Igår hörde jag till min förvåning och förskräckelse att till och med Överbefälhavaren (ÖB), Sverker Göransson, uttalar att det svenska försvaret bara kan försvara en liten del av Sverige och högst en vecka mot en invaderande utländsk krigsmakt.
För ca 40.000.000.000 kronor (40 miljarder kr) så har man alltså inte större förmåga. Kanske eller troligen avsåg han då försvaret av försvarshögkvarteret i Stockholm!
Samtidigt sparkas svenska officerare för att de vägrar skriva på ett papper att de är beredda att strida i olika krigsmaktskonstellationer utomlands.
Tänk, här har jag i 60 år gått och trott att det svenska försvaret var till för att försvara Sveriges territorium.
Som försvar för sitt uttalande sa samme ÖB att ”vi gör bara som stora delar av resten av världen”. Troligen menade han då Malta eller någon stat i Karibien undantagandes Kuba.
Om man tittar sig omkring till öster så står Finland precis som Sverige alliansfritt och har en ungefär lika stor försvarsbudget som Sverige. De har ett värnpliktsförsvar och komplett stridsmakt som avser försvara hela fosterlandet för alltid och inte bara en del under en arbetsvecka (eller menade han kanske hela kalenderveckan – oklart?).
Runt Östersjön är Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland medlemmar i NATO (Nordatlantiska försvarsorganisationen).
Ryssland är inte med i NATO, men har alltjämt en mycket kompetent stridsmakt, åtminstone räcker den utan tvivel till för att sluka den munsbit som Sverige efter den veckas försvar utgör. Huvuddelen av Sverige kommer dessutom att ges upp utan strid vid en eventuell rysk invasion, så måste slutsatsen av vår ÖBs uttalande alltså tolkas.
Innan andra världskriget bröt ut åkte englands Chamberlain till Tyskland och uttalade vid hemkomsten att nu skulle ”peace in our time” råda. Det gällde ett antal månader, fram till dess att Polen invaderades av Tyskland i blixtkrigets inledning.
Vad är således meningen med avrustningen? Är det tänkt att vi genom att lägga ner vår faktiska försvarsförmåga ska tvingas ge upp vår neutralitet och alliansfrihet och sälla oss till NATO? Spåren med att sparka officerare som inte vill kriga utomlands indikerar starkt en vilja i sådan riktning. En sådan vilja står förmodligen i stark kontrast till allmän svensk uppfattning liksom samtliga hittillsvarande Riksdagsbeslut i modern tid. På 40-talet kallade man personer som gick andra makters ärenden för ”Quislingar”, efter den norske landsförrädaren Vidkun Quisling. Vad ska vi kalla dagens quislingar?