, han har ett gammalt luftbevakningstorn från kriget som han inrett till jaktkoja.

Vi for iväg och jag fick mig tilldelad en plats i ett torn med utsikt över ett kort hygge. Morgonkylan var alltjämt påtaglig och jag fick sitta och blåsa varm luft på fingrarna så att de inte skulle stelna i kylan. Som tur var så hade jag förtänksamt nog tagit med mig ett cellplast sittunderlägg, så bakdelen mådde bra.

Solskenet värmde på ryggen och varje andetag blev en liten rökplym av vattenånga.

Jag hade väl vänt mig för tredje eller fjärde gången då det plötsligt ljöd ett skott från det håll Gidde gått. En halv minut tystnad och så ett skott till. Avfångningsskottet tänkte jag, eller kanske en andra bom?

Väntade ytterligare någon minut men sedan ringde jag Gidde på mobilen, det var den tiden då mobiler gått från släpar till att bli mobiltelefon enbart avsedd för telefoni, ingen smartphone således.

På fjärde signalen svarade Gidde och jodå han hade skjutit en fjolårskviga, som tyvärr hade stupat ca 20 meter in på grannlagets marker, så han måste ringa dem och höra hur vi skulle förfara.

Han ringde tillbaks efter ytterligare några minuter och hade beskedet att vi fick hämta kvigan och ta reda på den.

Med förenade krafter släpade vi kvigan till en körbar väg i närheten och sedan fraktades älgen till släkthuset.

-Vi måste fara förbi farsan och berätta sa Gidde med bekymrad min, jag undrade varför men beslöt avvakta med mina frågor.

Vi anlände till Giddes farsas pass. Gick stigen över myren fram till och klättrade upp  alla de mödosamma trappstegen upp till tornet ca 20 meter ovanför myren.  Det forna luftbevakningstornets plattform hade byggts om och till så att nu stod där en koja uppe i skyn med en milsvid utsikt över skog och myrar. Inne i kojan sprakade det trivsamt från en kamin och en stor portion värme osade ut genom dörren när vi steg in.

-Tjena, möttes jag av från Giddes pappa och svarade på samma sätt.

-Vill ni ha kaffe? -Jag har några bullar med mig, så ni får varsin.

Pappan var klädd som man brukar inne i varma jaktkojor, långa Helly Hansen kalsingar och dito tröja, rejäla lovikkasockar på fötterna. Kängorna stod prydligt uppställda på lagom avstånd från kaminen. Geväret stod lutad mot kojväggen.

-Jo du farsan vi har skjutit en fjolårskviga, sa Gidde efter en stunds tystnad.

Reaktionen som vi fick på detta uttalande var för mig oförståeligt. Pappans ansikte drogs ihop i en besviken grimas.

-Ha i skutte älgen!? I besvikelsen hemföll han till bondskan.

Så föll bitarna på sin plats för mig. Pappan hade sett fram emot minst en veckas sköna dagar ute i tornet med eldning och utsikterna att få se och skjuta en älg, en stor kontrast till stillheten i vardagen i hemmet nu på äldre dagar.

-Så I har skutte älgen, upprepade han igen medan verkligheten långsamt landade inom honom.

Efter kaffet for Gidde och jag tillbaks till slakthuset. I bilen på väg tillbaks förklarade Gidde farsgubbens besvikelse. -Han har väntat hela sommaren på att älgjakten ska komma igång så han får vara några dagar i sin ”sommarstuga” och den glädjen har vi nu förstört i och med skottet imorse. Älgtilldelning är uppnådd och nu kan ju inte farsgubben använda det för att få sitta i sitt kära torn och filosofera mer i år. Jag nickade att jag förstått.

Vi tog ur och flådde samt grovstyckade älgen och sedan var det dags för mig att styra kosan via mina föräldrar hämta upp Chappe och sedan hemåt till vardagshetsen igen.

När jag berättade om Giddes farsas reaktion för min pappa så nickade han förstående. -Du förstår, sa han. -Det finns inte så mycket för en äldre man att syssla med om han inte har trädgårdsintresse. Jakt och fiske och snack kring det upptar stor del av deras tankevardag.

På hemvägen reflekterade jag över detta faktum och insåg att ibland vill man inte få sina önskningar alltför snart uppfyllda, snarare är det bra om de kan finnas kvar en tid som en förväntning, ungefär som en fotbollsmatch i OS där finalen avgörs på straffar. Spänning under lång tid som utmynnar i en förlösning av uppdämda känslor och förväntningar. I fotboll gäller detta bara om det egna laget vinner. I annat fall, vid strafförlust, ser man nog ut som Giddes farsa.

