På ett litet obskyrt sällskaps egen nätsida som på öppenhet sägs tro
och för demokrati sägs strida

Så finner man några anonyma som uppenbarligen inte
dessa ädla ord förstått – de verkar lida
av ensamhet o bitterhet o vardagens tristess
Jag ids inte kommentera deras svammel – blir mest bara less.

 

Kanske tror de att genom att peka finger på någon annan så ska tillvaron bli lite mindre grå, de själva lite mer färgglada och fyllda av esprit? Oj så fel de har. Vad de inte inser är att varje gång när de pekar med fingret på någon annan, så pekar tre fingrar tillbaks på dem själva.

Jag tänker med sorg på alla de anonyma, som ägnar sig åt att kommentera och svärta ner andra, i skydd av sin anonymitet, speciellt  när de pekar finger åt sådana människor som försöker göra något för oss alla som bor här i byn. Jag tycker uppriktigt synd om dessa anonyma. Tänk att ha ett så torftigt liv att det enda glädjeämnet blir att skriva skit om andra, sådana som försöker göra något för många. Kanske provoceras de särskilt mycket av de som jobbar för något positivt och gemensamt, eftersom dessa så tydligt demonstrerar för kverulanterna deras oförmåga till allt annat än att kverulera.

Om de skulle ägna lika mycket tid att göra saker som kan förena folk istället för att i alla tonarter söka förklena andra,  så skulle vår by vara en mycket bättre by att bo i, något som dessa anonyma från tid till annan klagat över att så inte är fallet. 

Ack ja,

Missunsamhetens och hatets fula tryne syns åter sticka upp ur den lerpöl hos ett sällskap, där det dväljts sedan senaste utbrottet.

Suck!

 

Slutar med en liten illustration av ett mycket vackrare tryne än hatets fula.