Sitter här i köket efter det att hundarna fått vara ute och rastas. Klockan är knappt fem på morgonen och utanför susar bil efter bil förbi. Tänker först att det verkar vara många som just idag börjar jobba tidigt inne i stan. Men kommer så på att det är måndag och första dagen för årets älgjakt. De är på väg ut mot passen, inser jag. Efter en kort stund tystnar motorljuden igen och tystnaden sänker sig över nejden.

Beslöt mig för en tid sedan att inte delta i årets älgjakt. Ett svårt beslut, för jaktintresset finns. Samtidigt måste man ge sina snart ett år gamla stående fågelhundar, en eller helst många, chanser att utvecklas till bra fågelhundar. Och, den jakten är för mig på något sätt roligare i och  med att man rör sig över stora öppna landytor i jakten, medan älgjakten består till 99,9 % av  väntan i tysthet, ofta inne i ett skogsparti eller i kanten av ett sådant,  på den där fem sekunder långa skottchansen på en älg.

Efter en älgjaktsdag är man stel i kroppen efter stillasittandet medan man efter en fågeljagardag är trött på ett härligt sätt. Dessutom innebär, i bästa fall, fågeljakten ett fantastiskt samarbete mellan människa och hund. Den jaktformen får bara hundföraren i ett älgjaktlag uppleva. Alla andra är ”passboskap” och hör i bästa fall gråhundarna skälla på älgar och sedan ett skott eller två. Hundförarna skjuter och ser merparten av älgarna på en älgjakt.

Varför skaffar jag mig då inte en grå- eller jämthund, raser som används för älgjakt? Det mest rakt på svaret är att jag uppskattar samarbete med en hund. Jakten med gråhundar, åtminstone de älghundar jag sett och hört i aktion, består i att de släpps på morgonen och sedan innebär en stor del av resten av jaktdagen att följa hunden på GPS’en. I bästa fall håller sig hunden inom jaktområdet I bästa fall ställer hunden en älg inom jaktområdet, men ofta slutar jaktdagen med attf hundföraren får ett telefonsamtal från jaktlag på intilliggande jaktområden och ombeds åka och hämta hunden. Så gick den dagen utan att ett skott lossats eller älg iakttagits.

Samtidigt, det måste jag medge, är de första timmarnas spänning i tysthet på ett pass någonting speciellt. Man har hög puls, öronen växer i den stora tystnaden som råder, morgondimman hänger lite trolskt över ris och öppna fält. Plötsligt så hörs ett svagt prassel och innan man vet ordet av så står den där – älgen. Det är då man slutar andas och sakta smyger upp geväret i skjutställning, hårkorset på bogen, pekfingret påbörjar kramrörelsen. Just då, så prasslar det igen och en årskalv sällar sig till kon.

Suck, förbjuden ”frukt”.  I jaktlaget har man kommit överens om att första perioden fram till efter brunsten, ska man endast undantagsvis skjuta kalvar. Tittar en lång stund medan kon och kalven prasslar vidare in i skogens dunkel.

I den första delen av jakten undviker många jaktlag att skjuta kalvar eftersom de då är så små och inte ger speciellt mycket kött. Själv har jag någonstans inom mig beslutat att aldrig skjuta kalven för kon, en handling som känns mycket motbjudande rent känslomässigt. Speciellt efter att man har hört berättelser om älgkor som stått kvar efter att det smällt och försökt puffa upp den döda kalven, kor som försvarat en död kalv och liknande sorgliga berättelser.

Så nu är årets älgjakt igång och jag skickar med en förhoppning om God Jakt i dess bästa bemärkelse. Inga vådaskott, inga felskjutningar. Och du, spara storälgen och kon med tvillingkalvarna, så vi inte bara åtgärdar ”betesskadorna” utan bidrar till en bättre och friskare älgstam, till glädje för framtidens älgjägare.