Kategoriarkiv: Filosofi, Etik och Samhälle

På denna sida förekommer mina tankar och funderingar kring större och mindre händelser och skeenden

Den svenska himmelska fridens torg

År 1989 rapporterades det om studenternas protester mot den kinesiska regimen, en manifestation som skedde på Den himmelska fridens torg, en plats som är central i den kinesiska revolutionen och ordförande Maos övertagande av hela kina 1949. Mycket berömd är den videosekvens där en kvinna ställer sig i vägen för tanks som är på väg in och rensa upp på torget. Studenterna krävde ökad demokrati och mindre korruption. Ledarna svarade med att låta tusentals regimtrogna inflitrera och kartlägga studentrörelsen. När Regimen sedan beordrade det som blev massakern på den himmelska fridens torg, en massiv militär attack på fredliga demonstranter, förlorade tusentals studenter livet. En företeelse som fick stor uppmärksamhet under studenternas ockupation av torget var förekomsten av klotterplank som lästes av alla och där alla kunde sätta upp de skrivelser denne önskade.

Idag heter klotterplanket Facebook, en sammanblandning av gammaldags dagbok och ett sätt att peka på diverse företeelser, politiskt korrekta naturligtvis. Om man inte är politiskt korrekt utsätts man antingen för att de som är ens ”vänner” på Facebook plockar bort ens inlägg eller som också sker, man massanmäls i samlade aktioner av de som känner sig utpekade eller träffade av inlägg. Personer som råkat ut för detta är bl.a. Ann Heberlein, som ifrågasatt det kloka i en okontrollerad invandring som lett till nuvarande situation med gruppvåldtäkter, gängmord mm. Andra som också drabbats är de som påpekat andra oegentligheter som bl.a. administratörer och statliga/kommunala tjänstemän praktiserat med många ensamkommande unga män, där dessa fått rollen som älskare av ett antal medelålders sexhungriga kvinnor. I takt med Sverigedemokraternas framgångar, ett parti som har ifrågasättandet av dagens invandringssituation högt på dagordningen, har andra mer etablerade partier som Socialdemokraterna och främst Moderaterna blivit alltmer ordrika i invandringsfrågan. Det faktum att det stundar Riksdagsval i september i år har väl också ett visst inflytande på omvändelsen under galgen som de etablerade partierna tvingats till.

Om vi flyttar oss från Himmelska fridens torg i Beijing  1989 nästan 30 år framåt till dagens Sverige, så är det frapperande hur många likheter som finns med den situation som de kinesiska studenterna stod inför och den som råder här hemma idag. Visst, och det bör sägas omedelbart, inget uppenbart vapenhot finns mot de som protesterar mot dagens situation i den svenska samhällskroppen, men mer subtila åtgärder tillämpas av krafter som känner sig hotade.

Exempelvis så kallas/utpekas de som påpekar misshälligheter i det svenska samhället vad gäller dagens migrationssituation för rasister, främlingsfientliga, samhällsfientliga mfl tillmälen från maktens korridorer och dess medlöpare och politiskt korrekta politruker.

Den svenska säkerhetspolisen förefaller inrikta sig på att  kartlägga och kontrollera de några hundra virrpannorna som kallar sig själva för nazister av olika grader, medan man bara konstaterar antalet hemvändande mördare som slaktat folk i IS namn nere i Syrien/Irak utan att dessa får se sig utsatta för juridisk prövning/dom som en följd av brotten de begått. Istället pratar man om hur man ska mottaga och återanpassa dessa satans mördare in i det svenska samhället, ett samhälle de uppenbarligen hatar och tagit avstånd från. Oklar är också SÄPOs roll visavis den utbredda gängkriminaliteten, liksom den organiserade brottsligheten av olika etniska ursprung som somalier, personer  från de olika regionerna på balkan, ryssar och numera även afghaner. Ja, listan kan göras lång. Dessa brottslingar som tjänar miljarder på droger, prostitution, tobakssmuggling, spritsmuggling, beskyddarverksamhet, IT-brottslighet, mm mm, verkar ha fallit i glömska hos det svenska rättsväsendet och svensk media.

