De nio höns vi har, eller snarare hade, släpps varje morgon ut ur sitt hönshus – en före detta hundkoja för två hundar. Vi har två tuppar, far och son, och precis som det brukar vara med söner och fäder så går de inte så bra tillsammans. Ifjol var det alltjämt pappan som regerade hönsflocken med mild och bestämd hand. När ungtuppen tog sig vissa friheter -eller försökte – gentemot hönorna var gamtuppen där och näpste honom.

I år har det skett ett regentskifte och det gick ganska brutalt till när ungtuppen plötsligt närapå mördade gammeltuppen innan vi hann komma mellan. Så nu får de turas om att vara ute med flocken ca en vecka var medan den andre då får sitta kvar inne i hönshusets inre avdelning. Det finns spjälor mellan avdelningarna som hönorna, alla utom en, kan passera genom. Så ingen av tupparna är vanligtvis ensam fast de är inspärrade. Olika hönor verkar föredra sonen respektive fadern.

Alltnog i mitten av innevarande vecka, när jag kom hem, så var det precis tomt på gården, inte en höna så långt ögat kunde se. Jag trodde de hade hamnat på villovägar och gick in och hämtade lite godsaker och gick ut igen och lockade på dem, men situationen var lika öde. Då började jag ana att något kunde ha hänt. Mina ögon började söka över gårdsplanen efter tecken. Plötsligt såg jag en hög av fjädrar i kanten mot vägen. När jag kom fram hittade jag vackerhönan, dvs det som var kvar av henne. Något rovdjur hade slagit henne och tanken gick naturligtvis till någon större rovfågel, eftersom en räv skulle ha släpat bort henne från gården.

Vi sökte genom gården, kikade i alla gömslen och hittade så ungtupp med två hönor som tagit sin tillflykt till stallet. Puh, tänkte jag, då finns det i alla fall några kvar. Lysning med pannlampa under bro och veranda avslöjade tre till, de vita. Sedan hittade vi två svarta under den gran som vi brukar sätta belysning i vid juletid. Den sista svarta hönan hittade vi i bland de återstående träna som ska kapas upp till ved. Gammeltuppen var ju inspärrad, så i slutänden var det bara en höna som fått sätta livet till.

Det var väldigt svårt att få några av hönorna att lämna sina skydd, så vi lät dem vara. Sedan mörkret lagt sig gick jag ut till hönshuset och si då hade de sista i skydd av mörkret tagit sig dit. Så jag stängde och gick.

Vi lät det som var kvar av hönan som dödats ligga kvar till följande morgon i hopp om att få se vem mördaren var. På morgonkvisten, när hunden vår skulle ut på morgontoalett såg vi illdådaren – en Duvhök som kom flygande över hunden, men bedömde henne vara för stor för att attackera. När vi sedan steg ut på bron flög den snabbt iväg från sitt byte.

För att förhindra att det skulle bli en vana att så att säga komma till kylskåpet för ytterligare hönsföda så arrangerades en ”hönsvakt” i form av en fågelskrämma – en människoliknande figur i overall och med stövlar på.

Skatorna har snabbt lärt sig att det inte är någon fara med denna figur, men duvhöken har hittills hållit sig borta – peppar, peppar.

Behöver kanske inte säga att hönorna efter denna skrämmande upplevelse förefaller ha ett öga ständigt sökande i träden runt ikring och upp mot himlen.