Tänk att man aldrig lär sig att januari/februari är kallmånaderna här uppe. kanske är det den ökande dagslängden, kanske den heta längtan som lurar en, man tror att nu ska det bli sköna dagar. Och, så slår kylan till. De senaste dagarna har termometern visat, i och för sig måttliga, -15 C till -20 C och man hurves. Glömda är alla de dagar med regn o nollgradigt, då man, nästan med längtan, pratade om att ”snart kommer snön och kylan”. Nu har snö, ca 70 cm lössnö kommit, så lyckan borde kanske vara fullständig.

Mina hästar som går ute året om verkar inte besväras av den nuvarande temperaturen, men det gör de inte heller av -35 C. Senast det var så kallt gick jag med viss bävan ut till dem, jag förväntade mig att de skulle stå hoptryckta tätt intill varandra inne i stallet, dit de har tillträde genom att puffa undan ett förhänge av filtar. Döm om min förvåning när stallet var tomt. Med viss oro i sinnet tände jag pannlampan och började söka efter ett hål i stängslet där de troddes ha gått ut genom. Så såg jag i ögonvrån hur något rörde sig nere i hagen. Jodå, mycket riktigt det var alla tre som höll på och busade och låtsasbråkade med varandra. När jag kom ner till dem så avbröt de glammet, kanske i tanken att husse kom med något gott, äpplen eller morötter. Nyfiket kom de fram och nosade på mig totalt oberörda av kylan. Visst den tjocka pälsen på var och en av dem var bemängd med istappar och rimfrost men det besvärade dem inte det minsta. Ack, tänk om man vore så beskaffad att man kunde köra med samma kostym i ett så stort temperaturintervall.

Undrar om de är släkt med min tonåring, han besväras inte heller av kylan utan kan gå ut i kylan iklädd bara t-shirt –  huvvaligen.