I media, värst är Aftonbladet och Expressen, inriktar man sig sedan en tid på att exponera manliga kändisar som utpekats för att ha trakasserat och sexuellt utnyttjat kvinnor i beroendeställning eller andra utsatta situationer. I de flesta av de fall som jag läst om förefaller de påstådda  ”brotten” ha skett för flera år sedan. Polisutredningar som företagits har hittills, såvitt jag kunnat läsa mig till, i samtliga fall lagts ner eftersom brott inte kunnat styrkas. Samtidigt har de utpekade inom några dagar efter utpekandet av alla ”goda samhällskrafter” fått se sig fråntagna alla inkomstmöjligheter.

I rättssamhället Sverige ska alla ha rätt att få sin sak rättsligt prövad.  Innan så skett ska man betraktas som oskyldig, men detta gäller inte för ”gatans parlament”. Någon dag efter framförda anklagelser, ofta i media, har ”rättrådiga” oftast s.k. feminister bränt dessa utpekade häxor på det offentliga mediabålet. De utpekade får inte ens genomgå ”vattenprovet” som tillämpades på medeltiden som en sorts rättsskipning.  Läser man lite mer kring dessa utpekanden så visar det sig att i flera fall har påståendet om trakasseri eller sexuellt utnyttjande skett efter att en relation mellan den utpekade och den utpekande personen tagit slut. Separation mellan två personer sker varje dag runtom i Sverige, med all den mentala och själsliga ångest som det denna separation innebär, utan att någon part pekar ut den andre som kriminell.  I många fall har det säkerligen förekommit sexuella övertramp,  trakasseri och maktmissbruk från den ena parten. Just nu utpekas det manliga könet som det mest ansvariga, men jag är övertygad om att detta sätt att vara snarare visar på makt vs maktlöshet – och inte är könsbundet.

På den grå medeltiden var det otänkbart att föra fram i ljuset det sexuella utnyttjande som präster i många fall utövade mot pojkar och flickor. Idag är det lika tabu att föra fram det sexuella utnyttjandet som diverse kvinnor i maktställning utövar mot s.k. ”ensamkommande”, vanligtvis afghanska eller somaliska unga män som sökt asyl. Att yppa något om dessa är lika tabubelagt som att svära i kyrkan var på medeltiden.  Man blir i bästa fall kallad rasist, i värsta fall berövas man sin utkomst efter subtila eller burdusa påtryckningar från diverse grupper/individer.

Så frågan om vi är så demokratiska och rättsligt skyddade här i Sverige som vi och många inom politiken tycks tro. Fast tro, det får man å andra sidan numera inte göra i offentligheten, såvida man inte har en islamsk sådan. Vanlig svensk kultur, svenska sedvanor och vår svenska,  jag höll på säga hederliga, kristendom ska man helst hålla tyst om och praktisera i enskildhet, så vi inte stöter oss med alla nyanlända muslimer, som inte vill ansluta sig till vår svenska kultur, är vare sig tysta eller håller sin religion i avskildhet. Men, som man säger, det är ju en annan pilsner.

Det politiskt korrekta och strömlinjeformade samhället

I spåren av #metoo-rörelsen ser vi hur den ursprungliga vreden och protesterna  över människors, framförallt mäns, trakasseri och våldförande på dem, håller på att omvandlas mot något nytt. Kommer osökt att tänka på filmen ”Djävulen bär Prada” där Meryl Streep skildrar en despotisk boss som beter sig som en skitstövel mot sina underlydande. Detta leder mig till tankarna om att trakasseri eller kränkande behandling av andra inte är något manligt eller genetiskt betingat utan mer beror på att makt korrumperar och väldigt få, män som kvinnor, är bra på att hantera maktsituationer.

I den #metoo-tid vi nu lever i så är exemplen många på trakasserier och kränkande behandlingar. I spåren av detta skördas en del offer eller ska man säga ”10-taggare”. Tabloiderna skriker ut att nu har minsann den och den kändisen fått sluta med hänvisning till ”arbetsmiljöproblem” eller liknande luddiga formuleringar. Den som pekas ut får varsågod stiga åt sidan, kanske bli helt utan inkomster, familjen trasas sönder under den mediala kvarnen, som känslolöst maler ner den utpekade personen. Allt detta sker utan att personerna ifråga får en rimlig möjlighet att genomgå processen;  anmälning,  faktainsamling, hörande av alla parter i frågan, sammanställning av fakta, beslut om avsedd åtgärd, genomförande av åtgärd, offentliggörande/publicering av ”dom” i ärendet.  Man hoppar direkt från anmälan till avkunnad dom, i en del fall efter ”genomförd utredning av någon/några konsulter”. Knappast en rättssäker process värdig en demokrati.

