På väg till barn och barnbarn för att fira en jul med dessa färdades jag med flyg, vår eget svenska SAS. Första delen mellan Luleå och Arlanda gick som en dans och efter en knapp timmes väntan steg vi på det avslutande flyget till Landvetter.
Flygplanet brummade sin entoniga sång och så knastrade det till i högtalarna och kaptenen meddelade att nu var vi på väg mot landningen. Sista minutrarna när vi sjönk ner mot flygplatsen kändes plötsligt allt helt fel, planet ryckte från sida till sida och for slänggunga i en uppenbarligen turbulent atmosfär. Så plötsligt såg man landningsljusen och väntade på dunsen från landningen, men istället drog plötsligt kapetenen på för fulla muggar och planet steg i en brant vinkel, som vid start. Efter att vi nått något tusental meter upp i luften igen fick vi information om att sidvindarna i kombination med snövädret bedömdes innebära för stora risker. Vi sätter ”säkerheten först” sa han i högtalarna så vi cirklar en stund och inväntar att snöröjningen röjt landningsbanan och sedan gör vi ett nytt försök. Om det då inte går så får vi åka tillbaks till Arlanda.
Det kändes naturligtvis pyrt att tänka sig att sitta hela natten mot julafton på en buss eller ett tåg, men samtidigt fylldes jag av stor tillit för den man som inte tummade på säkerheten. Inför nästa försök var spänningen tät i kabinen, ingen sa något utan var och en satt nog och begrundade den situation vi befann oss i.
Nog gungade det och hoppade även andra försöket, men när hjulen tog mark och kaptenen reverserade motorerna och gav full motorbroms utbröt en spontan applåd i kabinen, alla var lättade.
När vi sedan gick ut stod han där, kaptenen, redo att möta var och en som lämnade planet. -Snygg nedtagning, sa jag och hans barska ansikte sprack upp i ett leende. Tack, sa han och jag hastade vidare mot mina kära.
Hur man hanterar händelser och incidenter hos vårt Nordiska flygbolag är en orsak till att jag, när det är möjligt, försöker flyga SAS, de är inte beredda att kompromissa med säkerheten. I stunder som den passerade inser man livets bräcklighet och dess värde, låt oss ta vara på det.
När jag idag, efter att ha blivit uppmärksammad av några personer om detta, gick in och kikade på VJS hemsida, läste jag till min bedrövelse att nu var åtminstone en namngiven person igång igen. Inte ens på julafton kan vissa personer lämna groll och upplevda motgångar bakom sig och njuta av julens tanke och julens matbord.
Jag skottar själv skit varje dag -efter mina fyrbenta vänner. Min uppmaning och mitt förslag till dig som känner ett så trängande behov att slänga skit ikring dig är – skaffa dig några livdjur så får du ditt skitkastarbehov väl tillgodosett.
GOD JUL
Önskar Braennaren