Om man inte haft med djur att göra i annan måtta än att man ätit upp delar av dessa på sitt middagsbord, så kan det kanske vara svårt att tänka sig att varje djurindivid uppvisar lika stora personligheter som finns hos oss människor.
Sedan drygt ett och ett halvt år tillbaks, så har vi fyra Irländska settervalpar eller snarare numera unghundar.
De första 2-3 månaderna var de näpna små valpar med stora tassar och svarta knappnålsögon. Ganska snart började emellertid varje valp uppvisa olika förhållningssätt till sin omgivning och sina kullsyskon.
De var åtta stycken, fyra av vardera kön, och de föddes varannan hane och varannan hona. Stackars tiken brukade vi tänka ibland när valparna fått sina mjölktänder och låg och sög girigt, tuggade på tikens bröstvårtor och tryck-klöste med sina tassar på tikens juver, tassar försedda med nålvassa långa naglar. Inte ett ljud av beklagande från tiken kunde någonsin höras.
Vid ca ett halvt år och sedan kullen reducerats till halva sin ursprungliga storlek, kunde man tydligare märka hur varje valps personlighet började växa fram.
Vi brukar säga att vi fått flera av figurerna i Milne’s ”Winnie the Pooh” dvs nalle Puh och hans vänner Nasse, Ior, och Tiger.
Viktor är som Nalle Puh, lite korttänkt men allmänt optimistisk,
Vilmer är som Tiger (spjonk, spjonk spjonk) totalt otänkt och kan hoppa en meter rätt upp i luften, orädd och nyfiken.
Virre är Ior personifierad med stort mått av eftertänksamhet och en viss pessimism (nä jag ids nog inte komma just nu) kan synas idet mesta han ska företa sig.
Vilja är, precis som lille Nasse, lite rädd för alla läskiga figurer som man kan råka se som spegelbild i fönster på kvällen, liksom lastbilar och traktorer.
Maja, mamma grånos, sitter omgiven av tre av fyra av sina barn.
Så till alla som bara ser ”en hund” i en hund, vill jag säga att det är lika rätt som att säga en människa när man ser en sådan, men det säger i båda fallen inget om individen. Ska man kunna säga nåt i den stilen, så måste man lära känna både hund och människa.