På ett litet jaktsällskaps hemsida ”rasar”, för att uttrycka sig journalistiskt, åter igen sympatisörer och medlemmar mot den stora jaktvårdsföreningen i vår lilla by. Snart sagt bakom varje buske anar de en fiende eller motståndare. Någonstans kan jag känna en sorgsenhet över att människor förminskar sig själva så till den milda grad att de inte förmår sätta ut sitt riktiga namn för de åsikter och påståenden de torgför, men inte står för.

På samma sätt som ett klassiskt verk är uppbyggt med en ouvertyr följt av flera satser, så börjar varje smutskastning på det lilla lagets hemsida med en ouvertyr (inledning) ägnat att legitimera den fortsatta sagoberättelsen. Sedan i 1:a akten kommer kören in och sjunger falskt. Dirigenten, en liten glasögonprydd jeppe, liksom producenten kan bara anas bakom kulisserna. Sedan stämmer alla musikanterna in på Dirigentens order – och spelar likaledes falskt.

Ni vet hur det är när den lille pojken eller lilla flickan ska lära sig spela på exempelvis fiol, det låter gnisslande illa – öronens lidande. Som någorlunda tonsäker och musikälskande skulle man nog protestera om ett antal ”vuxna” musikanter ställer sig upp och spelar falskt som bara fan på en scen för att alla ska få se och höra. Bara en mamma eller likasinnad kan njuta av sådant hantverk. Om de bara kunde öva sig i samkväm och låta alla andra slippa höra på deras trestämmiga falsksång.

Tacka vet jag Näktergalens sång eller älgtjurens lockrop – inget falskt där inte.