Under vintern har en tjädertupp återkommit gång på gång till byn och uppehållit sig kring skolan. Man skulle nästan kunna tro att det handlar om en kunskapstörstig krabat. Tuppen har hittills varit väldigt fredlig och som en vingburen tjuren Ferdinand mest suttit och ätit barr och studerat oss människor som rör oss i omgivningen. Imorse fick jag tillfälle att på nära håll studera tjädern. När jag pratade med den så kom den såpass nära som på en meters håll och deras storlek och uppenbarelse är mäktig. Så passa på att njut den på nära håll innan speltiden kommer i maj och då man kan befara att han inte kommer vara lika överseende mot oss, som han kanske kan komma att betrakta som konkurrerande tuppar. Den hårda näbben kan säkert lämna ordentliga nypmärken.
Kategoriarkiv: Foton/Natur
Händelser och ting värda att dokumentera i ord o bild
Mot ljus o sommar, men först vårvinterns mödor
Vinternattens köld är hård stjärnorna gnistra o glimma…..
Så här dagarna före det nya årets inträde lyser solens strålar bara på trädtopparna, de orkar inte ner till marken för solen kikar bara upp över horisonten ca 3 timmar.
En hastig flukt ner i kalendern visar emellertid att vi är på väg mot ljusare och varmare tider. Äppelträden vet det och under skyddande skal ligger knopparna redo, väntande på de där dagarna av värme, hopp och glädje.
Tomtesläden, Gulliver o hans matte, är på väg hem efter fullgjort värv, att ha spridit julglädje i byn.
Global uppvärmning eller nerkylning
Som vanligt så är det bäst att vara skeptisk till alla ”sanningar”, speciellt om de kommer från vetenskapens värld. Detta är något som fått bränsle under den nyligen uppdagade Machiarelli-affären.
Under de senaste decenniet har vetenskapen fastställt att vi står inför en skenande uppvärmning av klotet orsakade av mänskliga aktiviteter. ”Alla” utom några skeptiker har omfattat denna sanning/hypotes och bland skeptikerna räknar jag in mig själv. Inte så att jag förnekar att det blivit varmare på jorden det senaste decenniet men orsakssammanhanget bakom känns ganska preteniösa utifrån ett strikt vetenskapligt ansatssätt. Jag anser bland annat att det inte bortom alla tvivel är bevisat att globala uppvärmningen är uteslutande människorelaterat, utan bygger på en indiciekedja där industrialismens start sammanfaller med att jordens temperatur började höjas.
I dagarna rapporterar en forskargrupp som studerar solens magnetism och solfläcksaktiviteten att de datorsimulerat, med 97% säkerhet, att solens aktivitet kommer att sänkas under en 15-20 år med start ca 2022 och orsaka en ”mini nedisning” av jorden pga mindre solinstrålning.
Om det är så att detta sker så kan man konstatera att den uppvärmning som hittills skett, skulle då motverka den nerkylningen och kanske åstadkomma att en behaglig klimatstruktur bibehålls på jorden, samtidigt som isbjörnanrna kan fortsätta sin jakt på den arktiska isen (för det verkar vara det viktigaste som håller på att hända – att isbjörnarna riskerar försvinna trots att de bevisligen klarat tidigare klimatfluktuationer genom årtusendenas lopp).
Vad är då slutsatsen?
Kanske att vi människor spår (baserat på olika fakta, statistik och trender) medan naturen råder och när moder natur spänner musklerna så står vi oss ganska släta alldeles oavsett vad den ”samlade vetenskapen” för tillfället nått consensus om.
Men som vanligt – den som lever får bli varse.
Om du vill läsa själv lite grann kring de senaste rönen om vad som gäller för klimat-spåkulan, så följer här en länk till detta;
http://www.iflscience.com/environment/mini-ice-age-not-reason-ignore-global-warming/
Djuriskt individuell
Om man inte haft med djur att göra i annan måtta än att man ätit upp delar av dessa på sitt middagsbord, så kan det kanske vara svårt att tänka sig att varje djurindivid uppvisar lika stora personligheter som finns hos oss människor.
Sedan drygt ett och ett halvt år tillbaks, så har vi fyra Irländska settervalpar eller snarare numera unghundar.
De första 2-3 månaderna var de näpna små valpar med stora tassar och svarta knappnålsögon. Ganska snart började emellertid varje valp uppvisa olika förhållningssätt till sin omgivning och sina kullsyskon.
De var åtta stycken, fyra av vardera kön, och de föddes varannan hane och varannan hona. Stackars tiken brukade vi tänka ibland när valparna fått sina mjölktänder och låg och sög girigt, tuggade på tikens bröstvårtor och tryck-klöste med sina tassar på tikens juver, tassar försedda med nålvassa långa naglar. Inte ett ljud av beklagande från tiken kunde någonsin höras.
Vid ca ett halvt år och sedan kullen reducerats till halva sin ursprungliga storlek, kunde man tydligare märka hur varje valps personlighet började växa fram.
Vi brukar säga att vi fått flera av figurerna i Milne’s ”Winnie the Pooh” dvs nalle Puh och hans vänner Nasse, Ior, och Tiger.
Viktor är som Nalle Puh, lite korttänkt men allmänt optimistisk,
Vilmer är som Tiger (spjonk, spjonk spjonk) totalt otänkt och kan hoppa en meter rätt upp i luften, orädd och nyfiken.
Virre är Ior personifierad med stort mått av eftertänksamhet och en viss pessimism (nä jag ids nog inte komma just nu) kan synas idet mesta han ska företa sig.
Vilja är, precis som lille Nasse, lite rädd för alla läskiga figurer som man kan råka se som spegelbild i fönster på kvällen, liksom lastbilar och traktorer.
Maja, mamma grånos, sitter omgiven av tre av fyra av sina barn.
Så till alla som bara ser ”en hund” i en hund, vill jag säga att det är lika rätt som att säga en människa när man ser en sådan, men det säger i båda fallen inget om individen. Ska man kunna säga nåt i den stilen, så måste man lära känna både hund och människa.
…forts Höst
Strålande sol, jag och unghunden Viktor på liten lingonplockartur. Det vill säga jag på lingonplockartur och Viktor på fågelkollartur.
Det känns fortfarande som en kvardröjande sommar med svettvarma känslor när man går genom myrgräset. Men så går solen kortvarigt i moln och genast svalnar det av betydligt. Nog är det höst alltid. Svamparna har kommit upp som, ja just det, svampar ur jorden. Noterar en förvuxen Karl-Johan, men precis som jag förväntar så har diverse kryp redan kalasat på den. Inga Kantareller hittar jag, men en och annan sandsopp och tickor ser jag när jag går fram.
Viktor går med nosen högt i vind och plötsligt ser det ut som han får intressanta dofter i nosen. Han snurrar ivrigt och bestämt runt kring några fälltallar, som fallit offer för senaste stormen. Tyvärr finns ingen fågel kvar där, men av uppträdandet och naturen att döma, så kan det ha varit någon Tjäder som haft nattkvarter där.
Husse återvänder till lingontuvorna och Viktor finns i närheten.
Lingontillgången då? Jodå, det blev en hink på en timmes plockande och då var det i huvudsak ett litet lingontätt område som stod för merparten.
Det man kan notera är att alltjämt finns en viss omognad kvar, några frostnätter behövs. Å andra sidan så blir det härligt geleig sylt av dessa bär och en frisk syra.
Hinken blev full, jag blev trött och Viktor, ja han fick följa med hem fast han egentligen inte ville. Men, det blir fler tillfällen.