årets älgjakt i retrospektiv

Sedan kort tid tillbaks har årets älgjakt avslutats.

Skall från Jämthund och Gråhund ekar inte längre i skogen.

Som de flesta jägare vet så skjuts ca 75% av alla älglagens tilldelning av hundförarna. Är de då de bästa skyttarna undrar du kanske. Nej förklaringen är mycket enklare än så, det är helt enkelt så att de är de som har största chansen att se älgarna. I bästa fall har dessutom hunden ställt älgen, dvs älgen  distraheras av hunden med sitt skällande tätt inpå älgen såpass mycket att hundföraren hinner inta skjutställning och skjuta.

Nåmen passkyttarna då?

Svaret är enkelt och tyvärr ganska tråkigt. Vanligtvis tillbringar han/hon 5-6 timmar i en obekväm, frysande ställning och försöker vara så tyst som möjligt i hopp om att få chans att skjuta en förbipasserande älg. Det normala är att en passkytt ser älg vid något eller några få tillfällen under de ca 2 månader som älgjakten pågår. I många fall bara som en skugga när de i full fart ränner undan för hunden.

Jamen invänder du kanske; -Så har det ju alltid varit.

Fel, fel, fel. På många platser runtom i Sverige har man bedrivit en annan jaktform – drevjakt. Där posterar man ut ett antal passkyttar och resterande jägare bildar en drevkedja som driver älgarna framför sig. På så sätt får fler jägare en chans att se och skjuta en älg under jaktens lopp. För, naturligtvis är tanken att vid nästa drev så passar förra drevets drivare och de förutvarande passarna blir drivare..

Jaktpassens längd varierar också mellan olika lag. En del lag jagar oavbrutet fram till 1-2 tiden på eftermiddagen, dvs en hel arbetsdag i total stillhet för passkyttarna.

En i mitt tycke gemytlig form innebär att man gör en första runda på 2-3 timmar varefter man återsamlas för en timmes umgänge och fikande. Detta stämmer väl med älgarnas egna dagsrytm, där de tillbringar timmarna kring gryningen för födosök och är då, om ostörda, i lugn rörelse. Vid 10-tiden på morgnarna håller de sig i stillhet och smälter morgonens ”frukost”. Lämplig tid för en jaktpaus med andra ord.

Nåmen rubriken – vad tänker jag på?

Jo, allmänt verkar det vara så att jägarkåren i Sverige får en allt högre medelålder och hundarna blir alltmer drivande. Det första är olyckligt och vi måste alla bli bättre på att entusiasmera yngre män och kvinnor att ta jägarexamen och bli älgjägare. Det senare med drivande hundar vill jag sticka ut hakan och påstå att det gynnar mest grannlagens jägare.

Hur resonerar man då vad gäller åldersfördelningen. Ja, de flesta lag jag känner välkomnar yngre jägare av båda könen. När det gäller val av hund, vid den typen av jakt skulle jag gärna se hundar som inte är så ”på” och därmed skrämmer igång älgen.

Att det finns många olika åsikter, uppfattningar och myndighetsutövning i jaktrelaterade frågor har jag blivit varse. Inom Vitå skifteslag jagar två föreningars medlemmar sedan det tidigare Vitå Viltvårdsområde upplösts för några år sedan. Vitå Jaktvårdsförening är den större föreningen med ca 4000 ha jaktmark och Vitå Jaktsällskap det mindre laget har ca 1300 ha, dvs förhållandet 1:3 i storlek. Trots att man jagar på samma älgstam så har Vitå jaktsällskap sökt och fått en älgtilldelning om 1 älg per ca 120 ha och om man därtill inkluderar den tilldelade pottälgen, så betyder det 1 älg per ca 110 ha. Motsvarande tilldelning för Vitå Jaktvårdsförening är 1 älg per drygt 160 ha ! Vad motiverar då denna olikhet i älgtilldening frågar sig vän av ordning? Svaret är att något sakligt betingat skäl finns inte för detta. Återstår då kompisaspekten, s.k. nepotism.

Vän av ordning frågar sig då hur en statlig myndighet , den s.k. Älgförvaltningsgruppen, ÄFO, som sköter tilldelningen av älgar har resonerat.

Det faktum att Vitå Jaktsällskap sökt en stor tilldelning är ju inte annat än deras självklara rättighet. De får söka en tilldelning på 80 älgar om de önskar, även om det inte skulle vara särskilt seriöst agerat. Allvarligt däremot är att medlemmarna i ÄFO inte tar det tjänstemannaansvar som åligger dem utan gör en ”kompistilldelning” till Vitå Jaktsällskap. Detta förfarande sticker i ögonen på väldigt många jägare långt utanför byns gränser. Bland det stora jägarkollektivet vill man uppleva att tjänstemän utövar ett rättvist och oväldig myndighetsutövning (inga förmåner till kompisar etc), det innebär att ÄFOts agerande undergräver förtroendet för dem och i förlängningen hela den svenska modellen.

Som enskild jägare med en ganska hygglig uppfattning om storleken på den lokala älgstammen i vårt område så har jag svårt att förstå resonemanget inom ÄFO-gruppen. Både tilldelningens storlek till båda lagen som favoriseringen av det ena laget är enligt mitt förmenande alltför stort. Men, om ÄFO menade att det finns osannolikt många älgar på våra marker borde de även ha utökat Vitå Jaktvårdsförenings tilldelning. I alla händelser måste det vara så att likhet inför lagar och regler ska gälla. Det måste även medlemmarna av ÄFOt inse och bejaka. Det faktum att de inte gjort så tycker jag borde leda till en anmälan till JO för tjänstemannamissbruk eftersom de i sin roll i ÄFO lyder under svensk lag och omfattas därmed av tjänstemannansvar på samma sätt som alla statliga tjänstemän.