Kategoriarkiv: Foton/Natur

Händelser och ting värda att dokumentera i ord o bild

Global uppvärmning eller nerkylning

Som vanligt så är det bäst att vara skeptisk till alla ”sanningar”, speciellt om de kommer från vetenskapens värld. Detta är något som fått bränsle under den nyligen uppdagade Machiarelli-affären.

Under de senaste decenniet har vetenskapen fastställt att vi står inför en skenande uppvärmning av klotet orsakade av mänskliga aktiviteter. ”Alla” utom några skeptiker har omfattat denna sanning/hypotes och bland skeptikerna räknar jag in mig själv. Inte så att jag förnekar att det blivit varmare på jorden det senaste decenniet men orsakssammanhanget bakom känns ganska preteniösa utifrån ett strikt vetenskapligt ansatssätt. Jag anser bland annat att det inte bortom alla tvivel är bevisat att globala uppvärmningen är uteslutande människorelaterat, utan bygger på en indiciekedja där industrialismens start sammanfaller med att jordens temperatur började höjas.

I dagarna rapporterar en forskargrupp som studerar solens magnetism och solfläcksaktiviteten att de datorsimulerat, med 97% säkerhet, att solens aktivitet kommer att sänkas under en 15-20 år med start ca 2022 och orsaka en ”mini nedisning” av jorden pga mindre solinstrålning.

Om det är så att detta sker så kan man konstatera att den uppvärmning som hittills skett, skulle då motverka den nerkylningen och kanske åstadkomma att en behaglig klimatstruktur bibehålls på jorden, samtidigt som isbjörnanrna kan fortsätta sin jakt på den arktiska isen (för det verkar vara det viktigaste som håller på att hända – att isbjörnarna riskerar försvinna trots att de bevisligen klarat tidigare klimatfluktuationer genom årtusendenas lopp).

Vad är då slutsatsen?

Kanske att vi människor spår (baserat på olika fakta, statistik och trender) medan naturen råder och när moder natur spänner musklerna så står vi oss ganska släta alldeles oavsett vad den ”samlade vetenskapen” för tillfället nått consensus om.

Men som vanligt – den som lever får bli varse.
Om du vill läsa själv lite grann kring de senaste rönen om vad som gäller för klimat-spåkulan, så följer här en länk till detta;

http://www.iflscience.com/environment/mini-ice-age-not-reason-ignore-global-warming/

Djuriskt individuell

Om man inte haft med djur att göra i annan måtta än att man ätit upp delar av dessa på sitt middagsbord, så kan det kanske vara svårt att tänka sig att varje djurindivid uppvisar lika stora personligheter som  finns hos oss människor.

Sedan drygt ett och ett halvt år tillbaks, så har vi fyra Irländska settervalpar eller snarare numera unghundar.

Virre, Vilja, Vida, Viktor, Vilmer dec 2016

De första 2-3 månaderna var de näpna små valpar med stora tassar och svarta knappnålsögon. Ganska snart började emellertid varje valp uppvisa olika förhållningssätt till sin omgivning och sina kullsyskon.

De var åtta stycken, fyra av vardera kön, och de föddes varannan hane och varannan hona. Stackars tiken brukade vi tänka ibland när valparna fått sina mjölktänder och låg och sög girigt, tuggade på tikens bröstvårtor och tryck-klöste med sina tassar på tikens  juver, tassar försedda med nålvassa långa naglar. Inte ett ljud av beklagande från tiken kunde någonsin höras.

Vid ca ett halvt år och sedan kullen reducerats till halva sin ursprungliga storlek, kunde man tydligare märka hur varje valps personlighet började växa fram.

Vi brukar säga att vi fått flera av figurerna i Milne’s ”Winnie the Pooh” dvs nalle Puh och hans vänner Nasse, Ior, och Tiger.

Viktor är som Nalle Puh, lite korttänkt men allmänt optimistisk,

Vilmer är som Tiger (spjonk, spjonk spjonk) totalt otänkt och kan hoppa en meter rätt upp i luften, orädd och nyfiken.

Virre är Ior personifierad med stort mått av eftertänksamhet och en viss pessimism (nä jag ids nog inte komma just nu) kan synas idet mesta han ska företa sig.

Vilja är, precis som lille Nasse, lite rädd för alla läskiga figurer som man kan råka se som spegelbild i fönster på kvällen, liksom lastbilar och traktorer.

Maja, mamma grånos, sitter omgiven av tre av fyra av sina barn.

Så till alla som bara ser ”en hund” i en hund, vill jag säga att det är lika rätt som att säga en människa när man ser en sådan, men det säger i båda fallen inget om individen. Ska man kunna säga nåt i den stilen, så måste man lära känna både hund och människa.

…forts Höst

Strålande sol, jag och unghunden Viktor på liten lingonplockartur. Det vill säga jag på lingonplockartur och Viktor på fågelkollartur.

