Påsken symboliserar för oss kristna, oavsett om vi tror eller inte,  förräderiet, pina och död och slutligen miraklet med uppståndelse/återfödelse och den glädje som det innebär.

Ännu är det tillåtet för oss alla, politiskt korrekta som inkorrekta, att fira Påsk, trots att det är en Kristen högtid.

Budskapet har stått sig över århundradena, för att inte säga årtusendena. Förräderiet som företeelse är vi som hunnit en bit in i livet alla bekanta med, även om många, speciellt yngre, inte känner till uttrycket ”Judaskyss” eller vet vad det står för. Däremot att man säljs ut för trettio silverpenningar, Euro borde det kanske skrivas med dagens terminologi, har vi alla upplevt. Det kan vara i form av en politiker eller hög tjänsteman som under täcket av politiska floskler ser enbart till sin egen karriär, glömmer bort i vems tjänst hon eller han står, och i strid mot sina väljares vilja och önskan.

I Jesus fall innebar innevarande helg att han förnedrades och till slut efter Golgatavandringen spikades upp på korset att dö, på order av en länsherre som, likt dagens herrar och för den delen damer, tvår sina händer och bedyrar att de har ingen skuld.

Men, i denna saga för troende så segrar den förrådde, förnedrade och dödförklarade och visade sig igen på den tredje dagen.

Såhär i den vardagliga lunken, i dagens Sverige, sker vanligtvis inga så dramatiska händelser. Men, i det lilla, i den lilla människans vardag sker allt det där, åtminstone de första två delarna i treaktaren. Vi ser hur dagens Fariséer (sinnebilden för ögontjänare, bokstavstro och högmod) gör sig breda nu senast i det för mig näraliggande beslutet att lägga ner vår skola, utan att vilja se hela bilden eller ta till sig fakta och realia. Vi ser hur de vi valt som våra företrädare inte lyssnar till oss utan driver sin egen agenda, dolt bakom politiska floskler.

Nå, men vad hände med den tredje delen – återuppståndelsen då?

Ja, säger de klentrogna, såna sagor om mirakel tror väl bara barn på, eller?

I så fall är jag ett barn eller åtminstone så barnslig att jag tror att vi med gemensamma krafter kan åstadkomma, om inte stora så små, mirakel. Jag tror att vi kommer att få behålla vår byaskola och att den under många år framöver kommer att berika vår vardag och vara en nyckel till framtiden för bygden. Så jag avslutar dagens betraktelse med en hymn till glädjen, trots att Långfredagen ännu inte genomlidits.

Dela med mig och mer än 8 miljoner tittare den sång till glädjen eller ”An die Freude” som Beethoven skapade och som blivit allas våra gemensamma EU-hymn, i nedanstående fall spelad i form av en överraskningskonsert på ett torg i Spanien.