Under två magiska dagar har man fått tillfredsställa sina behov av ohämmad glädje och delaktighet. Källan till glädjestunderna stavas Charlott Kalla och hennes lagkamrater i det kvinnliga stafettlaget, liksom Markus Hellner och hans lagkamrater. Båda två betraktar vi som genuina norrbottningar, Kalla född och uppvuxen här medan Hellner flyttade in från Västergötland och blivit kvar.

Herr ”stortrut”, dvs Norges Petter Northug och hans lag hade inte en chans mot de svenska kämparna, som vann snart sagt varenda sträcka. I sann nordisk anda skyllde norrmän och norskor på skidorna och de som vallat dem, inte en stavelse om att de själva hade något ansvar för den dåliga prestation de levererat. Northug slängde ur sig en sedvanlig ganska rolig undanflykt där han påstod att med de skidor svenskarna hade så hade till och med Zlatan lyckats köra ifrån dem. Ganska roligt, samtidigt som det speglar hur en nation av självgoda medgångsspelare inte klarar av att ta en motgång. Var och en som tittade på TV kunde inte undgå att se att norrmännen och norskorna hade lika bra eller dåligt glid som alla andra, men det var som om de just nu saknar den extraväxel som behövs för att vara med och nå vinnarcirkeln. Precis samma sak har svenska skidåkare genom årens lopp upplevt men istället för att skylla på alla andra så har de oftast konstaterat att ”jag hade inget flyt idag” eller ”jag är nog lite ur form just nu”.

För att återvända till våra två guld och Norge som blev utan så är det gamla talesättet sant för många att ”egen lycka är nog bra men tacka vet jag andras  olycka”. Själv tycker jag det är synd att norrmännen och norskorna har dålig form för jag skulle gärna vilja se när våra svenska hjältar spöade skiten ur dem vilket de med dagens form hade gjort. Men tills dess får jag nöja mig med att glädjas åt de fenomenala insatser som vår skidtrupp presterade.