Första älgjaktdagen

Sitter här i köket efter det att hundarna fått vara ute och rastas. Klockan är knappt fem på morgonen och utanför susar bil efter bil förbi. Tänker först att det verkar vara många som just idag börjar jobba tidigt inne i stan. Men kommer så på att det är måndag och första dagen för årets älgjakt. De är på väg ut mot passen, inser jag. Efter en kort stund tystnar motorljuden igen och tystnaden sänker sig över nejden.

Beslöt mig för en tid sedan att inte delta i årets älgjakt. Ett svårt beslut, för jaktintresset finns. Samtidigt måste man ge sina snart ett år gamla stående fågelhundar, en eller helst många, chanser att utvecklas till bra fågelhundar. Och, den jakten är för mig på något sätt roligare i och  med att man rör sig över stora öppna landytor i jakten, medan älgjakten består till 99,9 % av  väntan i tysthet, ofta inne i ett skogsparti eller i kanten av ett sådant,  på den där fem sekunder långa skottchansen på en älg.

Efter en älgjaktsdag är man stel i kroppen efter stillasittandet medan man efter en fågeljagardag är trött på ett härligt sätt. Dessutom innebär, i bästa fall, fågeljakten ett fantastiskt samarbete mellan människa och hund. Den jaktformen får bara hundföraren i ett älgjaktlag uppleva. Alla andra är ”passboskap” och hör i bästa fall gråhundarna skälla på älgar och sedan ett skott eller två. Hundförarna skjuter och ser merparten av älgarna på en älgjakt.

Varför skaffar jag mig då inte en grå- eller jämthund, raser som används för älgjakt? Det mest rakt på svaret är att jag uppskattar samarbete med en hund. Jakten med gråhundar, åtminstone de älghundar jag sett och hört i aktion, består i att de släpps på morgonen och sedan innebär en stor del av resten av jaktdagen att följa hunden på GPS’en. I bästa fall håller sig hunden inom jaktområdet I bästa fall ställer hunden en älg inom jaktområdet, men ofta slutar jaktdagen med attf hundföraren får ett telefonsamtal från jaktlag på intilliggande jaktområden och ombeds åka och hämta hunden. Så gick den dagen utan att ett skott lossats eller älg iakttagits.

Samtidigt, det måste jag medge, är de första timmarnas spänning i tysthet på ett pass någonting speciellt. Man har hög puls, öronen växer i den stora tystnaden som råder, morgondimman hänger lite trolskt över ris och öppna fält. Plötsligt så hörs ett svagt prassel och innan man vet ordet av så står den där – älgen. Det är då man slutar andas och sakta smyger upp geväret i skjutställning, hårkorset på bogen, pekfingret påbörjar kramrörelsen. Just då, så prasslar det igen och en årskalv sällar sig till kon.

Suck, förbjuden ”frukt”.  I jaktlaget har man kommit överens om att första perioden fram till efter brunsten, ska man endast undantagsvis skjuta kalvar. Tittar en lång stund medan kon och kalven prasslar vidare in i skogens dunkel.

I den första delen av jakten undviker många jaktlag att skjuta kalvar eftersom de då är så små och inte ger speciellt mycket kött. Själv har jag någonstans inom mig beslutat att aldrig skjuta kalven för kon, en handling som känns mycket motbjudande rent känslomässigt. Speciellt efter att man har hört berättelser om älgkor som stått kvar efter att det smällt och försökt puffa upp den döda kalven, kor som försvarat en död kalv och liknande sorgliga berättelser.

Så nu är årets älgjakt igång och jag skickar med en förhoppning om God Jakt i dess bästa bemärkelse. Inga vådaskott, inga felskjutningar. Och du, spara storälgen och kon med tvillingkalvarna, så vi inte bara åtgärdar ”betesskadorna” utan bidrar till en bättre och friskare älgstam, till glädje för framtidens älgjägare.

Jakttider i kikaren

Man märker att det börjar närma sig älgjaktstider nu på alla de jämt- och gråhundar som i cyklande sällskap av sin husse eller (mindre vanligt) matte passerar på vägen utanför där jag bor. Både husse/matte och hund pustar och stånkar efter sommarens förhoppningsvis lata dagar.

Mina irländska settervalpar, som numera mer korrekt bör kallas unghundar, tittar avundsjukt på dessa förbipasserande, där de sitter i vår tämligen stort tilltagna hundgård. Ibland får dessa passerande sig till livs en utskällning av våra hundar, men ofta följs de bara med blickar när de passerar på vägen.

Ett annat jakttidstecken är de annonsbilagor som numera läggs in i dagstidningarna. Vi som tackat nej till reklam får därmed trots avvisandet ändå, vare sig vi vill det eller ej, reklam i brevlådan.

