För inte så länge sedan kunde vi i Svenska Tidningar och i svensk TV och Radio, läsa, se och höra om att nu hade man hittat en person som angavs ha deltagit i de brott mot mänskligheten i Rwanda/Burundi för ca 20 år sedan. Personen ifråga är numera svensk medborgare och bor i Sverige. Rättsliga prövningen har inletts och vi får avvakta utfallet av denna innan jag uttalar mig vidare. Samtidigt reser det frågor, eller snarare accentuerar frågor i vår asyl och flyktinghantering.
Jag har under lång tid undrat hur grovmaskigt vårt invandrar/asylnät egentligen är. Vi förefaller att ta alla asylsökande och invandrares historia för sann utan att egentligen pröva dess trovärdighet, till skillnad mot proceduren i andra länder. Vatten på min kvarn fick jag när jag häromdagen läste en invandrares funderingar i Svenska Dagbladet, en man som förskräcks över den svenska naiviteten och aningslösheten.
Samtidigt är det tyvärr så att man måste vara invandrare själv för att kunna få ställa de frågor han ställer. Alla vi andra skulle bli stämplade som främlingsfientliga och rasister, potentiella medlemmar i Sverigedemokraterna, om vi ställde dessa frågor. Så här nedan följer hela denne mans artikel, där han under rubriken ”Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism” skriver följande;
Fredagen den 26 september deltog jag i den sedvanliga fredagsbönen i en moské i Norrköping. Det är en ganska liten moské med plats för ett hundratal personer. Det brukar vara så trångt att man står skuldra vid skuldra med sina muslimska bröder när man utför sin bön.
Den här dagen var det annorlunda. Jag såg mig omkring medan jag lyssnade på khutba (fredagspredikan). Där var högst 50 personer i bönerummet, de flesta äldre män. Jag vände mig mot min afghanske vän bredvid mig och viskade: ”Det är nästan bara du och jag som är yngre här. Det verkar som om de yngre har slutat gå till moskén, den känns så tom”. Min vän tittade på mig och sa: ”Men vet du inte?” ”Vet vad?” undrade jag. ”De flesta har åkt till Syrien och Irak för jihad. De har anslutit sig till IS.”
Ordet IS sände kalla kårar längs ryggraden. Jag kunde inte koncentrera mig, eller fokusera på fredagsbönen. Tanken på att jag stått där, i moskén, fredag efter fredag, sida vid sida med män som nu kanske spelade fotboll med människors huvuden, gjorde mig illamående. Efter den här dagen deltar jag inte längre i fredagsbönen, jag ber hemma i stället.
Det är snart fyra år sedan jag kom till Sverige för att söka asyl och därmed skydd. Det jag nu fick veta i moskén gjorde mig allvarligt oroad över min egen och svenskarnas säkerhet. Jag lyckades fly från knarkbaroner och brutalt mördande talibaner, men efter vad jag hörde den här fredagen i den endast halvfulla moskén, vet jag inte längre hur säker jag kan känna mig i det här landet.
Vad händer när dessa krigare kommer tillbaka hit? Män som deltagit i de mest grymma och brutala övergrepp på andra människor, på civila, i Irak och Syrien. Ska de utföra heligt krig, jihad, också i Sverige? Jag ser det som en absolut tänkbar realitet. Hur förbereder sig Sverige inför det?
Jag blev ännu oroligare när jag några dagar senare talade med en man som jag mötte på gymet i Norrköping. Han berättade att jihadister, medlemmar i IS, nu kommer till Sverige som asylsökande. Jag undrade vad de skulle kunna ha att vinna på det. Han svarade: ”När tiden är inne kommer de att resa sig och kalla till jihad också här. Zulmay, du måste förstå att IS inte är ett skämt, de är på riktigt. De sänder så kallade ’sleeping cells’ in i landet och bygger på det sättet upp sin beredskap.”
Jag blev tyvärr inte särskilt förvånad av det jag hörde, även om det samtidigt var chockerande. På grund av den undermåliga hanteringen på asylområdet, där man inte gör tillräckligt noggranna utredningar och kontroller av de individer som kommer hit och ansöker om asyl, kan extremister ta sig in i landet.
Det ställs, såvitt jag vet, inte en enda fråga av svensk gränspolis till personer med uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige när de avreser från, eller ankommer till, svenska flygplatser. Ingen enda av mina asylinvandrade vänner och bekanta har någonsin sagt att de behövt svara på några frågor vid ut- eller inresa. Det gäller, vad jag förstår, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Jag blev själv hitsmugglad och kan av egen erfarenhet säga att det är alldeles för lätt för människosmugglare och andra kriminella att kringgå flygplatssäkerheten i Europa.
Reformera asylhanteringen! Gör utförliga och seriösa bakgrundskontroller av dem som söker den förmån och rättighet som det är att beviljas asyl eller skydd. Och ställ frågor vid gränserna till dem som passerar ut och in i landet. Svaren kan vara mycket viktiga för oss alla, för mig som flykting i landet och för mina nya landsmän, svenskarna.
Texten är översatt från engelska.
Zulmay Afzali är före detta regeringstjänsteman i Afghanistan, flykting i Sverige sedan tre år, lärare och författare.
Du som vill läsa artikeln i SvD kan följa denna länk (kopiera och klistra in i sökfältet på din webläsare): http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/jihadister-i-is-kommer-till-sverige-som-asylsokande_4023543.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20141020
Som enskild person blir man minst sagt oroad över det som uttrycks i artikeln. Det kan för f..n inte vara meningen att Sverige ska vara återhämtningsplats för världens alla uttröttade Jihadister, som återvänder till Sverige och asylen när de fullföljt sina terroristhandlingar..