Såhär med en veckas erfarenhet av älgjakten 2013, begränsar sig mina egna hittills samlade älg-erfarenheter av att jag en morgon, på väg till mitt pass, såg en ”dundertjur”. Skovlarna var imponerande, haklappen stor och helheten imponerande. tilläggas kan att han sannolikt alltjämt spatserar omkring i Vitå-skogarna.

Annars känns utdelningen hittills, åtmistone utifrån jaktresultatet för oss passjägare, bättre än föregående år. Två av de äldre herrarna (tji fick ni som tjatat om gamla gubbar och älgjakt) har skjutit var sin ”mångtaggare” och hundförarna har en kalv på sina samveten. Inte dåligt men inte heller bra resultat, får väl bli sammanfattningen.

Såg förresten en tretåig hackspett med sin mestadels svarta och vita karakteristik, liksom en envis Korp som slog sig ner ovanför mitt huvud och skrek sitt ”krp, krp” och varierade med ett kraxigt strupljud. Kanske ville han varna älgarna för mig eller så satt han liksom i serien Hälge och dreglade i förhoppning om att jag skulle få skjuta en älg. Alltnog jag fick inte chans på någon Hälge, så jag hängav mig åt några mackor efter 4-5 timmar av ”intighet” och en slurk kaffe därtill. Korpen ledsnade och flög sin väg och så förlöpte den dagen.

Har ni tänkt på att när man, som vid exempelvis älgjakt, mer eller mindre tvingas till passsivitet så börjar efter en stund tankarna löpa sin egen väg och man börjar betrakta sin näromgivning mer intresserat. För, man kan ju inte bara sitta och blåstirra utefter skjutstråken vid passet. Upptäckte en rotvälta som blivit delvis mossbelupen och som mitt i sin nerbrytning var vacker att se. På rötterna hade större och mindre stenar av olika kulörer fastnat och följt med, när stormen ändat trädets liv.

Några olika sorters tickor hade också funnit sin permanenta bostad på en död, men alltjämt upprätt stående björk

Tickor på björk

Jag är för dålig mykolog för att kunna säga vad för sort/sorts tickor det är, men vackert är det mitt i all sin stelhet.

Slut på älgrapporten för denna gång.