Vid fem på morgonen samlades vi vid föreningens slakthus, ca 25 personer. Just den här morgonen var det bara en kvinna och resten män i åldrar från låga 20-talet till låga 80-talet år.  Jaktledaren, en äldre gentleman som jagat snart sagt hela sitt liv fördelade passen och såg till att nya jägare fick slå följe med erfarna, sådana som kan markerna på sina fem fingrar.   Jag fick ett pass i korset mellan två linjer/rågångar inne i skogen.

Markdimman efter en natt med kallgrader, säsongens första frost, låg delvis kvar när jag nådde fram och satte mig tillrätta på den låga pall -”torn” som man ställt ut under tidiga sommaren.

Efter en halvtimme hördes ett försynt prasslande i skogen snett bakom mig, jag lyssnade med sträckta öron. Någon minut förlöpte medan ljudet sakta närmade sig den upphuggna rågången.

Så syntes plötsligt ett mäktigt hornbeprytt huvud delvis skymt av ett buskage och en några meter hög gran. Pulsen steg medan jag tyst osäkrade bössan genom att vrida över flaggsäkringen.

Jag försökte räkna taggarna på hornet medan jag väntade på att den skulle gå ut och bli synligare. Såg att det var fler än 8, troligen i trakten av 12 taggar.

Sedan var det som om han känt på sig att hans liv var i fara för i skydd av buskaget började han gå snett neråt från mig, utan att ge utrymme för ett rent skott. Jag kunde naturligtvis ha ”skickat på” honom ett skott snett bakifrån, men sådan skjutning ligger inte inom min etik – han fick gå och försvann strax därefter in i skogens dunkel.

Jaha, då hade man åtminstone fått se en rejäl tjur den här jakten tänkte jag, med en suck, och förberedde mig på en lång förmiddags och dags väntan på att Olle skulle ringa och meddela att dagens jakt var över och vi skulle återsamlas i slakthuset för avhudning och grovstyckning av dagens byte(n) under ledning av våra eminenta styckarmästare Jostein och vår egen ”Crocodile Dundee” Gunnar, som ofta utförde denna slaktakt med bar överkropp.

Så långt i mina funderingar varslade jag ett nytt prasslande snett bakom min rygg från samma riktning som den tidigare tjuren kommit. Åter lyfte jag bössan och osäkrade den så tyst det låter sig göras, väntade med spänd hörsel.

Det dröjde ytterligare någon minut men så fick jag se älgen, ståendes bakom samma buskage som den tidigare. Jag försökte tyst byta ställning flera gånger för att få ett rent skottläge, men den stod kvar. Jag försökte kika och könsbestämma den och det föreföll som om det kunde vara en stor ko. Blicken flög över de närmaste omgivningarna för att utröna om det i så fall skulle finnas en kalv som följe, men ingen kalv kunde varsnas. I gott och väl ett par minuter stod älgen kvar i skydd av buskaget. Just när jag började bli övertygad om att jag inte skulle kunna skjuta på den här heller tog den ett steg framåt och visade sin främre del från bogen till mitt på magen och då var mitt öga inne i aimpointen och satte rödpunkten precis bakom bogen, mitt på i höjd. Genom hjärnan for att avståndet var ca 80-90 meter så det var bara att sikta som på älgbanans figur.

Precis när jag kramade avtryckaren måste den ha varsnat något och gjorde en vridande rörelse för att vända.

Skottet tog och den markerade träff genom att ramla omkull, men var innan jag hunnit tänka vidare uppe på benen. En andra kula gick över såg jag innan han försvann i undervegetationen. Jag väntade någon minut, ringde jaktledaren och berättade om det som just hänt och att jag trodde att jag eventuellt bara skadskjutit älgen. Vad var det för kön frågade han och utifrån mitt första intryck så sa jag att det var en ko, även om jag inte var beredd att gå ed på det.
-Okay, gå fram till där älgen stod och se om du ser några tecken på skada i form av blodstänk eller att den rentav ligger i närheten, men trampa inte runt innan Håkan o Stefan kommer med hund.

Jag gjorde så men fann inget annat än en riktigt stor blodpöl ett femtiotal meter från påskjutningen och såg att blodspåret fortsatte bortåt.

Under den stund, en knapp timme, innan hundföraren var på plats och kunde börja spåra led jag alla helvetets kval och såg framför mig en skadad älg som tagit sig utom räckhåll och sedan dog en långsam kvalfylld död på grund av mitt skott. Beslöt för mig själv att om den inte skulle hittas och kunna avlivas så skulle mitt gevär hamna på hyllan för gott. Snabb relativt smärtfri död/jakt är något jag kan leva med utan dåligt samvete, men att vara orsak till ett så vackert och ståtligt djurs långvariga lidande, tänkte jag inte låta passera oförmärkt.

När hundförare och hjälpskytt kom så följde vi blodspåret en knapp kilometer. Vi ansåg att det inte var något bukskott vid handen utan enades om att det förmodligen rörde sig om ett skott i muskelvävnad långt fram, vilket stämde med att älgen just i skottögonblicket gjort en roterande rörelse mot mig.

Eftersom hunden som spårade inte var någon utpräglad spårhund beslöts att en speciell spårhund skulle inlånas.

I väntan på detta så gjorde jag en tur förbi hemma för att titta till min egen setter. Jag hade inte mer än kommit hem och gått in så ringde jaktledaren Olle. -Du ska bara veta att en annan jägare just sköt ”din” älg när han kom hoppande på tre ben. Mitt hjärta gjorde en extravolt vid detta besked. -Vad skönt, då slapp han lida längre, hörde jag mig säga. -Men, det var en tjur fortsatte Olle.

Jag funderade en stund över detta faktum och förstod sedan att den stora ”ko”, som jag trott mig se, medan den stod skymd bakom buskaget, var en tjur. När den sedan tog steget fram hade jag redan ögat i aimpointen och fokuserade mig på var skottet skulle träffa, så jag såg inte hornen. Efter skottet gick allt så väldigt fort att jag inte heller då fann anledning att betvivla min första bedömning.

Jag väntade vid slakthuset när vår man med fyrhjuling kom körande med älgen på släpet. Strax därpå kom skytten. Vi pratade om hur det gått till och han berättade att han fått info om att jag skjutit på denna älg. Så när den kom hoppande på tre ben på 40 meters avstånd från honom, satte han en kula genom ryggraden och tjuren tvärstöp. -Men, som han sa till mig, vi får väl tillsammans ta åt oss äran för denna 6-taggare.

En närmare inspektion visade att min kula hade gått tvärs genom och från insidan av höger framben, precis i kant med bröstkorgen, vilket stämde bra med min observation att den vred sig mot mig i skottögonblicket.

Ett lugn infann sig efter all anspänning och jag hjälpte Jostein att avhuda djuret och grovstycka den i lämpliga delar.

Tjuren vägde 210 kg och var enligt tandbestämning en treåring. Min första , eller kanske rättare ”min och årets första” älg. Det var ju inte jag som gav den fångstskottet, även om de erfarna jägarna sa att den hade nog dött av mitt skott någon av de närmsta dagarna, men jag var mycket tacksam att det hade gått så fort att fälla den för gott.

Trots att jag såg två älgar redan denna första dag så är mitt bestämda intryck att det finns mycket färre älgar i skogen i år än tidigare år oavsett vad en del påstår sig tro eller veta.