Varje sommar blir vi lika glada, när det gamla strävsamma ladusvalparet återvänder från sin Sydafrikasemester eller var de nu tillbringade tiden i väntan på att det ska bli full fart på insekterna här i Norden. Kanske är det inte samma par som kommer, men man tycker på nåt sätt att de känns bekanta dessa luftens mästare som plötsligt sätter sig på den vajer som bär antennkabeln mellan husen. Så sitter de där rödbrunkindade, svartvita med de långa stjärtpennorna och börjar sitt samtal svalor emellan. Jag kan inte låta bli att tjuvlyssna, inte för att jag förstår vad de säger, men det låter så hemtrevligt coh somrigt. ”Hej Mina Vänner”, ropar jag till dem och då tystnar de och tittar nästan förvånat på mig, som om de sa att bry dig inte när vi nu diskuterar om vi ska ta platsen bakom parabolantennen i år igen eller om vi ska söka oss in i stallets mörker.
Efter någon dag ser jag att de bär bomaterial in i stallet och lite senare ser jag bobyggnaden som pågår ovanpå lampkupan i ena boxen. Av hänsyn till våra sommargäster så skruvar jag ur glödlampan så att inte det ska bli överhettat, nätterna är ändå ljusa så man behöver inget artificiellt ljus. Efter några dagar ligger honan på ägg och hanen matar och uppvaktar henne. Oss tar de ingen notis om eller i vart fall så blir de inte stressade av att vi står där bara en meter från honan i boet.
-De känner igen oss och vet att vi inte utgör något hot mot dem. Några veckor senare råder febril aktivitet snart sagt dygnet runt, det sitter fyra omättliga monster i boet och bara gapar hela tiden och när honan eller hanen kommer med mat så blir det snart sagt extatiskt i boet. Hästarna mumsar lugnt vidare när svalorna gör sina halsbrytande svängar mellan benen på kusarna eller strax invid öronen, man lever i symbios med varandra.
Så en dag i slutet av juli sitter det sex svalor på boxarnas överliggare, ungarna har lämnat boet. Vi gläds oss storligen.
Dagarna går och varje nattning med utdelning av hö till de fyrbenta kusarna blir en glädjefylld händelse. När man öppnar salondörren till stallet så möts man av ett kort varningsrop ”katji”, men så ser föräldrarna att det bara är de vanliga tvåbeningarna som kommer och lugnet lägrar sig.
Sommarens dagar går fort och svalungarna blir säkrare på att flyga, snart börjar det vara dags för långflytten.
Så en kväll när jag kommer för att släppa in hästarna från hagen sitter där bara två svalor, föräldrarna antar jag. Pratar om det hela med min sambo och vi enas om att ungarna kanske inte törs göra flygningen in genom öppningen i nederdelen av salondörren. Dagar och kvällar går, men det är bara de två svalorna som sitter inne på natten. Försöker spana och se om ungarna möjligen sitter någon annanstans under natten, men tyvärr, tyvärr. Inget tyder på att de finns i omgivningen.
Tänker med sorg i hjärtat på att de två små fåglarna som flugit hela vägen över snart sagt halva jordklotet för att föda och föda upp sina barn, verkar ha fått hela barnaskaran utraderad.
Fåglar har ju sina naturliga fiender och ett visst tapp i barnaskaran brukar man kunna notera. Vi spekulerar om det kan vara någon hermelin eller katt som åstadkommit detta, men finner inget svar.
Tänker på vår mänskliga trygghet där inte fler än 1-2 barn på tusen dör i tidig ålder, de allra flesta klarar sig får växa upp och skapa sin egen tillvaro, vi har inga ”naturliga fiender” vi människor. Men, som om det inte finns något slut på eller logik i vansinnet så kommer ändå ett antal av oss människor dö, några för andra människors händer. Suck.
Nobelpristagaren John Steinbeck skriver i sin bok om människors möda och jakt på sina drömmar i depressionens USA. Titeln till boken ”Of Mice and Men” (Möss och Människor) har han lånat från den skotske poeten Robert Burns som i sin dikt berättar om bonden som vid höstplöjningen råkar plöja sönder och förstöra ett musbo. Bonden reflekterar där han står ”ja du lilla mus, de största planer av både möss och människor går ofta i kras och istället för den glädje de skulle ge, så återstår bara sorg och möda”. Så känner jag när jag ser de strävsamma svalornas katastrof och på samma sätt känner jag när jag ser alla galningar och förledda människor som, vägledda av falska profeter som utövar sitt dåliga inflytande på lättledda existenser, genomför sprängningar och mördande av oskyldiga medmänniskor. Människor som hade sina drömmar och planer vilka ändades när bombmannen/kvinnan släppte lös den destruktiva kraften där mitt bland alla marknadsbesökare.