I min ungdom spelade jag hockey och en av mina medspelare hette Salming. I staden fanns två (eller egentligen 4) hockeyföreningar. De två tongivande var Kiruna AIF och IFK Kiruna och småsyskonen var Kiruna Boll Klubb (KBK) samt Tuolluvaara IF.

A:et i AIF stod för Arbetarnas och K:et i IFK sades lite skämtsamt stå för Köpmännen. Min uppväxt var stadsdelen ”Bolaget” och följaktligen var valet av AIF ganska självklar.

Båda lagen, AIF och IFK, krigade i toppen av dåvarande näst högsta divisionen, dvs Division 1 Norra, som fanns under Allsvenskan. Vi var tusentals pojkar som levde med och för hockey i alla former, vi delade upp på gatan i gatlyktans sken och spelade landhockey eller på is på en lokal isrink som fanns på Kiruna Praktiska Ungdomsskolas, KPUs,  område. Några gånger per vecka släpade man hockeygrejorna på spark upp till Matojärvis islada och fick låna riktig utrustning och skydd av föreningen. Ur dessa knattar och lite större grabbar vaskade sedan föreningarna fram ett antal som blev stora idoler för alla hockeyintresserade i hela Sverige.  Börje Salming var ett föredöme för en som kämpar med hela hjärtat och kroppen, en som använder sin kämpaglöd för att göra mål eller hindra motståndaren göra mål, dock utan att skada sina motståndare. Brynäs levde ett antal år på begåvningar från Kiruna. Då hade ännu inte flykten till USA och Kanada börjat.

Börje Salming, Stig Salming, Tord Lundström, Klimpen Häggroth och många fler som lyste klart i såväl allsvenskan som i landslaget hade sina moderklubbar i Kiruna. Konkurrensen både härdade och lyfte.

Så fanns det, redan då, den s.k. svansen. De som inte själva spelade eller blivit fostrade i hockeyandan utan gärna stod och skrek okvädingsord på det andra lagets spelare, på domaren och på alla som inte tyckte som dom. Vi som spelade i alla åldrar tyckte om kampen, men oskrivna etiska regler fanns; man vispade inte med klubban upp mot ansiktet eller tog sats och tacklade motståndaren bakifrån. Avsikten var att vinna, inte att skada och att vinna med  justa medel. Gud nåde den som inte följde reglerna han åkte fort ut från gemenskapen.

Jag brukar tänka på det när jag hör talas om och läser om den ”kamp” som pågår mellan två lag i min nuvarande hembygd, där kampen exempelvis borde stå om vem som kan fälla sina älgar med minsta antal skott och på ett sådant sätt att djuren inte lider. Där samvaron ska vara socialt berikande för deltagarna med mera med mera. Istället verkar kampen stå om annat, gamla oförätter eller i vart fall sådant som upplevts som sådana blir vägledande. En del spelare kan inte ta en utvisning för brott mot regler/överenskommelser, en del spelare struntar i offside linjen medan åter andra protesterar högljutt mot domslut som går dem emot. Och, hela tiden finns idrottens svans där beredda att högljutt backa upp vilka tokigheter och regelvidrigheter som helst. Precis som i sydländsk fotboll kastar man sig och filmar när man förlorar initiativet, allt i hopp om att alla ska se att det andra lagets spelare är de som står för ojustheterna, man vädjar högljutt till domaren/världen om förståelse.

Ack ja, de flesta kamper som pågår utanför idrottsarenan saknar domare liksom discplinnämnd och inte följer man oskrivna regler heller – för det händer inget för de som skiter i dessa.

Så ibland känns det som så att: Det var bättre förr – ju förr desto bättre.