Varav hjärtat är fullt talar munnen.
Jag förstår att många engagerar sig i flykting/migrantfrågan som för närvarande fyller TV-rutor, tidningssidor och arbetsplatsernas fikarum. Men, den retorik som ledarskribenter och tongivande politiker ägnar sig åt är inte värdig och definitivt inte demokratistärkande. Snarast förefaller man ha för avsikt att tysta eventuella tvekande eller frågande eller demonstrerande personer, genom att kalla dem främlingsfientliga, historielösa med flera invektiv.
Om vi nu tar det mest aktuella exemplet, det där några hundra finländare protesterar mot invandrings/asylpolitikens yttringar och inte vill släppa in migranter i Finland för att söka asyl. Man pratar på de svenska tidningarnas ledarsidor och på insändarsidor om en finsk historielöshet och att finnarna om några borde både veta (hut) och skämmas.
Låt oss då titta på historien sådan jag fått den förtäljd på historielektioner i skolan.
Jag var vid tiden för andra världskrigets slutskede inte mer än en tanke eller ett frö i pungen hos min pappa, som sedan flera år var inkallad och vaktade vårt lands gränser. Min tid började inte förrän några år efter att andra världskriget slutat.
Alltnog, under 1944 ålades Finland, efter separatfreden med Sovjetunionen, att köra ut sina tidigare allierade – Tyska armén ur Finland. Tyskarna motsatte sig detta och tillämpade den brända jordens taktik när de retirerade norrut. Finland evakuerade sina barn och kvinnor tillsammans med sina viktigaste ägodelar – husdjuren. Männen stannade kvar och stred mot tyskarna. Sverige och svenskarna öppnade sin gräns och sina hjärtan för dessa brodersfolkets flyktingskaror – med rätta tycker jag.
Idag så tar man denna situation till intäkt för att med retorik slå de tveksamma och avoga finnarna i skallen – ”har ni glömt hur det var för er själva”, är budskapet. Men om man tittar lite noga på de mycket stora skaror av migranter som stiger av tågen och bussarna och tar sikte mot den finska gränsen så är det mycket få kvinnor och barn man ser, kanske är de kvar i det krigshärjade hemlandet för att strida mot Al Assads styrkor eller IS? Alldeles oavsett varför, så tycker åtminstone jag att en kultur där kvinnor betraktas som mindre dugliga och mest skyddsvärda allra först borde i konsekvens därmed se till att skydda sina kvinnor och barn, få dem bort från krigszonen, medan männen, som alla är i stridförande ålder stannar kvar och krigar för sitt land. Det är ju ett påtagligt faktum att dagens skaror huvudsakligen består av män i 20-40 års åldern, som under sin ”flykt” redan korsat ett antal länder och nationsgränser för att ta sig 3-400 mil till Sverige, Norge, Finland och Danmark.
Är det då främlingsfientligt att ställa sig frågan huruvida det rör sig om flyktingar i dess rätta bemärkelse eller om människor som söker en annan tillvaro?
Handlar det om flyktingar ska vi naturligtvis göra vårt bästa för att ta hand om dem och placera ut dem inom våra nationsgränser efter någon plan vi upprättat.
Är det däremot fråga om skaror av människor som söker en annan tillvaro än den de har, så blir läget och min ståndpunkt en annan.
Jag har full förståelse för att alla människor söker en annan och bättre tillvaro för sig och sina kära, MEN, personligen har jag svårt att se dessa migranter som flyktingar. Turkiet och till Syrien intilliggande stater härbärgerar tillsammans miljoner flyktingar som hals över huvud blivit tvungna att lämna sin tillvaro för inbördeskriget, där en envåldshärskare slaktar sina egna landsmän – där finns flyktingarna. Detta faktum förefaller inte vara värt att försöka åstadkomma någon ändring i, när debatterade man senast bland de västerländska demokratierna hur man skulle samla sina styrkor för att få slut på kriget? Istället försöker man förmå tveksamma och avoga länder att öka sin mottagning av migranter/flyktingar från detta krig.
Nå, hur skulle man kunna agera i det kaos som just nu råder, frågar sig kanske politikerna och du som enskild männniska?
Utan att vara så förmäten att jag tror att jag sitter på den enda sanningen så skulle ett förfarande där EUs nationer samtidigt som man tillför hjälp till flyktingarna i flyktinglägren beslutar om en kvot för respektive land och sedan hämtar dessa flyktingfamiljer från de flyktingläger som finns i krigets närområden, kunna vara en lösning. En lösning där mottagarlandet sätter dagordningen och inte den aktuella skaran av migranter som väller in över landsgränser ditforslade av smugglare som tjänar stora pengar på folks illegala resande genom länderna.. Låt sedan respektive land hämta de familjer som valts ut och därefter placera dessa nyinkommande på de platser som man har möjlighet och där det finns behov av ett befolkningstillskott.
Att som idag låta migranterna sätta dagordningen och placeringsort för sin vistelse känns för mig mer som en invasion än ett ordnat mottagande av människor med flyktingliknande behov.
För att klä det hela i vanliga lättförståeliga marknadstermer och -bilder, så kan man idag likna EU vid en marknadsplats där tillkommande marknadsbesökare botaniserar bland stånden som heter Sverige, Finland, Danmark, Tyskland och så vidare. Man går runt mellan stånden och väljer sedan att göra ”affärer” med det som ger en de bästa fördelarna, inte det som först kan mätta ens behov.
Jag skulle istället önska att man från Sveriges och EUs sida klargjorde för dessa migranter såväl de rättigheter som man har i respektive land men också vilka medborgerliga skyldigheter och vilken kultur och dito kulturyttringar/levnadssätt man förväntas delta i. Det vill säga istället för ett flyktingmottagande, se det hela som en jobbintervju där man förklarar vilken ersättning man får för ett visst arbete, vilka regler och förordningar som gäller och sist men inte minst hur många som man kan ”anställa” och var någonstans företaget Sverige behöver/har möjlighet att placera denna sin nya arbetskraft.