Börjar det inte vara dags att vi alla besinnar oss.

Jag kan förstå att våldtäktsoffer, som fått sin tillvaro slagen i spillror vill återupprätta sig och sin tillvaro, men det ska ske genom polisanmälningar och följas upp med de sedvanliga myndighetsåtgärder som ett demokratiskt rättvisesamhälle innebär. Idag råder samma folkdomstolar som fanns under Franska Revolutionen, rättsotryggheten i Tyskland under nazismens härjningar och McCarthy-tiden i USA på sena 40-50 talet.

Vi människor har i förlängda märgen, den s.k. ödlehjärnan, alla redskap för hämnd och hat. Men, vi menar ju att människans evolution har gått vidare och nått den tänkande människan, den som reflekterar innan man handlar.

Vi kallar oss kristna, men har uppenbarligen glömt det kristna budskapet, exempelvis det Jesus sa till kvinnan som uppgavs ha begått äktenskapsbrott och skulle stenas. Han sa då att ”den som är  utan skuld kastar första stenen” och när de gick därifrån utan att någon sten kastats så vände han sig till kvinnan och sa ”inte heller jag dömer dig, så gå nu och synda inte mer”.

Brott och Straff

Det är en ganska märklig värld vi lever i kan tyckas. Just nu ”rasar” (för att tala skandalblaskarubriker) alla media över mäns beteende i den s.k. #metoo – rörelsen. Olika kändisar har över en natt fått se sina liv rasa samman sedan de hamnat i det mediala drevets fokus. Martin Timell, en person som genom åren gett oss många mysiga byggrelaterade program visade sig vara… Ja, vad har han egentligen visat sig vara? Raden av personligheter/kändisar som anges ha betett sig på olika sätt kränkande eller trakasserande mot kvinnor, ökar för varje dag.

Det börjar bli en intressant lista av verifierade och påstådda s.k. kändisar som plockats bort från scenen. En var en känd ”feminist” på Aftonbladet, som häcklat och tokförklarat alla som inte var politiskt korrekta feminister. Men så öppnade sig #metoo floden och i denna spolades herr Virtanen, f.d. politiskt korrekt med, när han visade sig vara en riktig snuskgubbe istället för den snövita oskulden.

Visst kan det vara så att det anas ett litet smil av skadeglädje hos många när så många celebriteter får stå till försvar inför gatans parlament.

Men, vi ska inte glömma att i rättsstaten Sverige är man inte skyldig förrän man dömts av en svensk domstol.

Flera av dessa ”fall” är nu föremål för brottsundersökningar, även om jag och många med mig, tvivlar på att det kommer att leda till fällande domar, mer än i något enstaka fall. I sociala media och bland folk är de alla redan dömda – utan rättegång. Konsekvenserna av detta är långtgående för de utpekade männen, de förlorar i många fall sin arbetsidentitet och sin utkomst, de blir paria i det samhälle som nyss omhuldat dem, frun lämnar i många fall dem. Vi har, för män, återfått den offentliga skampålen som inte varit aktiv de senaste åtminstone hundra åren.

Jamen, om de är skyldiga då, kanske du invänder!?

