I Sverige har vi en sedvanerätt som sedan många generationer tillbaks ger alla rätt att färdas på andras marker, att där plocka bär och svamp för sitt eget husbehov. På senare tid har röster höjts för att inskränka eller avskaffa denna sedvanerätt eftersom den på sina håll och vid olika tider på året skändligen missbrukas.  Svenska och utländska företag importerar arbetskraft från länder bl.a i Asien, typiska låglöneländer, ser till att de kommer hit och ”sliter häcken av sig” för att bärga de svenska skogarnas bär, som växer på enskilda markägares och skogsbolags marker. De utländska arbetarna plockar inte för sitt eget husbehov utan utnyttjas ofta(st) av giriga och skurkaktiga bärköpare. Trots att de bärgar hundratals eller rentav tusentals ton av Blåbär, Hjortron och Lingon, blir deras andel endast en mycket liten del, ibland så liten att det inte räcker till hemresan. Markägaren, på vars marker de bärgar alla dessa bär, får inget utom möjligtvis en kraftig nerskräpning av sina marker eftersom synen på ”att hålla rent kring sig” inte finns på dagordningen i de länder de kommer ifrån. I spåren på dessa hårt arbetande, ärliga, mestadels bönder, följer en svans av folk som ser sommaren och hösten som en bra ”tjuvsäsong” där man kan rensa olika stugor på deras innehåll. Vissa tjuvligor har de baltiska länderna som sin hemvist, vilket brukar framgå när Polisen ibland lyckas fånga tjuvarna. I tidningen står då att de ”efter avtjänat straff ska utvisas ur Sverige för si och så lång tid”.

Vad är det då som möjliggör allt detta? Ja det sista är väl vårt dåliga säkerhetsmedvetande och dito -tänkande. Men nyttjandet eller snarare missbrukandet av den svenska allemansrätten är grundbulten i det hela.

Människor som i alla tider har plockat sitt behov av bär och svamp i de närliggande skogarna och på myrarna finner att ”deras bärställen” i princip dammsugits på bär. För, de som har bärplockandet som arbete har inget intresse av att gå några längre sträckor, utan vill naturligt nog använda dagen för att plocka. Den, oftast åldrande, befolkning som finns på den svenska landsbygden orkar inte gå så långt utan vill fortsätta plocka på sina vanliga ställen. När så friska starka plockare från bl.a Thailand rensat omgivningarna så blir de naturligt nog förbannade. Enskilda skogsvägar används, precis samma vägar som lokalbefolkningen använder.

Dessutom krockar de utländska plockarnas mycket begränsade kunskaper och intresse med den för lokalbefolkningen årligt återkommande fritidsaktiviteten nr 1  så här års – älgjakten.

Till yttermera visso så verkar det i år som om flertalet utländska plockare åker kring i finskregistrerade bilar, plockar sina bär här och säljer dessa sedan i Finland. På så sätt undgår man den framväxande svenska regleringen av arbetsförhållanden på detta område.

Sammantaget kan man fråga sig vem som egentligen gynnas av allt detta.

Knappast det lokala näringslivet, eftersom bärplockarna saknar medel för att kunna köpa i affärerna. De enda ”näringsidkare” som gynnas är bäruppköparna som sedan säljer vidare sina bär.  Inte markägarna vars marker skövlas på bär. Inte älgjägarna som får sina jaktplaner störda/förstörda. Inte lokalbefolkningen som får se ”sina bärställen” rensade samt dessutom riskerar att få inbrott i sina hus och stugor av den kriminella svansen som följer i spåren av all rörelse i omgivningarna. Inte den svenska staten som sådan eftersom man snart sagt regelmässigt får gå in och ta ”svarte petter” och på vår gemensamma kostnad anordna hemresan när fifflande bärköpare snuvat bärplockarna på deras hoptjänade pengar.

Åter till ”Allemansrätten”. Min bestämda åsikt och övertygelse är att om vi inte agerar för att försvara denna på så sätt att vi rensar bort ogräset ur denna rabatt, kommer att få se alltmer högljudda (och berättigade) krav på att avskaffa denna sedvanerätt.

Vi måste skapa en sådan situation där det inte är lagligt möjligt att systematiskt driva olika sorters företag och företagsliknande aktiviteter och därmed utan avtal eller ersättning till markägarna, bruka deras mark på nuvarande sätt.  Om vi inte åstadkommer det snarast så kommer vi inom en inte alltför avlägsen tid även här i vårt Norrbotten få se skyltar som informerar om att vägen är enskild och det råder tillträdesförbud. Skyltar som i USA och på andra håll i världen begränsar allas rättigheter och behov att vistas i den ”fria naturen”.