Titeln är ett citat av det uttalande som Simon Petrus ställer till en främling som han möter, när Petrus är på flykt från Rom undan romarnas jakt och slakt på kristna. Främlingen svarar då att han ska gå till Rom för att dö i Petrus ställe. Petrus förstår då att han håller på att svika sina ideal och vänder åter till Rom där han sedermera får möta martyrskapet.
Detta beskrivs i en bok med titeln ”Quo Vadis” av Den polske författaren och Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz, som handlar om den tidens Rom. I boken finns en för mig central del. Situationen är den att en kristen ung kvinna är kär och har ett förhållande med en Romare i den allra högsta eliten. Detta var självfallet illa sett av noblessen i Rom och av politisk skäl fann så Caesar sig föranledd att offra kvinnan/flickan på Colosseum, inför den romerske älskarens åsyn. Kvinna binds på hornen på en jättelik vild tjur och man förväntar sig således att tjuren ska lemlästa och döda kvinnan, när han frigör sig från den irriterande bördan på hornen. Då stiger kvinnans Nubiske slav fram och erbjuder sig att gå i tvekamp för henne. En vild kamp startar och i slutet fattar slaven ett grepp om hornen på tjuren och knäcker nacken på djuret. Publiken är vild och till Caesars missnöje så gör även den romerske legionens befälhavare med tårar rinnande, en man som inte var känd för någon mjukhet, tummen upp, tecknat till att skona kvinnans liv. (idag uppmanas man dagligen, stundligen, att göra en Facebook tummen upp, men rätt ska vara rätt. Det var romarna som först uttryckte gillande på detta sätt, flera tusen år före Facebooks tillkomst).
Idag satt jag och lyssnade till en intervju med den svenske diplomaten Anders Kompass. Denne man fick för något år sedan kännedom om att franska FN-trupper hade begått skändligheter mot afrikanska gatubarn. Som den rättskaffens man Kompass är så informerade han om detta förhållande till sin chef och de franska legationen i hopp om att lagföring skulle vidtagas mot dessa brottslingar.
Resultatet blev istället att han, Anders Kompass, blev utkörd från sitt FN-jobb och fråntogs sina behörigheter.
Under radiointervjun tonade bilden fram av en mycket rättrådig och i bästa mening stark person, som arbetat i Mellanamerika under lång tid och haft stor inverkan på att en fredligare situation nu råder i detta område.
En domstol friar Kompass från alla misstankar om tjänstefel, till dennes chefs missnöje. I slutet av intervjun kände jag samma stolthet och glädje som den romerske befälhavaren kände inför en sådan, i detta fall, oerhört stor själsstyrka och integritet som Anders Kompass visat. Minsann om det inte fanns en liten tår i ögonvrån hos mig också, där jag satt med en klump i halsen och gjorde tummen upp.
Alltför ofta läser vi om och hör talas om människor som alltid gör det politiskt korrekta, det som innebär att man inte ser eller uttalar att Kejsaren inte har några kläder. Anders kompass får också frågan om han tror på ett liv efter detta och svarar då att om det är några som behöver ett sådant, en ny chans, så måste det vara alla de gatubarn som idag, i detta liv, inte har någon sådan. För egen del behöver han inte något nytt liv.
Om man ska se det lilla, närliggande, i detta så skulle man kunna hoppas att någon/några alla de kommunala tjänstemän som inser att den föregivna nerläggningsvåg av kommunens skolor som annonseras, är vansinne och saknar relevans. Måtte de till politikerna framlägga sina tvivel på det vettiga i att gå vidare med ett sådant dåraktigt beslut. I såfall blir vi många, många som kommer att göra tummen upp.
Tips: lyssna på ”Söndagsintervjun” i P1 på webben.