Åkte i april 2014 förbi den sedan många år nerlagda byaskolan i Västanäs längs E10, nordväst om Morjärv i Norrbotten.
Någon har med sprayfärg skrivit ”Riv mej” på väggen som vetter mot vägen.
Det är alltid något sorgligt över en tom byggnad, men när det som här handlar om en skola som för vart år står och förfaller allt mer, så känns det etter värre. Barnen som är våra framtidshopp finns inte längre i denna by. Det tomma huset symboliserar familjernas beslut att lämna den bygd som saknar alla vitala gemensamma funktioner, kort sagt saknar livskraft. Som ett moment 22, så gäller att för varje barnfamilj som försvinner, så minskar bygdens överlevnadsförmåga. Det nerrustas över hela linjen och tillgången på kompetenta lärare minskar hela tiden. Kommunerna som betalar lärarnas löner, saknar tillräcklig finansiell styrka för att kunna hålla lärarlönen på en rimlig nivå. I Riksdagen käbblar politikerna med varandra om vem som bär ansvaret för detta och alla försöker placera skulden till det hela, ”Svarte Petter”, hos motståndarna.
I den s.k. PISA-mätningen låter länderna i EU sina elever genomgå ett kunskapstest. Sverige har fallit från en hög nivå till att vara någonstans på den nedre halvan. Beror det då enbart på den svenska skolan och dito lärarbrist? Många försöker isolationistiskt se saken just så. Men ett alternativt synsätt på problematiken kan ta sin utgångspunkt i den realpolitik som förs i Sverige.
De senaste ca tjugo åren har Sverige tagit emot ca 1 miljon flyktingar/migranter/invandrare/lycksökare. Många av dessa kommer från länder med utbredd analfabetism och en för oss svenskar förlegad människosyn, bl.a. synen på kvinnans roll och ställning i familj och samhälle. De har naturligtvis en stor uppförsbacke när de dels ska ta till sig svenska normer och lagars tillämpning och lära sig svenska, samtidigt som de ska tillägna sig det skrivna språket och kunskapsämnena för att kunna fungera på arbetsmarknaden.
För de stora arbetskraftsinvandringar som skedde på 1970-talet av bl.a Jugoslaver så hade det svenska samhället en god beredskap och vilja att inkorporera alla i det svenska samhället. Dessutom var det frågan om välutbildade och teknisk kunniga människor som snart sagt omedelbart fick jobb och kunde smälta in i samhället. Så är inte fallet idag när många tiotusentals människor söker sig till EU och Sverige i hopp om en bättre framtid för sig och sina barn.
Den låga kunskapsnivå som råder i Sverige, inom viktiga kunskapsområden som svenska och matematik, har således flera förklaringar.
När det gäller lärarsituationen, så är det i det svenska samhället politiskt korrekt att prata om och söka lösningar för denna, Så är inte fallet när det gäller att diskutera invandringsproblematiken. Alla försök till diskussion eller bara att peka på att det föreligger ett problem tenderar att placera vederbörande i facket ”främlingsfientlig” eller ännu värre ”Sverigedemokrat”. Det gamla uttrycket att ”skjut inte budbäraren” känns mycket nära och aktuellt, för det är precis vad som görs för de som vågar öppna munnen i denssa frågor. Vem vill bli kallad för främlingsfientlig? De flesta vill det inte, så därför ventileras ändå dessa vitala frågor i mer avsklida sammanhang, privata fora. Att debatten inte blir offentlig tror jag spär på ”vi och dom” syndromet snarare än att verka sammanlänkande på hela samhällskroppen.
Så vad görs av det ”officiella maktmaskineriet”?
För mig som menige man så känns det som om alltför lite, alltför sent och alltför ostrukturerat, skulle kunna vara passande uttryck för att beskriva det hela. Tiden går för de som sitter på flyktingförläggningar och väntar på besked om de får stanna. För de som får det väntar för det stora flertalet, som rimligtvis kommit hit till Sverige för att bli en del av vårt svenska samhälle och kultur, att de lämnas med ett bidragsberoende, att flertalet hänvisas till att titta på det forna hemlandets TV-sändningar, för att fördriva alla syssolösa dagar. Hur bra går integrationen för dem?
Kanske måste vi nå dithän, inse att, vi måste lägga ett moratorium på invandringen till Sverige medan vi påbörjar lösandet av den befintliga kaosartade situationen. Kanske bör vi också hänvisa de som kommer hit att vända sig till de andra EU-länderna, dessa länder som i dagsläget tar emot mycket sparsamt med flyktingar/invandrare/migranter/lycksökare. Sverige och Tyskland står ut på ett positivt sätt i denna statistik.
Ska vi höja nivån på kunskaper i skolan så räcker det inte med att höja lärarnas löner, vi måste också ta krafttag för att de facto inkorporera alla invandrare som redan befinner sig i det svenska samhället.
Sedan får vi inte vara rädda för att ställa samma krav på de som kommer hit, som de som fötts här, liksom att vi ger alla samma rätt till det svenska samhällets frihet och rättigheter oavsett om det rör sig om män eller kvinnor, pojkar eller flickor. Om vi nu hävdar, vilket vi gör, allas lika rätt – så måste vi också vara beredda att försvara denna rätt och kultur oavsett vem som ifrågasätter eller motarbetar detta.
PS: När jag skrev utkastet till detta inlägg, för 7 månader sedan, så fanns alltjämt den gamla ruinen efter Västanäs skola kvar. Det tog mer än 20 år av tomhet innan den föll för gott. Idag har den rivits och alla spår efter en skola i denna by är borta. Ett första steg har tagits, men ännu återstår mycket. Nu finns så att säga utrymmet för att börja om från början, bygga upp, skapa nytt och bättre. Låt oss hoppas att det inte tar lika länge innan något görs som på ett avgörande sätt förändrar den svenska skolans läge till det bättre.
En innerlig önskan från min sida är att vi tillsammans, alla i Sverige, återskapar förutsättningar för folk att flytta in i alla dessa avfolkade byar igen. Kanske kan det vara ett alternativ till nuvarande ghetto-placering och vidhängande utanförskap, visavis det svenska samhället, att låta folk vistas och barn växa upp i en bygd med en natur där människorna, trots glest boende, har närmare till varandra.