Det känns fortfarande som en kvardröjande sommar med svettvarma känslor när man går genom myrgräset. Men så går solen kortvarigt i moln och genast svalnar det av betydligt. Nog är det höst alltid. Svamparna har kommit upp som, ja just det, svampar ur jorden. Noterar en förvuxen Karl-Johan, men precis som jag förväntar så har diverse kryp redan kalasat på den. Inga Kantareller hittar jag, men en och annan sandsopp och tickor ser jag när jag går fram.

Viktor går med nosen högt i vind och plötsligt ser det ut som han får intressanta dofter i nosen. Han snurrar  ivrigt och bestämt runt kring några fälltallar, som fallit offer för senaste stormen. Tyvärr finns ingen fågel kvar där, men av uppträdandet och naturen att döma, så kan det ha varit någon Tjäder som haft nattkvarter där.

Husse återvänder till lingontuvorna och Viktor finns i närheten.

Lingontillgången då? Jodå, det blev en hink på en timmes plockande och då var det i huvudsak ett litet lingontätt område som stod för merparten.

DSC_1993

Det man kan notera är att alltjämt finns en viss omognad kvar, några frostnätter behövs. Å andra sidan så blir det härligt geleig sylt av dessa bär och en frisk syra.

Hinken blev full, jag blev trött och Viktor, ja han fick följa med hem fast han egentligen inte ville. Men, det blir fler tillfällen.

Förgänglighet

Få saker ger mig samma associationer till förgänglighet, som en sländas liv och leverne. Jag fascineras över den otroliga rörlighet , snabbhet och manövrerbarhet som dessa luftens biologiska ”Blackhawks” helikoptrar uppvisar. Men, så är det väl så (om jag minns rätt från ungdomens biologilektioner) att vissa Trollsländor lever , som trollslända, bara en dag. Bakgrund till uttrycket ”dagslända” som man använder bland annat om kortvariga fenomen (som Pokemon Go?).

 

Samtidigt undrar man hur naturen tänker, som lagt ner ett sådant enormt arbete för att frambringa dessa vackra kreationer och sedan låter det förslösas på en enda dag. Vilket slöseri kan tyckas, men det struntar naturen i.

Dagen efter
Dagen efter

 

Om man skärskådar sländan så ser man hur snillrikt de är byggda. Varje  vinge är en högteknologisk skapelse med ett ribbverk som stabiliserar hela vingen och där vingarna kan arbeta var för sig i olika rktningar samtidigt. Människoskapelsen helikoptern är en trubbig och blek kopia som med tydlighet exponerar det tillkortakommande som vi ”skapelsens krona” utgör. Men,  så var det det där med förgängligheten.

Under en kort tid gläder de oss på åtminstone två sätt. Vi fascineras över deras flykt och glänsande utseende och under den dag de lever så jagar och äter de stora mängder av andra flygande insekter, som mygg och knott, till glädje och fromma för oss stackars människor som lider av dessa myriader av stickande och bitande insekter.

Så tack för den dag du gav oss du lilla slända. Nu återstår endast det torkade skalet av dig där du ligger på marken. På många sätt påminner du om det tyska stridsflygplan som jag i min ungdom såg uppe i fjällen och som var rester efter ett gånget krig bland människor. Bara tältduken över flygplansskelettet återstod. Nyfikna vandrare hade förmodligen tömt vraket på det som blev kvar vid kraschen. På samma sätt som man kan fascineras av ett flygplan som utför sina konster i luften, så glömmer man ofta den död som flygplan kan föra med sig.

I Trollsländans fall utgör de inget hot mot vår existens utan snarare bär de information om att livsmiljön är duglig såväl för trollsländor som för människor. Men satan om man vore en mygga då skulle man inte vara lika fascinerad. Fast alla sådana existentiella funderingar skiter väl en modern människa i. Vi som lever i den bästa av digitala åldrar ….. eller ?

Nu hörs slagugglans lockrop på en partner

Häromkvällen, vid niotiden hördes Slagugglans rop över skogen efter en partner att bilda bo med. Deras ho …..följt av några svagare ho,ho,ho , ljöd svagt över skogen. En liten vårkänslans blå låga tändes i bröstet.

För några år sedan hade jag förmånen att få se Slagugglan häcka och fota hanen när han kom med en sork i näbben. Honan låg på äggen då, men jag känner mig tyvärr förhindrad att berätta vart boet är eftersom de frekvent använder samma bo från år till år. Mina studier, mitt fotograferande, skedde från ett ganska tryggt avstånd. De är ju kända, eller kanske ökända, för att om de känner sig trängda vid boet, så anfaller de utan misskund.

slaguggla
Vårvinter slagugglan vilar på en elledning och spanar efter sorkar.

 

Dagarna blir längre, nästan en timme per vecka, och snart är det dags att börja fundera över att sätta frön så att man hinner få Tomater och Gurkor från respektive plantor. En tumregel jag har är att i mitten av mars månad ska fröna i plantkopparna.