Javisst, kanske är de skyldiga, men för dessa gäller inte proportionalitetsprincipen, dvs att brott och straff ska stå i paritet med varandra. Låt oss anta att en man på en fest slänger ur sig till en kvinna att ”fan va du är läcker skulle inte vi kunna …?” eller liknande dumma uttalanden. Om han sedan blir påkommen och medialt uthängd för detta så riskerar han allt som han med stor möda kan ha byggt upp under decennier. I en del av fallen som fått stor medialt fokus anges att männen ifråga även har våldtagit en eller flera av de kvinnor han/de mött. Detta är naturligtvis fruktansvärt och ska självfallet utredas av Polisen.  Samtidigt så är det så att Aftonbladet, Expressen och de andra tabloiderna tjänar stora pengar på lösnummerförsäljningen av dessa ”kändisfall”. Ingen personanonymitet där inte. Allt detta sker på medias första sidor, medan en ung okänd flicka/kvinna som anmäler en brutal våldtäkt omtalas i en liten enspaltare på sidan 17 el dyl och får se sitt ”fall” avskrivas av Polisen, med vändande post. Kanske måste hon rentav fortsätta möta sin förövare varje dag i skolan eller på jobbet. För henne finns ingen #metoo rörelse som bistår.

För mig som enskild person med en viss distans såväl geografiskt som analytiskt till allt detta, så framstår, och nu förstår jag att jag i likhet med Alexander Bard retar mäktiga kvinnor-makt-koncentrationer, men för mig framstår många av dessa  angivna ”kändistrakasserier” som tämligen hanterbara eller borde vara det. Min upplevelse är i detta fall att, med undantag av grova fysiska kränkningar som våldtäkt, misshandel och handlingar av typ stalkning, så blåser man i många fall upp ganska klumpiga men likaledes förhållandevis oskyldiga eller oavsiktliga manliga beteenden till astronomiska proportioner.

Som förälder har jag alltid inpräntat i mina döttrar att ”stå på dig, annars gör någon annan det” och om du upplever att någon beter sig konstigt eller uttrycker sig konstigt, så ställ denne omedelbart till svars med frågan ”hur menar du?”.

Ett exempel på hur man kan hantera dåliga mansbeteenden är den påstått sanna historien om för ca 25 år sedan när den urmanliga gruvmiljön i Malmfälten började befolkas även av kvinnor och vid det här tillfället stod den unga, i många mäns ögon, paranta kvinnan i en personalhiss då en man i mängden klappade henne på ändan och hävde ur sig att ”fint litet aschel, skulle nog kunna tänka mig att ge dig en omgång”. Kvinnan ifråga hade gott skinn på näsan och vände sig mot den flabbande mannen och tog ett bastant tag om dennes klockspel varpå hon uttalade så att alla andra i hissen hörde det ”om man har så liten kuk som du så ska man inte ens drömma om att få sätta på mig”. Efter att ha avslutat detta med en rejäl kläm av sagda organ klev hon ur hissen. Det blev tämligen tyst i skiftlaget och hon blev aldrig mer antastad och förövaren försökte heller aldrig sådant mera.

Vad lär vi oss av detta? Jo att det ligger på kvinnans ansvar att inte tåla trakasserier för att åratals efteråt ställa sig upp och yla med vargarna när någon hängs ut. Någon gång måste även ett sådant ”brott”  bli preskriberat.

Förstå mig rätt, en rättsstat och demokrati kräver att man ska ställas till svars för sina handlingar, men även att man har rätt att få chansen till en rättegång innan man döms.

Som vi kunnat läsa och höra de senaste året så är poliserna så överlastade med fel sorts arbete att många allvarliga brottsanmälningar, som gruppvåldtäkter och liknande vanligtvis mot unga eller ensamma kvinnor och flickor, läggs ner inom några dagar efter anmälningarna hamnat hos Polisen, trots att Polisen försetts med allehanda olika bevis och indicier. Dessa unga tjejer och kvinnor får sina liv förstörda och långvariga trauman drabbar dem, men där finns ingen #metoo-rörelse som ställer upp. Som privatperson undrar man naturligtvis OM det kan vara så att det faktum att förövaren/förövarna i en majoritet av dessa fall är asylsökande och/eller personer som fått uppehållstillstånd och att de uteblivna utredningarna beror på att det blir ”för utpekande” och politiskt inkorrekt att utreda dessa. Med tanke på att för de kändisar som nu är utpekade som förövare i mediastormen, för dem verkar det inte finnas någon resursbrist hos myndigheterna.

