De senaste kvällarna-nätterna har vi varit utan vårt kommunala/samfällda vatten i kranarna. Försök att fylla vattenkannan resulterar bara i några droppar som sakta droppar ner i diskhon.

Detta gav upphov till följande reflexioner;

1. Med vilken rätt kan man stänga det kommunala vattnet på sådant sätt, utan att informera medborgarna på något bra sätt i förväg?

2. Tänk så beroende av gemensamma/kommunala funktioner vi blivit. Bekvämligheten att kunna få obegränsat med vatten av god livsmedelskvalitet, har lett till att våra egna brunnar (som i ärlighetens namn många gånger har/hade en lägre kvalitet på vattnet) har fått förfalla eller stenfyllts.

Så nu står vi bokstavligt talat där med otvättad hals, och bildligt med skägget i brevlådan, vi upptäcker hur sårbara vi är för bara mindre störningar i infrastrukturen.

Någonstans har jag en känsla av att problem av nu sagda slag förefaller samla sig på den mest ogynsamma årstiden. El-avbrott sker nästan aldrig på sommaren (utom vid blixtnedslag) utan ansamlar sig till när det är vinter och som nu  -20 C. Kanske följer det den s.k. Murphy’s lag som säger att om någonting kan gå snett så kommer det att gå så, med tillägget att det dessutom sker vid den minst lämpliga tidpunkten.

Nog med gnäll nu.

Dagarna blir snabbt längre/ljusare och snart är det helt ljust när man åker till arbetet på morgnarna och alltjämt ljust när man åker hem. Kung Bores grepp om oss börjar långsamt släppa och vårt behov av vårlöften visar sig i form av nya växtartiklar i den kolorerade pressen. Fast, de brukar ju ta ut julen några månader i förskott också. Så den som lever får se och tills dess får vi hoppas på den ljusnande framtiden och kommande vegetationsperioden. Slutar dagens epos med en vårvinterbild.