Ibland när man sitter på en restaurang, förresten snart sagt alltid, så ringer det i fickan på någon matgäst och fram kommer mobilen. Under de närmasate 5 minuterna avslöjar den som svarade i mobilen snart sagt alla hemligheter för oss alla i restaurangen, oavsett vi vill det eller inte. Man får höra vem som legat med vem och hur mycket man drack och vad den och den sa om det eller det. Själv blir jag förbannad, ilsken över att inte kunna värja mig för denna informationsterror.

Ett annat tillfälle, ett gäng med ungdomar (20-30 årsåldern) sitter och umgås, dvs de sitter där och stirrar stint ner i handflatan där deras mobil eller ”padda” (iPad) vilar och alla sitter försjunkna i sin lilla värld. Om de är högerhänta far höger tumme som en dirigentpinne över tangentbordet – de sitter och ”messar” ofta(st) till varandra. Så istället för att ha det mysigt, under värdiga former klämma en bärs och stillsamt prata med varandra om livets mysterier, så sitter de där och skickar kryptiska meddelanden till varandra och andra frånvarande vänner.

Man undrar hur det kan komma att se ut på BB den dag de ska bli föräldrar. Han skickar ett meddelande: ”Oj vad jag är lycklig över vår son”. Hon: ”Ja och vad duktig du var i slutskedet, du till och med lade ifrån dig mobilen eller tappade du den när du svimmade?”.

Chefen skickar SMS till de anställda, ett grupp-mess för att spara pengar. -Ni är alla uppsagda med omedelbar verkan. Tjugo SMS ramlar in i chefens mobil, alla med samma fråga: -Får vi behålla abonnemanget under uppsägningstiden.

Istället för att läsa om en person som nyss dött görs en minnesruna på Facebook med speciellt meddelande till alla de som visat tummen upp för honom.

Själv känner jag mest för att göra följande slutkommentar till allt detta:      ooIo_>