För många år sedan levde en kejsare, som tyckte så ofantligt mycket om vackra nya kläder, att han slösade alla sina pengar för att bli riktigt fin och grann. Han brydde sig inte om sina soldater, brydde sig inte om teatern eller att åka omkring på promenaderna om det inte var för att få visa sina nya kläder. Han bytte rock varje timme på dagen. Om andra kungar sade man ofta att de satt i rådslag. Om denna så sade man alltid: kejsaren är i garderoben.

 I den stora staden, där han bodde, gick det mycket livligt till. Varje dag kom många främlingar. En dag kom två bedragare. De gav sig ut för att vara vävare och sade, att de kunde väva det vackraste tyg  som man kunde tänka sig. Inte nog med att färgerna och mönstret var ovanligt vackert, de kläder, som syddes av tyget, hade även den underbara egenskapen, att de var osynliga för de människor, som misskötte sitt arbete eller dum….”

I Sverige har vi under många år matats med Kejsarens nya kläder i så motto att den styrande klassen, oavsett partifärg bland de traditionella partierna, hela tiden har hävdat att alla de asylsökande som anlänt till Sverige är en god affär för samhället och om man inte kunde se det så var man rasist eller främlingsfientlig. samtidigt har det var uppenbart för alla som bor i de samhällen dit asylsökande placerats att förvisso kostar dessa en hel del. Husrum ska uppbringas, möbler ska anskaffas till deras behov, mat har de fått hämta ut på livsmedelsaffären, sjuk- och tandvård måste i många fall till osv. Listan kan göras lång. Men, för var och en som bor i samma samhälle som de asylsökande och som måste betala de egna utgifterna med pengar från den egna börsen, så framstår det som självklart att visst kostar det på på det svenska samhället att bedriva en frikostig -obegränsad- flyktingpolitik. Man inser självklart att de kostnader som den svenska staten står för när det gäller dessa flyktingar inte kan snytas ur luften utan härrör från de skatter som vi alla arbetande betalar in efter inkomststorlek och förmåga. Man inser självklart att i den egna familjeekonomin innebär konsekvensen av att prioritera en semesterresa under sommaren, att man minimera kostnaderna för levnad och andra utgifter under andra delar av året.

På samma sätt borde det vara självklart vad gäller de gemensamma utgifterna i statens regi. Tar man på sig kostnader i form av en ständigt ökande ström av asylsökande så får det konsekvenser för hela statens ekonomi – skola, äldrevård och kommunala och landstingsåtaganden etc.

Jag hörde en Professor i Nationalekonomi häromdagen som uttryckte sig som så att: ”Det finns inte någon ekonom som påstår att den nuvarande invandringen till Sverige är en god affär, åtminstone om man ser det på 1-2 generationers sikt”. Såvitt jag kan förstå behöver man inte vara vare sig ekonom eller Professor för att inse detta. För hundratusentals, ja förmodligen miljontals och majoriteten av den svenska befolkningen, inklusive de integrerade invandrare som lever här, framstår detta som ”klart som korvspad” – men inte för politiker.

Vad pratar vi då om för kostnader för hela den s.k. flyktingpolitiken? Några nämner 80 miljarder per år andra säger att det rör sig om mer än 100 miljarder  (100 000 000 000 kr) per år. Även de mest försiktiga beräkningar talar då för att det handlar om många procent av den svenska årliga budgeten på knappt 900 miljarder!

I Tidningen Affärsvärlden konstaterar Erik Hörstadius i sin artikel den 24 juni 2014 att;

Vad som är värst, att ledande politiker och medier ljuger eller att de är ointelligenta, är förstås en smaksak. Men i båda fallen undergrävs såväl det demokratiska samtalet som relevansen i det politiska beslutsunderlaget.

Vad kostar då invandringen? Alltså den aktuella, politiskt påverkbara flykting- och anhöriginvandringen, och inte de sydeuropéer och finländare som en gång befolkade våra fabriker?