När det samtidigt sker att asylsökande (speciellt afghanska och somaliska män) begår sådana grova och gravt kränkande brott, som omedelbart läggs ner, så förstärks bilden och åsikten hos allmänheten att vi inte lever i en rättsstat och demokrati. För att citera boken ”Djurfarmen” av George Orwell, ”vi är alla lika, men vissa (grisarna) är mer lika än de andra djuren”. Man hör sansade människor som vanligtvis inte uttrycker sig alltför hårresande säga saker som  ”vi vill fan inte ha hit såna där gangsters” eller ”om det skulle drabba min dotter, så vet jag fan inte vad jag skulle göra”. Sådana uppfattningar är inte något som kommer utav människors främlingsfientlighet eller rasism, utan handlar om att många många börjat tappa tron på det rättvisa och ser handfallenheten hos det demokratiska svenska samhället. Ännu är detta hanterbart men naturligtvis drabbar denna syn alla, dvs majoriteten av asylsökande, som ju är människor som försöker följa lagar och vill leva som vanliga ”svenssons”.

På liknande sätt som metoo-rörelsen vuxit som en flodvåg riskerar vi att vanliga människor förvandlas till en lynchmobb när de ser att samhället står förlamat inför gruppvåldtäkter o liknande brott och tar ”lagen” i egna händer. Fortsätter vi på den nu påbörjade ”resan” mot ett otryggt samhälle, så kan vi befara att vi får ett samhälle där man i likhet med vad som sker på sina håll i USA, folk beväpnar sig och skjuter på befarade och verkliga förövare. Min fråga; -Är det ett sånt samhälle vi vill se växa fram?

Älgjakt och tilldelning – räknekunnighet?

Läste i Norrbottens Kuriren för en tid sedan en artikel (27/7 2017) författad av Olle Andersson i Vitå, en sedan många år känd och aktad jaktprofil i byn. Han beskrev där hur svårt det där med matematik kan vara, speciellt för statliga tjänstemän i Länsstyrelsen i Norrbotten.

Inför årets älgjakt, i likhet med tidigare år ska en tilldelning av älgar som får skjutas på ett jaktområde beslutas. I den gruppering som äger besluten, den s.k. Älgförvaltningsgruppen (ÄFG), sitter representanter för de stora skogsägarna (i majoritet) som Sveaskog, SCA, liksom privata storägare, därtill finns jägarsidan representerad (minoritet).

Om man generaliserar så kan man säga att skogsägarna vill att snart sagt alla älgar ska skjutas bort då de stör skogsdriften (notera att jag inte skrev orden skogsbruk och viltvård). På den lilla änden av bordet sitter jägarnas representant och manar till besinning då vi alla är betjänta av en livskraftig, men kontrollerad, viltstam, även av älgar.

Alltnog, de sätter sig ner med sina vässade pennor och framför sig har de resultatet av årets inventeringar som visar hur många djur som fanns inom respektive observationsområde per ett visst datum. Till sin hjälp har de även tilldelning från föregående år och utfallet av dessa tilldelningar.

De börjar skapa ett tilldelningbeslut förhoppningsvis baserat på inventeringsdata.

Så kommer de till Råneå Jaktkrets och Älgförvaltningsområde 05, dvs det som bl.a innefattar Vitån, och då börjar det där med matematiksvårigheterna uppstå i gruppen.

För några år sedan skrotades det då befintliga Vitå Viltvårdsområde omfattande ca 6000 ha, efter en del misshälligheter, och ur askan steg två nya föreningar Vitå Jaktvårdsförening med knappt 4000 ha och Vitå Jaktsällskap med ca 1500 ha. Resterande utgjordes/utgörs av markägare som inte vill lägga in sina marker i den ena eller andra föreningen utan ställt dessa ”neutralt”, vilket innebär att ingen av de två jaktföreningarna får jaga på dessa marker.

Bilden kompliceras av att det tidigare sammanhållna Viltvårdsområdet delats upp på ett sätt som i vissa delar (huvudsakligen där Vitå Jaktsällskap jagar) liknar ett lapptäcke. Vitå Jaktvårdsförenings marker utgörs av två stora väl sammanhållna områden och en mindre del som lappar i ett lapptäcke.

