Med tanke på dagens status i det fallet så känns det påkallat att ställa denna fråga. För att citera ett uttalande av Marcellus i dramat ”Hamlet” av Shakespeare, ”there is something rotten in the state of Denmark”, därmed avser han den moraliska och politiska korruption som råder i landet. Man skulle kunna låta Marcellus göra ett exakt likadant uttalande om vårt land, utan att behöver göra annat än byta ut ”Denmark” mot ”Sweden”.
För snart 1000 år sedan fastställdes våra kvinnofridslagar innebärande att man inte fick kränka eller begå övergrepp på kvinnor, som då ansågs särskilt skyddsvärda. Stränga straff utmättes för de som förgrep sig på lagen. Genom århundraden har denna lag levt kvar, ibland i skymningslandet men på senare tid (de senaste ca 100 åren) nått en acceptans bland majoriteten av svenskar (män). Under de senaste åren har vi sett en delvis återgång till skymningslandet. Vi läser om ungdomsgäng med i många fall asylsökande unga män/pojkar, liksom dito med permanenta uppehållstillstånd, som utsätter företrädesvis unga kvinnor för olika kränkande behandling, alltifrån våldtäkter eller tafsande till styrande av sina systrars och mödrars möjligheter att röra sig fritt och agera på egen hand. Dessa kränkta kvinnor upplever inte att gärningsmännen får någon egentlig lagpåföljd eller mycket begränsad sådan, snarare har samhället orealistiskt höga krav på bevisning som därmed innebär ytterligare kränkning av de utsatta kvinnorna.
Om man dessutom betraktar alla dessa män med en för oss främmande syn på ”heder”, så kan man som vid sidan stående uppleva att det i olika samhälleliga sammanhang tassas på tå för dessa män, speciellt om de har en muslimsk trosinriktning. Kvinnorna ska förses med speciella skyddsanordningar eller skyddsvakter för att kunna bevista konserter, för att inte bli våldtagna i folkmassan -en jätteburkha skulle man kunna kalla sådana avspärrade avgränsade områden. Nu tror jag mig veta att kvinnor vill inte bli inspärrade, begränsade eller utsatta bara i sin egenskap av kvinna, Som det nu är så börjar det svenska samhället alltmer anpassa sig till dessa minoriteters syn på mans- och kvinnoroller. Speciella badtider för de olika könen är ett exempel på lagvidriga eftergifter. Kvinnor kan inte röra sig fritt, iklädd de kläder de för tillfället tycker passar, utan att riskera att bli attackerad. Exemplen på kvinnovåld och kvinnoförakt kan göras snart sagt oändligt lång. Och, och det är viktigt att fastställa, det är i snart sagt alla fall en eller flera män som utövar detta våld, dessa kränkningar, denna kontroll av sina fruar och döttrar.
Vad kan man göra åt detta då, frågar sig vän av ordning? Ja, själv har jag naturligtvis inte alla svar, men skulle gärna se en tillämpning av lagen utan hänsyn tagen till de åtalades trosinriktning, sociala situation, undanflykter om att han var full eller drogad eller att ”hon var ju med på det, men sen ångra hon sej”.
I jaktvärlden innebär ett allvarligare jaktbrott att man förlorar vapnet för att förhindra ytterligare jaktbrott. Kanske skulle en kastrering/kemisk kastrering i kombination med en fotboja (så man vet var förövaren håller hus) och att vederbörande tar sin medicin, vara ett medel för att komma tillrätta med alla våldtäkter. Jamen, säger vän av ordning, de flesta fallen av våldtäkt sker ju inom hemmets väggar, hur ska man hantera detta?
Svaret på denna sista fråga måste vara – med uppfostran av barnen, speciellt pojkar, uppmuntran av flickorna/kvinnorna att stå på sig och leva som de själva bestämmer. I tillämpliga fall måste samhället vara tydlig i sakföring (bestraffande) av skyldiga män oavsett ursprung eller religiös trosinriktning. Vid våldtäkter utförda av asylsökande eller sådana som redan erhållit uppehållstillstånd känns återkallande av uppehållstillstånd och utvisning ur landet efter avtjänat straff, som ett riktigt förhållningssätt.
En fånge i Sverige sägs kosta ca 2000 kr/dygn för samhället. Internen har dessutom rätt till TV och dator, möjlighet till utbildning betald av oss skattebetalare, eget rum/cell och avsevärt bättre mat och tillsyn/personaltäthet än de som bor och utspisas på ålderdomshem här i Sverige upplever. Åldringarna får dessutom betala sin vistelse på hemmet genom att deras redan knappa pensioner används för att betala för ålderdomshemsboendet. Internen får en dagpenning i inkomst.
En mig närstående har drabbats av en stroke och som följd av detta hamnat på ett långtidsboende. För denna vistelse betalar han nästan hela pensionen. Det som är kvar räcker förhoppningsvis till snus för honom.
Bortsett från begränsningen av rörelsefrihet, som i högsta grad gäller även för majoriteten av åldringar på ”hemmet” beroende på personal- och medelsbrist, undrar man i vilken mån ett fängelsestraff verkligen är ett straff och vem det är som verkligen ”sitter inne” ?
Ett förslag om att låta internerna äta åldringars kost och tvärtom vore intressant att följa. Jag är övertygad om att inga åldringar skulle protestera mot en sådan tingens ordning.
Min åsikt är den att om man begär asyl, dvs Sveriges skydd, av sin person så finns det inga ursäkter om man missbrukar denna asyl till att begå grova brott.
Svea Rikes lag sägs vara en lag som ska tillämpas lika för alla oavsett kön, ursprung eller trosinriktning.
Så min uppmaning till lagförande myndigheter är att se till att tillämpa strafflagstiftningen utifrån lagstiftarens utgångspunkter utan att hela tiden ta kulturella eller sociologiska hänsyn – behandla alla som vore de ålderspensionärer.