Inte längre.

Nu börjar de första ta sig ur sina vintervisten, kanske ett riktigt välgjort ide klätt med granris och mjuk mossa eller som i en del fall, bara en hastigt hopkommen sovplats under en gammal gran.

Det börjar vara några månader sedan de åt senast och nu är de hungriga. En älgkalv, rådjur eller en ren slår de gärna om de kan komma åt djuret. Senare på sommaren, när vegetationen tagit fart så lever Björnen nästan uteslutande på bär och vegetarisk föda. Inför nästa vinters fasta äter den upp sig på stora mängder bär, blåbär och hjortron.

Otaliga är de berättelser om denna lurviga individ. som skyggt undviker all synlig mänsklig kontakt. Jodå, det har man visat, den kan under lång tid hålla sig i närheten men osynlig för dig. Man har följt sändarförsedda Björnar och kunnat konstatera att de hållit sig på ett avstånd mindre än 100 meter från människan utan att synas eller visa någon aggressivitet mot oss människor. Farligast är om man oavsiktligt råkar hamna mellan en Björnhona och hennes ungar eller om man hastigt närmar sig i frånvinden från Björnen så att den inte hinner uppmärksamma dig.

Bäst är att, om man känner sig lite ängslig när man färdas i skogen så här års, prata lite för sig själv eller sjunga. Det spelar ingen roll om man sjunger falskt, Björnen hör dig och kan hålla sig undan.

Men har man tur, otur kanske en del tycker, så kan man få se alldeles färska spår av Björnen som likt oss människor tagit sig en promenad på stranden. Själv tycker jag att det är väldigt spännande. Men, man vet ju inte hur det skulle kännas om man råkade stöta ihop med Björnen på stranden. Jag skulle då inte kräva att få ha stranden ensam utan mest troligt erbjudit den lurviga att få bada ostört.

Månntro om det kliar i pälsen efter ett halvt års sömn? Kanske tänker den att ett dopp i det ännu iskalla vattnet kan få den att vakna till ordentligt.