Ett betydande antal av Jaktsällskapets marker utgörs av markstrimmor som inte är mer än 100 meter breda (i några fall så lite som 50 m breda remsor) och kan ha en längd av ca en kilometer.  På dessa, inser den jaktkunnige, kan man (eller bör man inte) jaga med hundar eftersom risken är så uppenbar att hunden går över på Jaktvårdsföreningens marker. På motsvarande strimmarker som Jaktvårdsföreningen förfogar över sker ingen hundassisterad jakt och överhuvudtaget sker jakten på dessa Jaktvårdsföreningens ”marksnuttar” i väldigt liten omfattning. För Jaktsällskapet är situationen den att man inte har så många optioner utan måste jaga på dessa, i och med avsaknad av större sammanhållna områden.

Den flyginventering som Vitå Jaktvårdsförening genomför årligen omfattar av uppenbara skäl även de marker som Jaktsällskapet har, detta eftersom det är i stort sett omöjligt att särskilja den ena föreningens marker från den andras. Flyinventeringen speglar sålunda tillgången av älg på hela det forna Vitvårdsområdet.

Baserat på denna flyginventering, som sker under vårvintern med inget skyddande lövtäcke närvarande och som även avrapporteras till Älgförvaltningsgruppen, framlägger Jaktvårdsföreningen sin önskade älgtilldelning. Jaktsällskapets inventering, baserat på iakttagelser på spår och iakttagna älgar nere i skogen, som det sägs, tillställs också Älgförvaltningsgruppen.

Då kan man tycka, åtminstone anser jag det, att det är relativt enkelt att genomföra en tilldelning. Man kan enkelt lägga samman de båda föreningarnas marker och utifrån den bedömning man gör tilldela respektive förening älgar i proportion till det markinnehav som de båda föreningarna har.  Vitå Jaktsällskap har ett uppgivet jaktbart markinnehav för år 2017 om 1235 ha och Vitå Jaktvårdsförening dito om 3899 ha.

Om man i Älgförvaltningsgruppen beslutar, som i år,  att 16+16 djur ska få skjutas på området i sin helhet så skulle det innebära att Vitå Jaktsällskap ska ha en tilldelning om 1 älg per 160 ha  7,7 älgar vilket vi avrundar uppåt till 4+4  och på motsvarande sätt ska Vitå Jaktvårdsförening ska ha en tilldelning om 24,3 älgar vilket vi avrundar neråt till 12+12.

Hur ser då Älgförvaltningsgruppens beslut ut?

Jo, man tilldelar Vitå Jaktsällskap 5+5 älgar (en älg per 124 ha) medan man ger Vitå Jaktvårdsförening en tilldelning om 11+11 älgar (en älg per 177 ha).

För mig framstår deras beslut, som enligt uppgift inte kan överklagas, som bisarrt och baserat på att;

1) det i gruppen saknas enkel räknekompetens,
2) gruppen består av förståndshandikappade
eller
3) man är inte oväldig i sin myndighetsutövning!

Eftersom det handlar om personer som i sin arbetsroll har ansvarsfulla poster inom Sveaskog, SCA mfl stora företag får man väl anta att räknekunskapen per se finns även om man inte nyttjar den i detta fall. Av samma skäl måste man nog utesluta förståndshandikapp hos gruppen (även om det tar emot lite grann), så då återstår bara en godtyckesbaserad myndighetsutövning vilket jag finner upprörande då det står i strid med de lagar, tjänstemanna ansvar och en jämlik och oväldig myndighetsutövning som svenska myndigheter ska hålla sig till.

Jag kommer därför idag posta ett mail, med ovan angivna sakskälsredovisning, till Landshövding Sven-Erk Österberg såsom varande den för hela Länsstyrelsens myndighet högste chef och ansvarige.

Mitt krav är att han agerar kraftfullt för att undanröja misstankar om vänskapskorruption hos sina tjänstemän i Älgförvaltningsgruppen för Råneå Jaktkrets.

Låt mig i sammanhanget också påpeka att detta år inte är det första och enda år som motsvarande ojämlikhet i älgtillning förekommit i förehållandet Vitå Jaktsällskap/Vitå Jaktvårdsförening.

Om Proportionalitet?

