Skolfrågan i Luleå

Öppet brev till Yvonne Stålnacke

I ditt inlägg i NSD idag och tidigare i Kuriren försöker du rättfärdiga ett kommande beslut om nerläggning av flera skolor i Luleå kommun med andemeningen ”man måste våga välja”. Sedan tar du tillkomsten av SUNDERBY SJUKHUS som ett exempel på kloka beslut.

Någonstans där förlorar jag mig i ditt skrivande. För alla, utom möjligen några ledare i den Norrbottniska Socialdemokratiska toppen framstår byggandet av det nya Länssjukhuset i Sunderbyn på ett gungfly av svartmocka inte som något annat än kvalificerat vansinne och slöseri med vår gemensamma skattemedel. Om sjukhuset byggts i anslutning till vårt Universitet i Luleå skulle vi, utöver en högklassig vård, idag kunnat ha haft en medicinsk teknisk läkarutbildning av mycket hög klass. Dåvarande Luleå Tekniska Högskola låg i framkanten i världen när det gäller styr och reglerteknik och IT. Tanken bland många utanför den innersta cirkeln i Norrbottens Socialdemokrater var just att placera det nya Länssjukhuset på Porsön vid Tekniska Högskolan på samma sätt som skett i Umeå och där Universitet/Sjukhus kommit att bli en tillväxtmotor som lett till att Umeå idag har mer än 100.000 invånare, medan Luleå kämpar för att bli 75.000 invånare.

Enda orsaken till att sjukhuset till slut hamnade i Sunderbyn var beroende av två saker; hotet att Socialdemokratiska partiet i Norrbotten skulle sprängas och att Anders Sundström råkade ha en länskarta liggande på sitt tjänsterum. Med en gammeldags passare ritade han två cirklar, den första med ena skänkeln i Luleå och en radie på 20 km och den andra med den ena skänkeln i Boden och samma radie. Och si! I skärningspunkten för de båda cirklarna läste han och de samlade Socialdemokraterna att där stod ”Sunderbyn” på kartan.

Frankt deklarerade Anders att nu får det vara slutbråkat, sjukhuset ska ligga i Sunderbyn och därmed basta. Ingen partisprängning och inga visioner, bara en enkel liten passare och tillgången till en karta löste den Gordiska knuten.

Idag ”rasar striden” kring skolfrågan där nerläggning av ett antal skolor finns på dagordningen. Härskarorna leds av en legosoldat som i sin verktygslåda har bara ett verktyg, som heter nerläggning och koncentration. Detta verktyg har hon redan nyttjat med framgång, för sig själv, i Boden där man nu efter hennes avfärd till Luleå håller på att försöka återställa nuvarande kaos till en fungerande skola igen.

Ledord för skolbyråkrater idag är att verksamheten ska vara baserad på vetenskaplig grund. Då frågar jag mig var den finns i det aviserade skolnerläggningsbeslutet? I visionen som handlar om Luleå 2050 skrivs vackra ord som att Luleå kommun ska ha en livskraftig trivsam stad och en levande landsbygd. Hur får du Yvonne och du Carina Sammeli ihop den ekvationen?

Själv är jag bara en snart pensionsfärdig akademiker och entreprenör vars matematikstudier ligger 45 år bort. Men ett minnesfragment tycker jag mig kunna återkalla i minnet nämligen att något så relativt enkelt som en andragradsekvation har två lösningar, högre gradsekvationer har betydligt fler lösningar.

I skolfrågan pratar vi om en mycket mer komplicerad situation med bl.a. barn, lärare, lokaler, boendeort, arbetsort, åldersfördelning, barnens inlärningssituation, lärarnas arbetsmiljö, föräldrarnas pendlingssituation, ekonomi för skolan, ekonomi för kommunen, rekryteringssituation för lärare mm mm. Och, på den komplicerade situationen har Yvonne Stålnacke och Carina Sammeli bara EN lösning, nämligen nerläggning/koncentration.

Ni måtte ha sovit stor del av er skoltid och inte ens historielektionerna med Martin Luther Kings berömda tal om ”I have a dream” eller Per Albin Hanssons om ett svenskt folkhem lyckades fånga er uppmärksamhet.

Synd, för idag sitter ni på ett mandat från det folk som för ett år sedan valde er för att ni ska sköta om vår gemensamma kommun med omsorg om individerna som bor och betalar in kommunalskatt till det gemensamma. Låt inte ett tidigare idiotiskt beslut för några år sedan om att avskeda lärare i massor, med samma grundmotivering som nuvarande ”politik är att välja” vara vägledande för ett nytt lika idiotiskt. Våga tänka utanför lådan med passare och fyrkantiga lösningar, våga ta ett beslut där ni tittar oss kommunmedborgare i ögonen och säger att skolbarnens miljö är viktig, det är de som ska betala vår ålderdoms kommunala omsorgsbehov.

Våga säga att det finns ingen enkel lösning på dagens komplexa situation så därför använder vi många och olika lösningar, som anpassas efter respektive verklighet, för att skapa bra skolförhållande för vår framtid – barnen. Barn måste få kosta och ibland betyder det att det kostar lite mer att bibehålla en levande landsbygd, men vinsten ligger i att vi är med och skapar ungar, framtida kommunala medborgare och föräldrar som kommer att ha samma önskan och inställning nämligen att deras barn ska kunna växa upp bland annat i en levande landsbygd, en trygg och kreativ miljö.

Lars Nilsson,  Vitå