Bäste Landshövding Sven-Erik Österberg,

Jag skriver detta utifrån min horisont som bybo i byn Vitå och som naturintresserad jägare.

Jag var in på Länsstyrelsens i Norrbotten hemsida och kunde då se att förslag till beslut för årets älgtilldelning runt om i  länet fanns att beskåda.

I vår by finns idag två jägarföreningar som jagar på det forna  Vitå Viltvårdsområde (VVO),  som omfattade ca 6000 ha. Upplösningen för ett antal år sedan av viltvårdsområdet var förenad med en del konflikter och bråk, men syns nu efter några år ha börjat falna.

Det mindre, ”lilla laget”, Vitå Jaktsällskap (VJS), har, enligt vad de uppgett till Länsstyrelsen, 1454 ha, uppsplittrat på ett flertal mindre områden. Deras jaktområde kan närmast ses som ett lapptäcke av relativt smala remsor. Den större föreningen, Vitå Jaktvårdsförening (VJF), har 3914 ha på i huvudsak två stora områden och därtill några mindre områden som ligger sida vid sida med det lilla lagets. Utöver detta finns ett mindre antal markägare som ställt sina marker som neutrala och därmed inte jaktbara för någon av byns två föreningar.

Utifrån flera kriterier, bland annat älgjägares säkerhet, svårighet att bedriva ostörande jakt, möjlighet att släppa hund mm, får  detta lapptäcke  bestående av VJS, VJF och neutrala marker, betraktas som svårjagat. Det stora lagets medlemmar jagar i konsekvens därmed huvudsakligen på de stora sammanhängande områdena som de förfogar över.

De senaste årens ”skärmytslingar” och ”konflikt-ungar” som varit mellan föreningarna har också mycket riktigt skett på dessa uppsplittrade områden.

Jag tror jag talar för näst intill alla jägare (i Sverige) när jag påstår att alla vill jaga älg under trivsamma och trygga kamratliga former i fred med angränsande jaktgrannar. För det stora laget finns inga vare sig latenta eller insomnade konflikter med några andra jaktlag än just det lilla lagets ”kärna”. Under året som gått har flera av lilla lagets medlemmar lämnat föreningen och därmed tagit ut sina marker ur det lilla lagets.

Det senaste året hotades vår byaskola av nerläggning av Luleås politiker, som inte har någon annan lösning på snart sagt alla frågeställningar än att koncentrera och koncentrera ytterligare. Detta hot har fört oss alla i vår by närmare varandra (yttre hot brukar fungera så) och jaktbråkselden syntes ha börjat falna.

Nu stundar årets älgjakt och länets Älgförvaltningsgrupper har lagt sitt förslag om tilldelning av älgar för de olika sökande.

I vårt fall, dvs vad avser det förutvarande viltvårdsområdet har denna grupp en ledamot som är en väl känd ”kompis” till det lilla laget, Vitå Jaktsällskap. Av vad man kan utläsa på Länsstyrelsens hemsida finns ett förslag om att tilldela det stora laget, Vitå Jaktvårdsförening, 12+12 älgar på de 3914 ha de förfogar över medan det lilla laget, Vitå Jaktsällskap, föreslås få 6+6 älgar på de 1454 ha de förfogar över. Räknar man enkel matematik på detta så betyder det att man för det stora laget får en älg per 163 ha medan det lilla laget får en älg per 121 ha. Detta trots att det de facto handlar om att jaga på samma lokala älgstam och att det lilla lagets marker är uppbrutna i flertalet smala remsor.  Det lilla laget, som både verkar strunta i behovet av en älgstam i balans till fromma för framtida generationer jägare och den lokala älgstammens storlek, hade enligt uppgifter sökt en tilldelning om långt fler älgar än det förslag till beslut som nu finns. Att det lilla laget söker om att få en tilldelning som saknar förankring i den lokala älgstammens storlek, är förstås något som de själva får stå för.

Det finns ett gammalt uttryck om att ”Caesars hustru får inte misstänkas” med betydelsen att förekomsten av jäv i olika former inte ens ska kunnas misstänkas av någon som drabbas av ett beslut.

Det är väl känt att de stora skogsbolagen har en önskan om en älgtom skog utan störande betesskador, något som inte omfattas av flertalet av de svenska medborgarna, som vill ha en levande skog befolkad av alla sorters vilt – även älg.

Att ge Vitå Jaktsällskap en avsevärt större älgtilldelning än vad som är motiverat av deras markinnehav, står, om det som står på hemsidan är korrekt,  i strid med deras opartiskhet som tjänstemän och verkar dessutom konfliktskapande för invånarna här i byn.

För mig känns det som om Caesars hustru just nu är i högsta grad misstänkt när Älgförvaltningsgruppen, som det synes, tillmötesgår deras äskande i stora drag.   Räknat på samma tilldelningssätt som för stora laget skulle den korrekta tilldelningen för lilla laget vara (1454/163=8,9) dvs 4+5 älgar. 

Således; Förslaget till beslut från Älgförvaltningsgruppen är, om det inte är en felräkning eller felskrivning, ett flagrant uttryck för kompisagerande och tjänstemanna-missbruk. Dessa Tjänstemän i Älgförvaltningsgruppen bryter i så fall mot det tjänstemanna-ansvar de har, ett uppenbart brott mot den oväldighet som alltsedan Axel Oxenstjärnas tid på 1600-talet varit vägledande för svensk statlig byråkrati.

Dessutom riskerar vi nu att få se ett nytt uppblossande av motsättningar mellan de båda jaktföreningarna, som syntes ha börjat falna. Så ett beslut i älgtilldelningsfrågan i enlighet med det förslag som ligger är både felaktigt och kontraproduktivt för oss boende i byn.

Jag hoppas att ni omprövar/korrigerar beslutet.

/Lars Nilsson

 

Post Scriptum

Jag har fått en kommentar om att jag kanske borde låtit det hela bero och inte skrivit det här inlägget. Låt mig därför för alla som inte jagar, men tycker att fotboll är en rolig sport ge er följande bild, för att illustrera det bisarra i situationen;

En fotbollsmatch slutar oavgjort efter förlängning så nu ska det bli straffläggning. Ena lagets lagkapten går då fram till domaren och begär att hans lag ska få lägga en extrastraff, dvs en mer än motståndarlagets tilldelade tre straffar. Domaren tillmötesgår dennes begäran. Hur tror du publiken och motståndarlaget skulle reagera inför denna olikhet inför reglerna? Ska de bara ”tiga och bita ihop”?
Nej, domaren skulle bäras tjärad och fjädrad av planen av publiken och slagsmål skulle utbryta på planen mellan de två lagens spelare.
Så, ibland för att citera ” Skorpan” i bröderna Lejonhjärta, så finns det saker man bara måste göra annars är man bara en liten lort.
Så känner jag inför den här tjänstemannaåtgärden.
DS