På lång sikt är det svårt att bedöma, förstås. Hur blir arbetskraftsdeltagandet? Vad vinner vi på pluralism, nya perspektiv? Vad förlorar vi på kulturkonflikter och eventuellt minskad tillit?

Hur som helst, den länge Sverigeledande forskaren på området, professor Jan Ekberg, menade att plus vändes till minus runt 1980 och att den statsfinansiella kostnaden 2006, före den arabiska våren alltså, var cirka 1,5 procent av BNP, i runda slängar 50 miljarder. Ekonomen Jan Tullberg ger i sin faktadigra bokLåsningen en klart högre siffra. Totalt ett par hundra miljarder när också undanträngningseffekter på jobb och bostäder beaktas.

 

Min bestämda uppfattning är att Sverige är inte främlingsfientligt, alla de som röstade på SD är inte främlingsfientliga utan de representerar en växande del av den svenska befolkningen som är oroade över sig själva och deras  familjs framtid och ekonomi. Vi här i Sverige har genom årtionden/århundraden varit öppna och mottagande vad gäller såväl flyktingar som invandring. I modern tid har det samtidigt såvitt jag förstått aldrig förekommit sådan massinvandring till Sverige som det sker nu och gjort de senaste 15-20 åren.

Att människor söker sig från krig och svält har jag all förståelse för men frågan är om det känns bra och integrerat att vi håller på att skapa en ny underklass bestående av illitterata och från arbetsmarknaden utestängda människor som bor i ghettolikande bostadsområden dit ambulanser och brandkår behöver poliseskort för att överhuvudtaget köra in?

Mina funderingar utgår från att vi allra först måste seriöst och sanningsfyllt föra upp asylproblematiken på agendan. Vi är många som vill se en plan för hur vi ska få till stånd en integrering av de asylsökande som vi ger uppehållstillstånd, en plan för hur de ska bli en del av den svenska befolkningen.

Jag ser valresultatet från valet nu i september som en ”de marginaliserades protest” mot det tabu som de facto existerar, nämligen att prata om problem i samband med den stora invandringen till Sverige, kostnader, utanförskap – människor som snart sagt aldrig kommer in i det svenska samhället utan fortsätter i sin lägenhet titta på sitt forna hemlands satellitsända kanaler, språkliga problem, vissa kulturers upplevda behandling av flickor/kvinnor som en andra klassens människa, problem med analfabetism och okunnighet,som avspeglar sig i bl.a. den nyligen redovisade PISA undersökningen där Sverige fallit substantiellt vad gäller skolelevers i den svenska skolan kunskaper gentemot övriga Europas.

Vi alla har rätt till detta innan man ber oss ”öppna våra hjärtan” för att ta emot fler asylsökande/invandrare. Är det konstigt att vanliga människor oroar sig för framtiden, för om deras barn ska få jobb, om det kommer att finnas en fri och god sjukvård tillgänglig för alla, om det kommer att finnas pengar till deras pensioner mm mm ?

 

På alla frågepunkter måste vi, som svenska medborgare och del av en stark demokrati, få svar och en klar och ärlig redovisning , liksom en öppen och förutsättningslös debatt, Idag. behandlas frågande medborgare i frågor som rör invandring och flyktingpolitik av etablissemanget på samma sätt. De marginaliseras eller kallas ”främlingsfientlig” och liknande epitet, istället för att få sakliga svar på sina frågor.

Förresten, varför pratar man i det politiska etablissemanget inte längre om ”problem”?  Detta ord har i media och bland politiker liksom av många företrrädare för industrin ersatts av ordet ”utmaning”, som förvisso låter bättre.

Låt mig avsluta min fundering med att citera Tage Danielsson, 1900-talets stora verbala geni kopplat med en stor portion humanism i sitt sinne.

”Utan tvivel är man inte riktigt klok”.