Jakttider i kikaren

Man märker att det börjar närma sig älgjaktstider nu på alla de jämt- och gråhundar som i cyklande sällskap av sin husse eller (mindre vanligt) matte passerar på vägen utanför där jag bor. Både husse/matte och hund pustar och stånkar efter sommarens förhoppningsvis lata dagar.

Mina irländska settervalpar, som numera mer korrekt bör kallas unghundar, tittar avundsjukt på dessa förbipasserande, där de sitter i vår tämligen stort tilltagna hundgård. Ibland får dessa passerande sig till livs en utskällning av våra hundar, men ofta följs de bara med blickar när de passerar på vägen.

Ett annat jakttidstecken är de annonsbilagor som numera läggs in i dagstidningarna. Vi som tackat nej till reklam får därmed trots avvisandet ändå, vare sig vi vill det eller ej, reklam i brevlådan.

Två stora friluftskedjor tävlar om våra surt förvärvade pengar med utmanande bilder och utlovade låga priser på snart sagt allt man kan tänka sig behöva för olika friluftsaktiviteter.

Dagstidningen innehöll för några dagar sedan den kompletta listan över tilldelade älgar i Norrbottens län. Vår förening fick 12+12 djur, vilket jag tycker känns som en ordentlig överutdelning medan byns andra, till jaktytan mindre, förening fick sig tilldelat 5+5 djur, likaledes en tilldelning i överkant enligt min och många andras bedömning av tillgängliga älgar i området.

Men, det verkar som om de stora skogsbolagens behov och önskningar om ”inga betesskador”, är de vars behov/önskningar som man söker tillgodose. För jägarna kan en stor tilldelning i förstone synas trevlig, men precis som när man pinkar i brallan och upplever den värmen, så följs det hela av en sur efterbörd.

Ingen, allra minst vi jägare, är betjänta av skogar som är tömda på älgar. Hela ekosystemet hänger samman och vi människor med kortsiktiga vinstintressen kan inte alltid förutse konsekvenserna av våra handlingar i dessa avseenden. Låt mig ta ett exempel från USA.

På en ö i en av de stora sjöarna fanns en älg- och vargpopulation som var i balans, enligt vad forskarna kunde konstatera. Politiskt beslöts att man skulle fjärma vargarna från ön. Sagt och gjort, man sköt med bedövningspilar dessa vargar och fraktade iväg dem såpass långt bort att de inte skulle återvända.

De följande åren steg älgpopulationen dramatiskt från, om jag minns rätt, ca 300 djur till 3000 djur. Folket var nöjda nu när predatorerna var borta. Så kraschade plötsligt hela den lokala älgstammen och efter något år återstod bara ca hundratalet älgar. När man senare försökte förklara det iakttagna hamnade man i de huvudsakliga förklaringsmodellerna: brist på bete av rätt sort, defekta/sjuka individer  gallrades inte bort i avsaknad på predatorer utan kunde föra sina dåliga gener vidare.

Från mångåriga och otaliga andra studier vet man att rovdjur i stort sett bara tar/kan ta individer som är skadade eller sjuka. Det är bara vi människor som kan/försöker skjuta de största och mest livskraftiga individerna/alfa tjurarna med stora horn och en stor muskelmassa.

Personligen menar jag att vi vid älgjakt skulle freda alla älgkor som har tvillingkalvar, såväl kalvar som ko. Dessa supermorsor visar genom tvillingskapet att de har bra gener. På samma sätt bör vi freda de avelsälgtjurar (de med stora horn), som är de som ska bli farsa  till de allra flesta kalvar som föds. En beprövad biologisk ordning som visat sig mycket framgångsrik inom älgpopulationen genom årtusendena ända tills vi människor med våra jaktvapen och ett dåligt omdöme började skjuta  dessa ”troféälgar” för att få tillfredsställa vårt behov av att få glänsa inför våra jaktkamrater. Naturfolk, det vill säga sådana som lever i harmoni med naturen och inte betraktar detta som ett kylskåp där man kan hämta ut det som lusten för tillfället önskar, sådana folk tar aldrig av kapitalet utan endast räntan. På så sätt vidmakthålls en livskraftig bytesstam och stammens medlemmar får mat att äta sig mätta med.

Ett vanligt motargument bland jägare, till försvar för att få skjuta troféälgar, är att ”nog finns det tillräckligt med stora tjurar för att betäcka alla kor”.  Min motfråga till de som hävdar dessa argument är om dessa, oftast f.d. lantbrukare, skulle vid behov av kött gå ut i hagen och avliva avelstjuren i stället för en av årskalvarna eller stutarna. Denna fråga besvaras oftast med ett grumsande eftersom man inser det idiotiska i att genomföra ett beteende där man står utan avelstjur för nästa generations kalvar. Att det gäller samma sak i skogen verkar inte vara lika självklart och någonstans tror jag att det hela grundar sig på en syn att den ”oändliga skogen producerar oändligt med stora tjurar och älgar att lägga ned”. På samma sätt har man agerat inom fiskeindustrin och ser nu konsekvensen av detta med stora delar tomma fiskeområden som en följd av överfiske tidigare.

Så min spaning slutar i en förhoppning i att man i de olika älgjaktlagen ska sikta in sig på att i första hand fälla gallkor (kor utan åtföljande kalv) och fjolåringar. Tjurar med hornkrona över 10 piggar sparar man, åtminstone till efter brunsten, så att de kan hinna lämna sina goda gener vidare till nästa generation.

GOD JAKT!