Vi läser snart sagt dagligen, numera mest i form av små notiser, om flickor och kvinnor som blivit våldtagna och fått sina liv förstörda av våldtäktsmän. Häromdagen läste jag en sådan ”notis” som handlade om en specifik våldtäktsman, som begått dussinet eller fler våldtäkter. Han kunde inte utvisas skrevs det, man undrade naturligtvis varför, men det stod självfallet inte. Istället kan man befara att han kommer att fortsätta sin gärning, så snart han kommer ur ”rättsvårdande myndigheters famn”.

Tänk er tanken att folk i någon av dessa våldsoffers närhet, en pappa eller en bror, skulle tappa besinningen och besluta sig för att skipa rättvisa, när samhället inte mäktar. Tänk er också tanken att våldtäktsmannen skulle hittas blödande från ett sår som uppstått när den besinningslöse anhörige genom ett enkelt ingrepp skurit ballarna av våldtäktsmannen, i likhet med vad som dagligen görs  på landets alla veterinärstationer på hingstar som inte ska/bör användas för aveln. Ett enkelt litet ingrepp som görs under lokalbedövning på hästarna, ofta efter ett ganska snabbt tillkommet beslut, man gör det för att hästen med sin hingstighet inte passar för användning i olika sammanhang eller utgör en fara för omgivningen. Skriver media något om dessa kastrationer? Samlas man till demonstrationer över det fruktansvärda i detta? Svaret är nej, man rycker på axlarna och hästen ifråga beskrivs framgent som en valack, en arbetsduglig, men sexuellt oduglig häst som kan fungera som en häst bland andra i hästsamhället, utan risk för omkringvarande ston.

Mina frågor till alla kommer här;

-Hur tror ni media och rättsväsende skulle agera/reagera efter att den ”besinningslöse anhörige” till någon av dessa våldtagna flickor, genomfört en kastration på våldtäktsmannen!? Skulle det hela avhandlas med en notis i lokalpressen!?  Skulle fallet avskrivas av Polis, Åklagare och Rättsväsendet i övrigt, på samma sätt som nu sker i den överväldigande majoriteten av våldtäkter? Och om man skulle gå till lagföring av den besinningslöse, hur långt straff skulle denne få och vilka skadeståndskrav skulle denne få riktad mot sig?

Om det, som i det fall jag nyligen läste om, skulle handla om kastration av en våldtäktsman/person som skulle ha varit utvisad redan efter första våldtäkten, skulle han bli det nu efter kastreringen eller skulle alla tycka så synd om honom, återfallsförbrytaren, att han nu skulle få uppehållstillstånd?  Skulle man kalla den besinningslöse som utfört kastrationen för främlingshatare, rasist eller dylika invektiv? Man kan i andanom se rubrikerna om ”Mannen som fått sitt liv förstört efter ett brutalt bestialiskt överfall av en främlingshatare” och ”Samhället måste ta i med krafttag mot dessa pöbelstendenser” . Man kan med fog även antaga att det faktum att kastreringen företagits på  en våldtäktsman, sannolikt skulle förtigas eller nedtonas av media och Polismakten.

Men, frågar sig den enkla människan, alla flickorna och kvinnorna som blivit våldtagna då, som fått sin trygghet och sina liv, speciellt deras framtida sexliv, spolierade eller åtminstone svårt traumatiserade, vad är deras liv och trygghet värda?

Som rättsväsendet, media och samhället i sin helhet agerar idag, så måste det för den våldtagne upplevas som om vi alla passivt  står och tittar på hur män förstör livet på dem utan att samhället, du, jag, vi alla, agerar på den våldtagne kvinnans/flickans vägnar utan vi låter överfallen och våldtäkterna fortgå. Tryggheten att kunna gå på gator och torg, bevista konserter är borta för många många tusen kvinnor/flickor på grund av alla dessa våldtäktsmän, som inte förstår eller kan ta till sig att ett Nej är ett NEJ är ett NEJ!!!!!

Hur länge ska dessa överfall få fortgå utan att samhället agerar med kraft mot dessa  och SKA DET BEHÖVA GÅ SÅ LÅNGT ATT VANLIGA MÄNNISKOR TAR LAGEN I EGNA HÄNDER, innan samhället förstår den nedbrytande kraft som alla dessa ouppklarade och avskrivna våldtäkter innebär?

Jag ställer de moraliska/filosofiska frågorna – du besvarar dom i ditt hjärta.