Under den jaktkonflikt som blossade upp för några månader sedan drogs honnörsordet ”byagemenskap” upp och de som ville avsluta  Vitå Viltvårdsområde sades vilja skade ”byagemenskapen”.

För mig finns det många olika gemenskaper inom vår by och alla har det gemensamt att den utövas av personer som har likartade intressen eller andra likheter, exvis ålder (PRO) som ger dem en gemenskap. Någon överordnad ”byagemenskap” har jag aldrig sett, stött på eller ingått i. Ta ett exempel – midsommarfestligheterna vid stora bron i Vitå. Till den söker sig årligen ett 50-tal personer för att under gemytliga former snacka om lite av varje medan man dricker kaffe och äter en inköpt smörgås. Vitå by består av i storleksordningen 250-300 individer. Någon tillställning som samlar alla har jag hittills inte bevistat och kommer sannolikt inte heller få bevista.

Vad är då min tes? Jo, att gemenskap i olika former skapas och formas av människor med likartade intressen och läggning och kan inte formaliseras fram. Jag tror mer på respekt gentemot andra människor och deras intressen och livsstil. Respekt som avspeglar sig i att jag hejar på de människor jag stöter ihop med eller passerar på min motionsrunda eller i andra sammanhang. Finessen med respekt är att jag inte behöver dela deras syn eller tro eller vara med i samma förening, jag kan ändå respektera deras rätt att utöva sin tro, livsttil eller vad det nu vara må, så länge detta inte innebär att de inte inskränker min eller andra människors fulla rätt att inom ramen för vår lag och kulturella sedvänjor göra detsamma. Ett synsätt eller sammanslutning som drev tesen att man till exempel ville förneka mina döttrar rätten till ett fullödigt och fritt liv, för att de är av kvinnokön,  är en  sammanslutning som jag inte kunde respektera.