Förr, i den grå forntiden på sena 1900-talet var fotografering en konst, där man skickade in eller lämnade sin exponerade svartvita eller färgfilm till en fotoframkallningsfirma. Efter en spännande väntan fick man så sina framkallade  24 eller 36 bilder. Vanligtvis var det mindre än fem bilder som det var något med.

Idag med den digitala kameran rasslar man iväg så många bilder som ett 16 Gb Compact Flash minneskort kan rymma. Av de många hundra bilderna på minneskortet brukar det vara ca 15-20 bilder som man är någorlunda nöjd med. Men då inträffar det bisarra, man kan inte skiljas från alla dåliga exponeringar man gjort utan laddar över alla bilder på en hårddisk som inom kort härbärgerar tusentals osorterade bilder av högst varierande kvalitet – suck.

Ibland händer det att jag går tillbaks och letar efter en särskild bild och upptäcker då berget av dåliga bilder som bara tar upp en sjuhelsikes massa minnesutrymme. Men, som jag brukar tänka ” det är inte de fotograiskt mest perfekta bilderna som är mest värda att bevara för ens minne.

Apropå minne så är det åtminstone för mig på så sätt att de minnesbilder jag förevigt har på näthinnan har andra värden än de rent bildmässiga. Första gången jag höll mina nyfödda barn i famnen, när de kom ut och skrek livsbejakande, när kanoten välte vid en forsfärd och det blev en flytfärd nerför ett biflöde till Råneälven. När jag som pojke medföljandes pappa och storebror på höstjakt hade chansen att få skjuta en räv men kunde inte förmå mig när räven tittade mig rätt i ögonen. Sådana bilder har helt andra kvaliteter än de fotografiska. Men, snart har vi väl lagt ut alla våra trivialiteter på Facebook, så då blir de värdefulla minnena de som man inte vill dela med sig på ”Fejan” utan bara ha som ett inetsat minne på näthinnan.