Visst kan man föreställa sig att ”det gör det ont när knoppar brister”, när man i objektivet fångar in de späda knoppar som försynt kikar fram. Tiden är mitten av maj och luften är full av pollen och fågelsång från alla flyttfåglar som luftar sina förhoppningar  och förväntningar.

Ännu har inte myggplågan fått en på andra tankar.

Nu kommer snart explosionen av grönt. Redan har vi sett de jagande ugglorna lågflyga över de bruna ängarna spanande efter sorkar som finns där i ovanligt stor mängd. I år behöver inte jägarna anstränga sig över hövan, för hela ängar är perforerade av sorkarnas gångar och överallt springs det på snabba fötter för att undvika att bli mat för de jagande.

Som jägare tänker man med viss tillfredsställelse på att myriaderna av sorkar innebär ett lägre jakttryck på skogsfåglar och harungar.

Senvåren är en härlig tid.

Men, säger då vän av ordning, det finns inga spindlar och andra kryp under den kalla tiden.

Sant, men spindlar är inte bara otäcka, de är vackra också. Se bara på korsspindeln som jag fångat med makrofotografi

Stolt bär den sitt kors på ryggen!

Alla spindlar är förvisso inte så vackra, men deras skapelser kan ibland vara det. Dessa jägare som ”fiskar” med vida nät i trädgården. Oftast ser man dem inte utan går rätt in i spindelfällan och svär kanske  när de fastnar i ansiktet på en. Den typen av spindlar lär för övrigt, precis som mänskliga fiskare gör, ta ihop sitt nät och lägga ut det på annan plats.

 

Fångstnätet förefaller hänga där, nästan viktlöst,  där det, tack vare morgonens dagg, blivit synlig för oss alla  – med ögon känsliga för grönt.

Slutar min senvårsbetraktelse med att citera den stora svenska diktaren, Karin Boye’s, tankar inför den tid som nu är:

 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

(Karin Boye)