För några dagar, sedan vid ett  allmänt möte i byn fick jag anledning att reflektera över hälsningens betydelse.

Historiskt användes handslaget för att visa den andra parten att man inte nalkades med vapen i hand. Numera används ”tjena”, ”hej”, ”goddag” o liknande verbala uttryck på motsvarande sätt, ibland bara i form av en icke verbal handviftning eller vänlig nick mot mötande part.

Alltnog där satt vi och väntade på att mötet skulle ta sin början samtidigt som en del eftersläntrare anlände. Snart sagt alla hälsade på varandra med olika grad av familiaritet, man satte sig tillsammans i grupper för att markera tillhörighet eller bara för att det satt en kompis där.

Själv sa jag neutralt vänligt ”hej” till alla som kom och passerade mig, bland annat till två personer, far och son, som anlände vid olika tillfällen. Mitt ”hej” bemöttes med tystnad, de vågade inte ens (ville inte?) möta min blick utan gick som stenansikten förbi och satte sig tillsammans med sina kompisar.

Jag noterade lite förvånat hur kränkt jag kände mig, hur irriterad jag blev, över att de inte klarade av det mest elementära i ett samhälle nämligen att bejaka att man sett och ser andra personer som lever och bor i samma by. Tänkte på min gamla, numera avlidna mammas filosofi vid sådana situationer. ”Bry dig inte om att bete dig på samma sätt för då sänker du dig bara till samma låga nivå” brukade hon säga när någon betedde sig så urbota idiotiskt och med avsaknad av vanlig hyfs.

Att det inte var bara ett tillfälligt beteende, åtminstone från pappan, har jag fått ett antal bevis på då mina hej eller nickar vid passeringar, vid varje tillfälle bemötts med ett icke seende stenansikte eller med ett envist tittande ner i den sandlåda denne person vanligtvis befinner sig i, som om han trodde att om han inte såg mig så skulle jag inte finnas . Därmed manifesterar han ett i djupaste mening barnsligt beteende som, just det, barn brukar ta till för att visa sitt missnöje gentemot andra. ”Jag ser dig inte så finns du inte” är andemeningen.

Till de glädjande inslagen i dagens ämne för min filosofiska utläggning i hälsningens betydelse fick jag vid ett annat möte i en festlig byasammankomst, från två personer från ett ”annat familjeträd” och tillhörande ”det andra laget”. De hejade och vi hade ett långt och i bästa mening givande samtal om olika saker som kan skilja och förena oss människor som ändå bor i samma by.  Jag lämnade detta möte med en glädje och känsla av att det trots allt finns hopp och tankar om en positiv utveckling av den gemensamma byn trots att man i olika sakfrågor kan tycka olika.

Och du NN, även om du tittar ner i din sandlåda när jag passerar dig eller i andra sammanhang stöter ihop med dig, så tänker jag fortsätta säga ”hej” eller handvifta, för jag tänker vara större än det där småbarnssura beteendet att titta ner i backen när vi möts. Därmed faller ansvaret för ett möte oss emellan på dig och inte mig.

-HEJ!