Två stora friluftskedjor tävlar om våra surt förvärvade pengar med utmanande bilder och utlovade låga priser på snart sagt allt man kan tänka sig behöva för olika friluftsaktiviteter.

Dagstidningen innehöll för några dagar sedan den kompletta listan över tilldelade älgar i Norrbottens län. Vår förening fick 12+12 djur, vilket jag tycker känns som en ordentlig överutdelning medan byns andra, till jaktytan mindre, förening fick sig tilldelat 5+5 djur, likaledes en tilldelning i överkant enligt min och många andras bedömning av tillgängliga älgar i området.

Men, det verkar som om de stora skogsbolagens behov och önskningar om ”inga betesskador”, är de vars behov/önskningar som man söker tillgodose. För jägarna kan en stor tilldelning i förstone synas trevlig, men precis som när man pinkar i brallan och upplever den värmen, så följs det hela av en sur efterbörd.

Ingen, allra minst vi jägare, är betjänta av skogar som är tömda på älgar. Hela ekosystemet hänger samman och vi människor med kortsiktiga vinstintressen kan inte alltid förutse konsekvenserna av våra handlingar i dessa avseenden. Låt mig ta ett exempel från USA.

På en ö i en av de stora sjöarna fanns en älg- och vargpopulation som var i balans, enligt vad forskarna kunde konstatera. Politiskt beslöts att man skulle fjärma vargarna från ön. Sagt och gjort, man sköt med bedövningspilar dessa vargar och fraktade iväg dem såpass långt bort att de inte skulle återvända.

De följande åren steg älgpopulationen dramatiskt från, om jag minns rätt, ca 300 djur till 3000 djur. Folket var nöjda nu när predatorerna var borta. Så kraschade plötsligt hela den lokala älgstammen och efter något år återstod bara ca hundratalet älgar. När man senare försökte förklara det iakttagna hamnade man i de huvudsakliga förklaringsmodellerna: brist på bete av rätt sort, defekta/sjuka individer  gallrades inte bort i avsaknad på predatorer utan kunde föra sina dåliga gener vidare.

Från mångåriga och otaliga andra studier vet man att rovdjur i stort sett bara tar/kan ta individer som är skadade eller sjuka. Det är bara vi människor som kan/försöker skjuta de största och mest livskraftiga individerna/alfa tjurarna med stora horn och en stor muskelmassa.

Personligen menar jag att vi vid älgjakt skulle freda alla älgkor som har tvillingkalvar, såväl kalvar som ko. Dessa supermorsor visar genom tvillingskapet att de har bra gener. På samma sätt bör vi freda de avelsälgtjurar (de med stora horn), som är de som ska bli farsa  till de allra flesta kalvar som föds. En beprövad biologisk ordning som visat sig mycket framgångsrik inom älgpopulationen genom årtusendena ända tills vi människor med våra jaktvapen och ett dåligt omdöme började skjuta  dessa ”troféälgar” för att få tillfredsställa vårt behov av att få glänsa inför våra jaktkamrater. Naturfolk, det vill säga sådana som lever i harmoni med naturen och inte betraktar detta som ett kylskåp där man kan hämta ut det som lusten för tillfället önskar, sådana folk tar aldrig av kapitalet utan endast räntan. På så sätt vidmakthålls en livskraftig bytesstam och stammens medlemmar får mat att äta sig mätta med.

Ett vanligt motargument bland jägare, till försvar för att få skjuta troféälgar, är att ”nog finns det tillräckligt med stora tjurar för att betäcka alla kor”.  Min motfråga till de som hävdar dessa argument är om dessa, oftast f.d. lantbrukare, skulle vid behov av kött gå ut i hagen och avliva avelstjuren i stället för en av årskalvarna eller stutarna. Denna fråga besvaras oftast med ett grumsande eftersom man inser det idiotiska i att genomföra ett beteende där man står utan avelstjur för nästa generations kalvar. Att det gäller samma sak i skogen verkar inte vara lika självklart och någonstans tror jag att det hela grundar sig på en syn att den ”oändliga skogen producerar oändligt med stora tjurar och älgar att lägga ned”. På samma sätt har man agerat inom fiskeindustrin och ser nu konsekvensen av detta med stora delar tomma fiskeområden som en följd av överfiske tidigare.

Så min spaning slutar i en förhoppning i att man i de olika älgjaktlagen ska sikta in sig på att i första hand fälla gallkor (kor utan åtföljande kalv) och fjolåringar. Tjurar med hornkrona över 10 piggar sparar man, åtminstone till efter brunsten, så att de kan hinna lämna sina goda gener vidare till nästa generation.

GOD JAKT!