Få saker visar på de kulturella skillnaderna mellan män och kvinnor så mycket som entrén på en hockeyarena, respektive en teaters foajé.

På hockeyarenan utgörs mer än 3/4 av män i alla åldrar där en del har en halsduk i hemmalagets färger, man äter korv, dricker kaffe med bulla och i VIP-logerna kan såväl alkohol som lagad mat serveras. Tonen är rå och, vanligtvis, hjärtlig. Utfallet av matchen avgör åskådarnas rescensioner. Under matchens gång är det bara i pauserna som en lägre ljudnivå kan upplevas, medan under matchens gång alla, såväl med som utan halsduk, högljutt luftar sin syn på spelet, domaren och utfallet av anfall eller försvar. Vid vinst spelade det egna laget bra och alla går hem med ett leende på läpparna, man snackar om snygga passningar som gjorts, bra räddningar och alla matchdetaljer vänds ut och in.

I teaterfoajén, utgörs populationen av 3/4 kvinnor företrädesvis i en ålder av 40+ och där mansdelen förefaller vara utkommenderade av sina fruar/fästmör, av kroppsspråket att döma. I den anslutande restaurangen har många ätit sin middag innan föreställningen och kanske har ett och annat glas rött eller vitt vin slunkit ner. När man hittat sin plats och showen tar sin början, är det alldeles tyst bland publiken. Möjligen kan man en bit in i föreställningen höra en och annan snarkning från medföljande män som i likhet med tillvaron framför TVn, ser skådespelet som ett bra sömnmedel. Någon gång kan en mobiltelefon som glömts på störa publik och skådespelare helt kort, medan ägaren med olycklig min snabbt tystar mobilsignalen. Det skulle inte falla någon vettig person in att ställa sig upp och skrika ”fy fan vad bra, där fick den jäveln” när pjäsens huvudperson tar itu med sin opponent som i lönndom försökt utmanövrera huvudpersonen och få överta hans flickvän. Gjorde man så skulle man ganska snart få se teatern från utsidan och efter att man återfått sina persedlar så skulle vinternattens avkylande atmosfär möta ens upphetsade sinne.

På hockeyarenan tittar man undrande på de som sitter snällt i bänkarna och väntar till paussignalen med att uttrycka sin beundran för spelets alla finesser. Någon hade säkert tittat närmare på personen ifråga för att kolla så att denne inte drabbats av stroke eller förlamning.

Nå, vilket sätt att vara är då bäst?

Själv tycker jag båda, men jag vet människor som aldrig skulle drömma om att gå på en hockeymatch liksom andra som inte vill bli sedda i en teaterfoajé.